- Har du någon gång upplevt att du inte kunnat komma in i en lokal, på grund av fysiska hinder?
Ledaren tittar frågande på mig. Jag står på en interkulturell utbildning i volontärsutsändning, i ett majvarmt Irland.
- Ja, svarar jag. Många gånger.
Ledaren ställer liknande frågor till två andra deltagare i rummet. De svarar också ja.
Den synskadade killen bredvid mig ser frågande ut. Hur kan vi känna sådana hinder? Svaret: Vi är alla tre allergiska barn av den industrialiserade världen.
Under mina två månader i Nicaragua har jag tänkt mycket på situationen för allergiker och andra med funktionsnedsättning. Jag har själv varit kontaktallergisk mot parfym i fem år. I början var det bara mot vissa parfymer, och jag kunde själv ha väldoftande deodoranter på mig.
För ett drygt år sedan sprejade någon vaniljluftrenare på jobbet i en kontorslokal i Stockholm. Ansiktet svällde, och jag blev helt plötsligt extremt parfymkänslig. Parfymen blev min värsta fiende, och ett doftfritt liv tog sin början. Min partner bytte ut raklödder och after shave, vi bytte deodoranter, diskmedel, schampon och skurmedel. Jag tvingades konfronteras med begränsningar. Tunnelbanan var en plåga. De sociala valen var svårast. Vissa fester var det inte tal om. Att be vänner gå och sköja armar och hals kändes lika jobbigt varje gång.
Det var därför med en stor nypa nervositet som jag, med hela huvudet invirat i en sjal, satte mig på planet från Miami till Managua. Det var som att sitta i en parfymflaska. Men doftchocken slutade faktiskt där.
Här är luften varm och fuktig. Det verkar min hud må bra av. Den mår bättre än någonsin, utan en enda insmörjning. Här blandas inne och ute - de flesta lokaler har dörrar och fönster öppna. Det gör att parfymerna inte blir lika påtagliga. Jag har inte fått kraftigt svullna läppar en enda gång. Inga varbildningar, inga blåsor på händerna.
Bara två gånger har jag behövt lämna ett ställe på grund av en överparfymerad person. Och visst finns det fördomar mot mig som allergiker, som att jag lever i inbillningstillstånd - men inte mer än hemma.
Jag tänker på alla allergiska barn hemma i Sverige. På råden om doftfrihet som få skolor verkar följa. På vinterkall luft och isolerade rum. På den ständiga oron. Och gläds åt det tropiska klimatet.
En rad parfymfria produkter från svenska apotek räddar min vardag här. När jag tittar på dem tänker jag ofta på Nigaraguas allergiska barn. Jag undrar om de finns, och hur många de är. Några produkter verkar i alla fall inte finnas åt dem. Butiksbiträden skrattar åt mig, när jag frågar. Det tog mig en månad och kanske 40 butiksbesök att hitta en parfymfri tvål. Den ska jag tvätta kläder med, när tvättmedlet från Sverige tar slut. Det får helt enkelt duga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar