MADELEINE: Några sista ord från Miami flygplats

Madeleine Winqvist i Nicaragua: Inlägg 3


Klockan är sex på kvällen. Om två timmar ska planet lyfta och ta mig tillbaka till Stockholm. Senast jag var på Miami flygplats var för tre och en halv månad sedan. Då var jag påväg till Nicaragua och Estelí för att arbeta som programassistent för Svalorna LA. Nu sitter jag här igen och ser istället tillbaka på allt jag upplevt under denna korta men intensiva tid i Nicaragua.

När jag ändå har lite tid att slå ihjäl passar jag på att skriva mitt sista blogginlägg. Det finns mycket jag vill berätta. Till exempel om alla intressanta människor jag har träffat, om de kvinnor, barn och ungdomar som delat med sig av sina livsöden, om de många aktiviteter jag fick chans att delta vid. Men jag väljer istället att tillägna mitt sista inlägg till arbetet som pågår inom Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer.

Jag hade turen att få komma till Svalorna LA i Nicaragua just när man skulle börja planera inför en ny femårscykel av programmet Barn och ungas rättigheter och utveckling i Nicaragua. Den nya programfasen som kommer att fokusera på förebyggande arbete mot sexuell komersiell exploatering av barn och unga sätter igång andra halvan av 2012. Hösten har därför präglats av ett intensivt arbete med att lägga grunden för det nya programmet.

För mig har denna erfarenhet varit lärorik. Jag har bland annat fått en inblick i vilket enormt arbete som ligger bakom ett lyckat biståndsprogram. Det gav mig också tillfälle att lära känna de nya samarbetsorganisationerna som kommer att genomföra programmet. De har alla ett brinnande engagemang för barns rättigheter, och med sina skilda erfarenheter har de tillsammans den kunskap och styrka som behövs för att ta sig an ett sådant komplext tema som sexuell komersiell exploatering av barn och unga.

Ett tillfälle jag minns väl från höstens planeringsarbete var när Svalorna LA och samarbetsorganisationerna träffades för att komma överens om målet för det nya programmet. Diskussionerna var intensiva, tidsvis frustrerande och tidsvis fulla med energi och entusiasm. Det här var en avgörande stund. Det var nu inriktningen för de kommande fem årens arbete skulle avgöras. Det tog sin tid men tillslut kom gruppen fram till ett gemensamt mål för sitt framtida arbete.

Att arbeta förbyggande mot sexuell komersiell exploatering är ett viktigt men svårt åtagande. Det kräver att man utmanar etablerade normer och värderingar i samhället som exempelvis normer kring sexualitet, vilket i ett land som Nicaragua kan vara ett känsligt ämne att beröra. Jag är dock övertygad om att Svalorna LA tillsammans med sina nya samarbetsorganisationer kommer att göra en betydande insats för barn och unga som riskerar att utsättas för denna värsta form av kränkning. När jag nu fortsätter vidare på annat håll kommer jag med stort intresse följa deras arbete.

Lycka till och tack för en spännande tid!

Text och foto: Madeleine Winqvist

Lilla snigel, akta dig annars...

Angela Alcalá i Peru, inlägg 3

Nu har jag varit i Peru ganska länge och det känns bra att vara här. Jag har ett vanligt liv och jag trivs med det. Jag trivs med att inte vara turist. Från måndag till fredag jobbar jag på Svalorna Latinamerika, deltar i viktiga möten, går på konferenser, pratar om intressanta ämnen, skriver artiklar, tänker, analyserar. Mitt jobb är en del av mig och jag trivs oerhört mycket med det. En annan del av mig är min dotter Julia, som är tre år och en väldig fin liten tjej. När jag inte jobbar är jag oftast med henne. Vi hittar på roliga saker, går på restauranger o.s.v. Självklart har jag ett socialt liv med kompisar, där jag kan vara vuxen-Angela och inte jobb-Angela eller mamma-Angela. Men det är inte det jag vill skriva om här.

När jag är med Julia vill jag ge henne all min uppmärksamhet, vill ha kvalitetstid med henne och samtidigt som vi leker och har kul passar jag på att visa och lära henne de värderingar jag tycker är viktiga för henne att lära sig. Därför är det svårt för mig att resa med henne när det bara visas våldsamma filmer på bussarna i Peru. Jag är emot våld i alla sina former och vill inte att hon ska använda sig av våld på något som helst sätt. En gång kände jag mig som "tråkiga tanten" som sa till chauffören att byta film eftersom den var för våldsam. Jag fick arga blickar från några av resenärerna som ville titta på den brasilianska filmen där de svor var femte sekund och använde sig av våld. Jag ville inte att Julia skulle se den och inte heller de andra barnen som satt på bussen. Men ingen annan hade några problem med det. Bara jag.

I söndags reste vi mitt på dagen i tre timmar med buss och tack och lov sov Julia ganska länge men hon vaknade mitt i den blodiga filmen, precis när en man fick ett öra avskuret med en kniv och det rann massa blod. Hon hann se det och jag håller med det jag hört om att barn är som en svamp som suger åt sig all information de kommer åt. Här är bekräftelsen på den hypotesen: Jag ville att vi skulle sjunga på bussen istället för att titta på den hemska filmen. Och vad var det hon sjöng? Hon sjöng: Lilla snigel, akta dig, annars skär jag dig! Mmm... inte alls bra tänkte jag. Jag orkade inte gå fram till chauffören den här gången utan jag lekte hela vägen med Julia så att hon inte kunde se filmen. Vi hade det jätteroligt. Samtidigt tittade jag på alla andra föräldrar som satt med sina barn och tittade på filmen. Ibland undrar jag om jag är hjärnskadad av all antropologi, av alla mina tidigare fältarbeten som kanske har gjort att jag analyserar precis allt i alla situationer? Är det jobb-Angela som tar över ibland? Jag vet bara att ibland vill jag vara mammig och jag skäms inte för det. Och självklart vill jag att Julia ska sjunga den rätta versionen av lilla snigel...

Angela Alcalá

IDA: Lussebullar - godast i Bolivia

Ida Lind i Bolivia, inlägg 4

Av någon anledning slutar ofta samtalen med andra "expats" som flyttat till Bolivia i att handla om mat. De kan handla om maten i Bolivia eller om hur svårt det är att vara vegetarian här, men många gånger handlar samtalen om maten hemifrån som man saknar.

Nu i juletider har det varit ännu viktigare att berätta om alla sötsaker, allt gott på julbordet och doften av glögg och en riktig julgran. Trots att här finns enormt mycket julpynt i varje gathörn, skyltfönster och lägenhet har julstämningen inte riktigt infunnit sig...tills nu.

Shoppandet av julklappar har satt igång, något som är betydligt roligare när man befinner sig utanför Sveriges gränser, då det finns så mycket nytt man kan köpa. Dessutom är det Lucia, Sveriges vackraste tradition, om ni frågar mig. Detta innebär också att, efter ett par körövningar, så är det dags för Luciatåg. Förutom de levande ljusen, vita särkarna och den obligatoriska julstressen så är det lussebullarna som gör att julstämningen infinner sig. Jag har aldrig smakat en så god lussebulle i hela mitt liv! Och jag tror inte det beror på något hemligt recept utan på att det var just det som saknades för att jag skulle känna julstämning. En liten smak av svensk jul.

Det bästa med att fira en svensk tradition utomlands är att man får dela med sig av någonting man känner starkt för med personer från landet. Det känns som att jag äntligen får ge något tillbaka efter att ha fått tagit del av den bolivianska kulturen och dess traditioner med dans och musik under tre månader. Det har varit ett ständigt kulturutbyte men det är först nu det även är ett traditionsutbyte jag har med Bolivia, och det känns fantastiskt! Lite extra fantastiskt när man får vara huvudpersonen i dramat:

GLAD LUCIA var du än befinner dig!

Text: Ida Lind

Foto: Michaela Rosenholm, Ida Lind och Sanne Orozco Jensen

IDA: Kärlek och porr i offentliga rummet

Ida Lövestam i Peru, inlägg 7

I Sydamerikas skivbutiker trängs reggaeton-, samba-, R&B-, pop- och elektroskivor på hyllorna. En blandning av olika musikstilar, naturligtvis. Skillnaden mot svenska skivbutiker är konceptet för omslagen, som ofta är detsamma oavsett genre. En kvinnorumpa i stringtrosor, eller en halvnaken tjej som slänger en förförisk blick över axeln in i kameran. Eller varför inte en kombination av de båda på ett och samma omslag.

Det är inte bara musikindustrin som utnyttjar dragkraften i nakenhet. Frisörsalonger med affischer och restauranger med almanackor som pryds av i det närmaste nakna tjejer, annonsbilder i tidningarna som man i Sverige aldrig någonsin skulle råka se utan att göra ett aktivt försök. Jag gick förbi en klinik där en affisch gjorde reklam för diverse gynekologiska undersökningar, och jag undrade vilken målgrupp de har och vad de vill signalera. En sjuksyster i kort-kort klänning, med uppsprayat hår och plutläppar, ihållandes en överdiminsionerad spruta. Vill du bli injicerad av mig?, verkade hon vilja fråga med lite släpig röst. Ifall hon hade kunnat prata.




Samtidigt som hela omgivningen är sexualiserad, är sex här inte alls är okontroversiellt. Här bor man i regel hemma hos sina föräldrar fram tills man gifter sig, och dit tar man inte med någon för att sova över. Flick- eller pojkvänner, det spelar i många familjer ingen roll hur seriöst förhållandet är och hur accepterad ens partner är, in i flickrummet eller pojkrummet ska de inte, det vore att missakta hemmet. En del tar in på hotell, med föräldrarnas vetskap. Det är väl någorlunda okej att det händer, men inte i hemmets heliga vrå.

Arequipas gator och vrår är fyllda med förälskade par. De promenerar hand i hand eller omslingrade, de står i varenda gatuhörn och hånglar, sitter på caféer och restauranger djupt försjunkna i varandras ögon. Här är det inte, som i Sverige, otrevligt att vara "parig" när man umgås med andra. Det är kanske snarare lite konstigt om du inte beter dig käreksfullt mot din partner även när andra är närvarande. De förälskade har kastats ut på gatan, för hemma ska de inte vara. På gatan sitter de nu jämte affischer på nakna kvinnor, och visar sin kärlek för resten av världen.

Ida Lövestam