PERNILLA: Ett riktigt skitjobb

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 4

Hemma hos oss har vi ett litet toalettrulleproblem. Som den svensk jag är har jag skolats i återvinningsdoktrinen och drabbades av oerhört dåligt samvete inför tanken på att slänga min toalettrulle tillsammans med de övriga soporna – utan att källsortera! I avvaktan på en lösning på problemet ställde jag min tomma toalettrulle på en hylla i badrummet. Med tiden har det bildats en hel samling.

Förut hade vi även ett plastflaskeproblem. Tanken på att utan vidare omsvep slänga alla de plastflaskor som vi köper hem skar i mitt hjärta. Tillslut tröttnade vi emellertid på den samling som vi sparat i hallen under två månaders tid. En mörk onsdagkväll bar vi ut dem tillsammans med vårt andra skräp och ställde dem i samma hörn som alla andra i grannskapet ställer sina sopor.

Lyckligtvis för våra plastflaskors skull, finns det människor som livnär sig på att samla in plastflaskor och andra användbara föremål ur våra sopor. Som mörka skuggor glider de omkring sent på kvällen släpandes på stora säckar. Våra plastflaskor säljer de sedan vidare och tjänar på så vis lite pengar.

Det här hade kunnat vara slutet på en lycklig historia där alla på något sätt är vinnare. Mitt samvete blir renare för att någon tar hand om mitt skräp, några färre plastflaskor ligger och skräpar ute i naturen och någon kan dessutom tjäna lite pengar på processen. Så är det tyvärr inte. De människor som har det tvivelaktiga nöjet att arbeta som ett informellt återvinningsverk arbetar under vidriga förhållanden. Utan någon som helst skyddsutrustning gräver de igenom allt från matrester till använda toalettpapper på jakt efter något som de kan sälja.

Ett mer hållbart sätt för återvinning skulle vara att formalisera processen, anställa sopsamlarna och utrusta dem med ordentlig skyddsutrustning. På så vis skulle vi ha en återvinning med högre kvalitet och bättre trygghet. Samtidigt är det också en fråga om medvetenhet. Vad blir det av dina sopor?

Pernilla Nordvall