Nadia Enedahl i Peru, inlägg 8
Jag sitter på bussen på väg hem från en aktivitet som Peruprogrammet har haft i Majes. En orm krälar i min mage och tårar rinner längs med mina kinder. Dagen har varit underbar. Fram till nu... Vi är usla människor.
I en halv sekund såg jag honom ligga och kvida, av något som jag uppfattade som smärta, på gruset längs med vägen. Ett barn, inte mer än tolv år. Här är det öde. Inget mer än väg, berg och damm syns. Och barnet som låg bredvid vägen och kved. Inga andra människor än dem i de förbipasserande bussarna och bilarna. Han skrek, eller så var munnen bara vidöppen av smärta. Om den var psykisk eller fysisk vet jag inte och kommer aldrig att få veta eftersom busschauffören vägrade att stanna.
När jag stammande berättar vad jag sett tittar han på mig oförstående och skakar på huvudet skeptiskt. Han kniper ihop ögonen och säger att han inte har sett någonting alls, ”det måste ha varit ett djur”. Han ljuger. Det finns inte en chans i helvetet att han kan ha missat honom. Det kan omöjligt bara vara jag av de 50 människorna på den fullsatta bussen som sett den lidande pojken.
Jag ser honom fortfarande tydligt när jag blundar och även ibland när jag tittar. Jag har till och med drömt om honom. Är inte vi människor här på jorden, så många, till för att hjälpa varandra?
Det händer alltför ofta, både här i Peru och i Sverige, att vi blundar för andras lidande. Hemma går folk förbi utslagna människor på gatan. Är de skadade eller bara fulla? Det hinner vi aldrig ta reda på under den korta tid det hugger till i magen, vi tycker synd om och sedan fortsätter med vårt eget liv. Är det rädsla, vanmakt, känslan av att ”man kan inte hjälpa alla”, som tar över?
Nej, men alla kan hjälpa någon!
Låt inte en hel buss med människor åka förbi en pojke som lider!
Så bråttom får ingen ha.
Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se
2 kommentarer:
Herregud Nadia jag vet inte vad jag hade gort i ditt ställe. Så hemskt! Får mig att tänka på sången Solo le pido a dios.. Likgiltighet är det värsta som finns!
Javier
Sólo le pido a Dios
que el dolor no me sea indiferente,
que la reseca muerte no me encuentre
vacía y sola sin haber hecho lo suficiente.
Sólo le pido a Dios
que lo injusto no me sea indiferente,
que no me abofeteen la otra mejilla
después que una garra me arañó esta suerte.
Sólo le pido a Dios
que la guerra no me sea indiferente,
es un monstruo grande y pisa fuerte
toda la pobre inocencia de la gente.
Sólo le pido a Dios
que el engaño no me sea indiferente
si un traidor puede más que unos cuantos,
que esos cuantos no lo olviden fácilmente.
Sólo le pido a Dios
que el futuro no me sea indiferente,
desahuciado está el que tiene que marchar
a vivir una cultura diferente
Skicka en kommentar