Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 2
Ett halvår har jag gett den bolivianska hälsningsriten, att pussas på kinden, kramas och sedan kindpussas igen, varje gång man ses. Jag kan dock inte vänja mig vid detta eviga pusskalas.
Är jag en kylig svensk, ett känslolöst ufo i en boliviansk utopi av närhet, kärlek och evigt kindpussande? Är det de, bolivianerna, som överdriver, eller är det jag?
En utomjording känner jag mig som, just i det där ögonblicket, då det ska avgöras. Blir det en kindpuss, eller inte? En utomjording för att jag inte tar det där avgörande steget framåt och utövar den bolivianska hälsningsproceduren, utan bara säger ”Hej!”.
Proceduren utförs varenda gång en bekant påträffar en annan bekant. På gatan, på fiket, på restaurangen, i hissen, på gymmet, på jobbet. Må vara en gång som denna bekant påträffas, eller fem hundra miljoner, likväl ska det kindpussas, varenda gång.
Dessa miljoner, filjoner kindpussar, de tar sådan tid. De kräver dessutom en pricksäkerhet som heter duga. Då, när man ska pricka in kindpussen, exakt kind mot kind, exakt samtidigt. Prickar man fel, eller tajmar fel, kan det bli så pinsamt.
Jag antar att jag har fått besök av den så kallade kulturkrocken. Jag tycker att de överdriver, de tycker att jag är ett konstigt svenskt ufo, den kyliga pussmitaren. Men sådana är vi väl, vi svenskar, så himla kalla, reserverade och snåla. Så lyder vårt rykte.
Fast häromdagen, på ett gatufik i La Paz, så kom lillkillen fram till mig. En sån där smutsig, och ensam en som var alltför långt borta från sitt hem. Men han log, och skrattade åt min frisyr efter att han hoppat upp i mitt knä och rufsat till mitt hår.
Sen skulle jag gå, då sträckte han sina armar upp mot mig och sade ”krama mig!”. Jag gjorde det, med glädje. Han hoppade upp i min famn och vi kramades, 5-åringen och jag. Men mycket kort, sen blev det för mycket, David släppte taget och sprang iväg.
Inte så himla kallt nej, mitt hjärta, trots att det växte upp i Sverige. Det kan smälta fort. Det är bara de opraktiska kindpussarna jag hatar.
Arijana Marjanovic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar