LINA: Ett vattenhål i vardagen

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 3.

Det är morgon. Gatorna ekar tomma och många av Estelís affärer och restauranger är igenbommade. Jag är på väg till kontoret och bär min arbetsväska under armen. Förra veckan flydde jag staden för strand och surfing och siestas. Satte vardagslivet och arbetet på paus. Jag är tillbaka nu.
Tillbaka i verkligheten och tillbaka i Estelí.
Och i Estelí är det, precis som i resten av Nicaragua, semestertider och semana santa. På kontoret är spöklikt tomt och tyst, mina kollegor är också lediga.
Jag sätter mig framför datorn och går igenom mejl och arbetsuppgifter och slår på musik i ett försök att lindra tystnaden. Don Omars dänga Danza Kuduro pumpar ut genom högtalarna. Jag börjar redan längta tills dess att klockan slår sex.


18.00. Dunk-dunka-dunk-dunk-dunka-dunk.
Kvinnor i alla åldrar, storlekar och former står uppradade framför, bakom och bredvid mig.
Vi vrider höfterna åt vänster, åt höger, rullar dem fram och tillbaka.
Jag vet inte vilka dessa kvinnor är. Vet inte var de kommer ifrån, hur deras levnadsförhållanden ser ut, varför de har stannat i stan under semana santa.
Men jag vet att de älskar att dansa, precis som jag.
Och jag vet att de vet att jag är hon som svettas mest av oss alla.
”Vad varmt det är!” säger en annan svettig kvinna åt mitt håll, som i förtrolighet.
”Ja” svarar jag, som vid det här laget ser nyduschad ut.


Frank, vår danslärare, är en man i trettioårsåldern som helst och oftast dansar i hotpants och helst och oftast ger diettips mellan låtarna.
”Tjejer”, brukar han säga medan han sveper blicken över oss, ”Ni måste äta sallad om ni ska gå ned i vikt!”
Ett annat av hans rön: man kan gå ned i vikt om man dricker riktigt kallt vatten. Kroppen får jobba mer för att värma upp det då.
Se där.
Trots Franks fixering vid viktnedgång och kalorier är danspassen inte en plats där jag tänker på hur jag ser ut.
Det är en plats som tillåter mig att andas. Som tillåter mig att ta plats, att uttrycka mig.
En plats där jag slipper tänka. Där jag kan ta ut min frusteration, min glädje, göra av med energi och tillskansa mig ny.
En plats där kvinnor är subjekt och inte objekt. Där en timmes gemenskap skapas oberoende av social tillhörighet.

Ett vattenhål i vardagen som jag delar med andra.

Alla behöver vi ett sådant.
Vilket är ditt?

Lina Karlsson