Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.
En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.
Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.
- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.
Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.
Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.
Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.
När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).
Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?
Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.
På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.
Jenny Ringarp
8 kommentarer:
Helt sant! Om de är "beneficiarios" så blir Svalorna "benefactor", vilket är ju ett ord som hör till välgörenghet. Det är också ett sätt att göra dem till mindre personer och mera objekt av Svalornas/biståndets/programmets goda intentioner. /Emir
Väldigt väl skrivet, Jenny, om en problematik som jag också tänker mycket på som vi ju pratat om. /clara
Intressant! Visste inte att det ens fanns en sån debatt hos er. Kul, men det måste vara svårt att ändra på sånt som också är skrivregler på spanska? Los niños menar jag. Om inte alla är tjejer i gruppen vill säga. Det räcker ju med en liten kille för att det ska bli niños...
Ja den här gamla debatten är intressant och fortfarande ack så aktuell och viktig! bra att ni arbetar med det (det vet ju jag), det kanske kan vara ett ämne för framtida artikel på svalorna.se - om hur man arbetar i programmet med att få målgruppen att växa - där språkbruket är en del av att se människorna som de som förändrar sin situation - inte vi som gör det åt dem! (dvs för framtida artiklar, nog itne du som hinner skriva dem Jenny ;)
Jens: Att skriva mujeres, hombers, niños y niñas tar lite längre tid men är ack så viktigt för många latinamerikanska feminister speciellt. Bra för oss också att tänka på när vi kommunicerar på spanska!
PS. En annan del i det här är ju Svalorna LA:s sätt att arbeta med text och bild - vi vill lyfta fram de goda exemplen, människor som subjekt och inte "objekt", människor det går bra för. Inte smutsiga barn som vi just ska tycka "stackare" om.
Vad bra att det finns en sådan debatt! jobbar ju själv med normkritiskt språkbruk på svenska och har tänkt att om det är svårt här så måste det vara typ skitsvårt i latinamerika. Mest av förvåning därav, hur pass utbredd ärdebatten, är mycket nyfiken.
Jätteroligt med ert intresse!
Jag upplever att debatten är ojämt utbredd i Peru. Mkt aktuell inom feministrörelsen som Maja nämnde, men verkar vara väldigt olika i olika NGOs, precis som med genusperspektiv.. Fortfarande ses inga inkluderande tendenser i media, men nyvalda (kvinnliga) borgmästaren i Lima har gjort sig känd för att prata "inkluderande" och det kanske kan komma att ha betydelse.
Det märktes förresten på regionala mötet i La Paz att Nicaragua-organisationerna har ett väldigt genusmedvetet sätt använda språket. Peru blev inspirerade!
I min infoturné ska jag försöka inkludera något om språk och empowerment, så all input välkomnas!
Håller med om att det är en intressant och viktig debatt. Men kan man inte välja hur man översätter "beneficiarios"? I mitt arbete ser jag det inte nödvändigtvis som "förmånstagare" utan som "de som gynnas", vilket jag inte tycker gör dem lika passiva. Målgruppen är ju som ni alla säger A och O i Svalorna Latinamerikas arbete, och vore det inte för deras egna arbete hade ju ingenting egentligen hänt...
/Martina
Skicka en kommentar