ANGELA: Ja till fler insatser mot kvinnovåld

Angela Alcalá i Peru, inlägg 4

Nu har jag två veckor kvar tills jag slutar på Svalorna Latinamerika i Peru och det känns sorgligt. Jag har träffat underbara människor, både på kontoret och när jag har varit ute i fält. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut när jag är tillbaka i Sverige och just nu tänker jag inte heller på det. Istället tänker jag bara på min tid här och på det jag har upplevt. Det känns bra att ha varit delaktig i något så viktigt som att kunna få människors liv att bli bättre.

Under november 2011 gjorde jag en rad intervjuer med utsatta kvinnor, ungdomar i Majes samt samarbetspartners till Svalorna Latinamerika. Intervjuerna visade att målgruppen visste lite om sina rättigheter när programmet för landsbygdsutveckling PDR började samt att programmet hade förändrat deras livssituation. Många kvinnor berättade exempelvis hur de ofta blev misshandlade av sina män. Det var inte förrän de hade deltagit i olika workshops som PDR organiserade, som de insåg att det var fel att de hade utsatts för våld. Nu vet de hur den rättsliga vägen ser ut, de vet att de har rättigheter. I en intervju med Roberta Marmanillo, en kvinna som jobbar på CIED som är en av Svalorna Latinamerikas samarbetspartners, togs det upp ett exempel på våld mot kvinnor. Roberta berättade om en kvinna som hade varit delaktig i PDR under många år. Kvinnans dotter hade blivit våldtagen och både kvinnan och en annan kvinnlig släktning anmälde brottet. Mannen fick sitt straff och sitter nu i fängelset. Kvinnan hade sagt till Roberta:

- Ni hade pratat om det här i era workshops, ni har visat oss vägen till att anmäla.

Både Roberta och jag satt där, på CIEDs trädgård, med tårar i ögonen. Det var en känslig berättelse. Vi satt tysta en stund. Sedan var vi glada över att rättvisan skipades.
Många andra kvinnor som deltog i programmet har startat eget och fått ett bättre självförtroende. De sade att de tidigare var blyga och inte vågade diskutera på samma sätt som idag. De kräver sina rättigheter, de talar med lokalpolitiker när de inser att saker och ting behöver förbättras i deras kommuner samtidigt som de gör ett socialt arbete i deras kommuner. Detta genom att ha bildat grupper mot kvinnovåld där de tar emot utsatta kvinnor och visar hur de också kan kräva sina rättigheter.

Bilden: Estefania Salas Ramos arbetar mot misshandel av barn och kvinnor i Majeskommun

Arbetet som PDR har gjort har varit långt och inte alltid lätt enligt alla deltagarna men målgruppens berättelser visar hur viktigt det är att ha liknande program och insatser som de Svalorna Latinamerika jobbar med.

Angela Alcalá

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!” Del 2

Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Arbetet måste göras könlöst och parallellt med arbetet för att stärka alla kvinnor. Annars kommer vi att fortsätta behöva instifta internationella dagar för att uppmärksamma sådant som borde vara avskaffat, exempelvis 28 september, dagen för att avkriminalisera abort i Latinamerika och Västindien. Eller 8 mars, den internationella kvinnodagen. Men även den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. För hur vi än vrider och vänder på det, och med risk för att dra till mig arga kommentarer, måste jag säga att det vi gör de dagarna trots att det är ett viktigt arbete, är att angripa konsekvenserna och inte kärnproblemen. För mig är nödvändigheten att involvera männen lika självklar som det är ett faktum att det är de som sitter med all makt och alla resurser. Jag är övertygad om att vi genom att skuldbelägga männen många gånger även skjuter ifrån oss de som faktiskt skulle vilja ansluta sig i arbetet för att förändra könsnormerna i världen. Ännu en aspekt som också glöms bort är att männen själva är offer för mansgris/macho/patriarkat och liknande asymmetrisk maktbalans som råder mellan könen men även mellan och inom andra kategorier, vilket också fråntas fokus när vi endast koncentrerar oss på oss själva.

Jag som kvinna och aktiv feminist, med en fot i Sverige och den andra i Nicaragua, har med mina tankar kring vikten av att involvera män i detta arbete då och då lyckats trampa på starka feministiska tår. Vissa har tittat på mig med en blick som om jag var lite blåst, andra har tagit till sig av mina funderingar men kommit med argument om att världen inte är redo för det ännu. Ett annat argument har varit att stärkandet av kvinnor måste göras först, och sedan kan männen inkluderas. På frågan om djupare reflektioner kring den ordningen har jag ännu inte hört något som jag kan godta som ett välgrundad och genomtänkt orsakssamband och slutsats. Jag har själv heller inte förstått varför det ena måste utesluta det andra. Ännu ett argument är att med ett sådant arbetssätt skulle resurser ännu en gång förskjutas till männen, vilka redan har alla resurser. Inte heller den tankegången låter så välformulerad, det är ju det som hela asymmetrin mellan könen från första början bygger på, genom att det ena såg utrymme att exkludera/exploatera det andra. Varför skulle vi inte kunna inkludera pojkar i vårt arbete och stärka även dem, få även dem att förstå den struktur som de själva kommer att vara en del av som vuxna aktörer?

Jag måste ändå hålla fast vid att jag som kvinna och i allra högsta grad en aktiv feminist inte kan arbeta utan att inkludera männen i det arbetet. Jag kommer trots arga blickar och ironiska kommentarer om min lämplighet att uttala mig om detta, fortsätta hävda att det är, om inte det enda så kanske det närmaste nödvändigaste nästa steg till lösningen för att komma åt problemet. Annars är jag lika okunnig, lika hatisk, sexistisk och biologisk som de män som aktivt och medvetet arbetar för att de rådande normerna i samhället ska upprätthållas. Vad vinner jag som kvinna på att polarisera mitt arbete? Vad vinner jag på att mina bröder, framtida söner, pappa och livspartner ska hatas av mina medsystrar på grund av sitt kön? Hur kan jag hjälpa de 70 000 kvinnor som varje år dör till följd av illegala aborter om hälften av jordens befolkning exkluderas? Vi alla oavsett kön måste känna att det är vårt ansvar att inte bara mildra symtomen av kvinnors bristande rättigheter, utan även komma åt sjukdomens kärna och bota det helt, en gång för alla. Och helt subjektivt, hur hade mitt liv sett ut om inte en människa, av det manliga könet, tagit sitt ansvar och varit både mamma och pappa? Då hade jag kanske varit den flickan idag.

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!" Del 1

Det ligger inbyggt i mitt system, mina rättigheter, att själv avgöra hur min framtid ska se ut, planera tillsammans med min partner hur många barn vi vill ha och hur dessa liv kan komma att se ut. Skulle jag i lagens namn ses som kriminell om jag någon gång i framtiden skulle ta beslutet att utföra en abort? Svaret är ja. Ja om jag skulle ha mitt liv i Latinamerika. Jag andas ut, och inombords känner jag en djup tacksamhet över det faktum att jag inte bor där, idag. Samtidigt överväldigas jag av en sådan voluminös känsla av sympati med mina medsystrar i Latinamerika och andra världsdelar som inte varit lika tursamma och har möjligheten att i viss mån bestämma över sin egen kropp. Jag känner ilska och sorg för att man i världen inte prioriterar kvinnor, för att ca 70 000 kvinnor varje år får offra sina liv runt om i världen på grund av bristande mödravård eller i samband med misslyckade illegala aborter. Jag tänker på Millenniemål nummer fem som fastslår att man ska förbättra mödrahälsan och minska dödligheten i barnsäng med tre fjärdedelar till år 2015, samtidigt som det är det mål som man verkar uppnå allra minst. Jag tänker också på FN:s deklaration om rätten till livet. Alla dessa vackra formuleringar tycks i mitt västerländska sammanhang som självklara värderingar. Jag inser dock, att de formuleringar om mänskliga rättigheter likt mycket annat i världen är väldigt relativiserat både i västvärlden och i andra världsdelar. När jag för några månader sen tittade på dokumentären ” Född på gatan” blev jag väldigt känslosam. Dokumentären handlar om en tjej med liknande nyfikenhet på kärleken, livet och sin omgivning som de flesta tjejer i sina tonår. Men där fanns även andra önskningar och funderingar som för de flesta tjejer/kvinnor i Sverige, mig inkluderat, tas förgivna. Det handlade om ovissheten om var hon skulle spendera natten, hur hon skulle få mat, hur hon skulle kunna ge sin nyfödda dotter ett bättre liv och bättre möjligheter än det liv hon själv levt. Flickan i fråga är endast nitton år gammal, och i mina ögon fortfarande ett barn. Hur kan ett barn uppfostra ett annat barn? Hur kan staten legitimera det faktum att barn föder barn? Exempelvis är 50 procent av Nicaraguas befolkning under 18 år och 80 procent under 25 år. Vad blir konsekvenserna av detta för samhällsutvecklingen?

På många sätt är det otänkbart för mig att staten, den institution som ska skydda och garantera mina rättigheter på samma gång skall vara orsaken till att så många av mina rättigheter blir kränkta. Men så bor jag i Sverige också. Samtidigt är det uppenbart att den katolska kyrkan skulle ha all makt över min kropp om Jag hade levt kvar i Nicaragua. Större våld mot kvinnor går väl knappast att hitta, och det blir så tydligt smärtsamt eftersom den flickan kunde ha varit Jag. Det våldet kunde Jag också ha varit offer för.

Som samordnare för kampanjen ”Rätten till din egen kropp!” på Svalorna Latinamerika har jag de senaste månaderna planerat kring 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Mina tankar har därför kretsat väldigt mycket kring varför en sådan dag är extra viktig att uppmärksamma. Precis som med internationella kvinnodagen är jag av den åsikt att det är dagar som borde vara varje dag. Dessa enstaka dagar och deras nödvändighet ser jag sorgset som ett kvitto på allt arbete som fortfarande måste till för att det ska råda någon form av balans i samhället och världen, vad gäller kvinnors avsaknad av rättigheter. Vad är det vi gör egentligen? Varför är vi inte där än? Jag sätter mitt arbete i kontexten. Den 25 november kunde jag konstatera att publiken som anmält sig till största del bestod av kvinnor. Det gav mig huvudbry, särskilt då röda tråden för dagen var att ”vi tillsammans hittar vägen och medlen” för att nå en värld där våld mot kvinnor är avskaffat. Hittills har arbetet kretsat kring att stärka kvinnor i deras strävan att lämna utsatta situationer, och det är ett Otroligt viktigt arbete på många sätt. Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?