”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!" Del 1

Det ligger inbyggt i mitt system, mina rättigheter, att själv avgöra hur min framtid ska se ut, planera tillsammans med min partner hur många barn vi vill ha och hur dessa liv kan komma att se ut. Skulle jag i lagens namn ses som kriminell om jag någon gång i framtiden skulle ta beslutet att utföra en abort? Svaret är ja. Ja om jag skulle ha mitt liv i Latinamerika. Jag andas ut, och inombords känner jag en djup tacksamhet över det faktum att jag inte bor där, idag. Samtidigt överväldigas jag av en sådan voluminös känsla av sympati med mina medsystrar i Latinamerika och andra världsdelar som inte varit lika tursamma och har möjligheten att i viss mån bestämma över sin egen kropp. Jag känner ilska och sorg för att man i världen inte prioriterar kvinnor, för att ca 70 000 kvinnor varje år får offra sina liv runt om i världen på grund av bristande mödravård eller i samband med misslyckade illegala aborter. Jag tänker på Millenniemål nummer fem som fastslår att man ska förbättra mödrahälsan och minska dödligheten i barnsäng med tre fjärdedelar till år 2015, samtidigt som det är det mål som man verkar uppnå allra minst. Jag tänker också på FN:s deklaration om rätten till livet. Alla dessa vackra formuleringar tycks i mitt västerländska sammanhang som självklara värderingar. Jag inser dock, att de formuleringar om mänskliga rättigheter likt mycket annat i världen är väldigt relativiserat både i västvärlden och i andra världsdelar. När jag för några månader sen tittade på dokumentären ” Född på gatan” blev jag väldigt känslosam. Dokumentären handlar om en tjej med liknande nyfikenhet på kärleken, livet och sin omgivning som de flesta tjejer i sina tonår. Men där fanns även andra önskningar och funderingar som för de flesta tjejer/kvinnor i Sverige, mig inkluderat, tas förgivna. Det handlade om ovissheten om var hon skulle spendera natten, hur hon skulle få mat, hur hon skulle kunna ge sin nyfödda dotter ett bättre liv och bättre möjligheter än det liv hon själv levt. Flickan i fråga är endast nitton år gammal, och i mina ögon fortfarande ett barn. Hur kan ett barn uppfostra ett annat barn? Hur kan staten legitimera det faktum att barn föder barn? Exempelvis är 50 procent av Nicaraguas befolkning under 18 år och 80 procent under 25 år. Vad blir konsekvenserna av detta för samhällsutvecklingen?

På många sätt är det otänkbart för mig att staten, den institution som ska skydda och garantera mina rättigheter på samma gång skall vara orsaken till att så många av mina rättigheter blir kränkta. Men så bor jag i Sverige också. Samtidigt är det uppenbart att den katolska kyrkan skulle ha all makt över min kropp om Jag hade levt kvar i Nicaragua. Större våld mot kvinnor går väl knappast att hitta, och det blir så tydligt smärtsamt eftersom den flickan kunde ha varit Jag. Det våldet kunde Jag också ha varit offer för.

Som samordnare för kampanjen ”Rätten till din egen kropp!” på Svalorna Latinamerika har jag de senaste månaderna planerat kring 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Mina tankar har därför kretsat väldigt mycket kring varför en sådan dag är extra viktig att uppmärksamma. Precis som med internationella kvinnodagen är jag av den åsikt att det är dagar som borde vara varje dag. Dessa enstaka dagar och deras nödvändighet ser jag sorgset som ett kvitto på allt arbete som fortfarande måste till för att det ska råda någon form av balans i samhället och världen, vad gäller kvinnors avsaknad av rättigheter. Vad är det vi gör egentligen? Varför är vi inte där än? Jag sätter mitt arbete i kontexten. Den 25 november kunde jag konstatera att publiken som anmält sig till största del bestod av kvinnor. Det gav mig huvudbry, särskilt då röda tråden för dagen var att ”vi tillsammans hittar vägen och medlen” för att nå en värld där våld mot kvinnor är avskaffat. Hittills har arbetet kretsat kring att stärka kvinnor i deras strävan att lämna utsatta situationer, och det är ett Otroligt viktigt arbete på många sätt. Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?