Trafiken står stilla i Arequipa. Återigen har transportstrejk utlysts och en behaglig tystnad har lagt sig över staden. Luften är något renare än vanligt, gatukorsande sker inte längre med livet som insats och de annars snigelfartstrafikerade trottoarerna är något mer lättnavigerade än de normalt är.
Juni och juli är generellt sett protestkantade månader i Peru. Många är de krav som artikuleras från samhällets alla hörn inför presidentens tal till nationen i slutet av juli. Förra månadens händelser i Bagua, där lokalbefolkningen till slut fick en del av sina krav bemötta, kan möjligen ytterligare ha påverkat civila samhällets protestlystnad.
Inför veckans protester har regeringen gått ut med ett löfte om en något blygsam ”bonus” om 20 soles, motsvarande drygt 50 svenska kronor och ungefär en tiondel av den peruanska minimilönen, till strejkbrytare.
Bonusen verkar inte locka alla.
Vid den fullsatta torget, den traditionella samlingspunkten för demonstrationer av alla de slag, vajar de olika organisationernas flaggor i vinden tillsammans med traditionella Che Guevara-fanor. Från ett lastbilsflak utanför det gamla kommunhuset ljuder gamla, och lika traditionella, kampsånger genom knastriga högtalare. Den egentliga anledningen till protesterna, den nya skärpta trafiklagen, hörs det inte så mycket om kring torget. Däremot är rösterna fortfarande många och arga gällande juni månads oroligheter och regeringen får både en och annan känga riktad mot sig.
Några turister tar kort. Turister som, på grund av de vägspärrar som traditionellt sett karaktäriserar peruanska strejker, tvingats planera om sina resrutter för att undvika ofrivilliga trekkingturer. När representanter från våra samarbetsorganisationer för ett par veckor sedan åkte till en fortbildning i Cusco tvingades de kliva av bussen en timmes bilväg från målet och helt sonika promenera den sista biten. Nio timmar senare nådde de slutligen målet. En annan kollega fastnade för en tid sedan ett extra antal timmar i en buss på väg till La Paz där de efter mindre mutor till strejkvakter lyckasDet mesta fungerar dock som vanligt om än i en något lugnare takt. Butiker och caféer har öppet, trots att halvt neddragna järngaller för skyltfönster (för att snabbt kunna stänga igen vid händelse av upplopp) vittnar om motsatsen. Och under den andinska solen blir vi återigen påminda om att aldrig ha ett för tight schema, då det enda som tycks vara konstant i den här delen av världen är vetskapen om att vi aldrig riktigt vet när och hur planerna förändras.
Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar