LINA: Nu börjar det

Lina Karlsson i Nicaragua, inlägg 1.


Jag kliver ut från flygplatsen och ser mig omkring.
Min blick scannar av omgivningen, registrerar människor som kramas, gråter och skrattar. Som återser.
Det gör inte jag. Det är första gången jag befinner mig på Nicaraguansk mark, första gången jag blir omfamnad av den fuktiga värmen i Managua.
Men jag vet att någon väntar på mig.


Utanför flygplatsen: en taxichaffuör som håller i en skylt som pryds av mitt namn.
”Lina Karlsson Svalorna LA”.
Jag knackar honom på axeln.
Taxichaffuören ler.
- Där är du!, säger han.
Jag ler, jag också.
- Ja, här är jag.
Gasen i botten. Vi ska till Estelí och taxichaffuören kör fort. Jag hänger ut genom det öppna bilfönstret, drar in lukten, fångar intryck.
Inser: jag är här nu. Jag är i Nicaragua.
Insikten gör mig lycklig. För mig är detta en möjlighet.


Nicaragua. Ett land som sällan förknippas med möjligheter i andra kontexter. Det jag på förhand vet: få barn går i skolan och många av dem måste arbeta istället. Tonårsgraviditet är vanligt, sexualundervisningen bristfällig och hbt-personer diskrimineras. För många kvinnor är våld i hemmet vardag.
På Svalornas hemsida står det också att 80 % av Nicaraguas unga skulle ta sig härifrån om de skulle kunna.
Om de skulle kunna.
Men det kan de sällan.
Rörelsefrihet - ett privilegium och ett val i en del av världen. En dröm om en bättre vardag och framtid i en annan.
Men långt ifrån alla vill resa härifrån.
Jag läser om sociala rörelser, om aktivister som banar ny väg.
Människor som skapar nya möjligheter, på plats.

Klockan har hunnit bli tolv på natten när vi är framme i Estelí.
Bilen stannar utanför ett orange hus med järngrind.
Mitt nya hem.
Jag scannar av omgivningen, registrerar ytterligare ett par förstagångsintryck.
Tänker: nu börjar det.

Lina Karlsson