Ida Lövestam i Peru, inlägg 2
Taket jag stirrar upp i har mörka märken här och var. Som om te runnit längs med sprickor och torkat där. Något som ser ut som en stor spricka, utbuktande med flagnande färg, går från väggen in mot mitten av rummet. Den ena väggen har blivit fläckig. Så såg det inte ut för två månader sen.
Dagen jag kom till Arequipa var en varm och solig dag. Nyanländ från vintriga Sverige glömde jag smörja in mig och brände mig så klart. Men efter den dagen följde dryga fem veckors regn. Jag har varit i Arequipa tidigare under ungefär samma tid på året och tyckte det var märkligt att jag bara minns de soliga dagarna. Selektivt minne, tänkte jag först. Men efter en veckas regn var eftermiddagsregnen det enda människor talade om. Taxichaufförer, försäljare, bekanta; alla konversationer handlade om regnet som aldrig ville sluta. Media rapporterade om regnet och jag skrockade, tyckte att det här är väl ingenting, i Sverige är en regnig sommar just såhär. Men här är ingenting byggt för ihållande regn och det märks.
Taket jag stirrar upp i är helt och det sitter på ett rejält hus, ett bra hus. Det har inte rasat ner, det har inte läckt. Märkena är fuktskador men huset står stadigt. Arequipa var heller inte värst drabbat, på andra ställen i landet har regnet varit kraftigare och gjort större skada. Broar har fallit ner, skörd har förstörts, jordskred har rasat och hus har blivit obeboeliga. Dödsfall har förekommit.
Samtidigt, i samma land, smälter glaciärerna och vattenförsörjningen till människorna är hotad. En hotande vattenbrist mitt i översvämningarna.
Ironiskt.
Vattenbrist runtom i världen är ju ingen nyhet, men man undrar, kan det aldrig få vara välfördelat, vattnet?
Jag häller upp ett glas kokat kranvatten. Rent vatten. Vatten som är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Så har det alltid varit för mig för jag är svensk. Svensk, och vad det gäller vatten; väldigt, väldigt bortskämd.
Ida Lövestam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar