”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!” Del 2

Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Arbetet måste göras könlöst och parallellt med arbetet för att stärka alla kvinnor. Annars kommer vi att fortsätta behöva instifta internationella dagar för att uppmärksamma sådant som borde vara avskaffat, exempelvis 28 september, dagen för att avkriminalisera abort i Latinamerika och Västindien. Eller 8 mars, den internationella kvinnodagen. Men även den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. För hur vi än vrider och vänder på det, och med risk för att dra till mig arga kommentarer, måste jag säga att det vi gör de dagarna trots att det är ett viktigt arbete, är att angripa konsekvenserna och inte kärnproblemen. För mig är nödvändigheten att involvera männen lika självklar som det är ett faktum att det är de som sitter med all makt och alla resurser. Jag är övertygad om att vi genom att skuldbelägga männen många gånger även skjuter ifrån oss de som faktiskt skulle vilja ansluta sig i arbetet för att förändra könsnormerna i världen. Ännu en aspekt som också glöms bort är att männen själva är offer för mansgris/macho/patriarkat och liknande asymmetrisk maktbalans som råder mellan könen men även mellan och inom andra kategorier, vilket också fråntas fokus när vi endast koncentrerar oss på oss själva.

Jag som kvinna och aktiv feminist, med en fot i Sverige och den andra i Nicaragua, har med mina tankar kring vikten av att involvera män i detta arbete då och då lyckats trampa på starka feministiska tår. Vissa har tittat på mig med en blick som om jag var lite blåst, andra har tagit till sig av mina funderingar men kommit med argument om att världen inte är redo för det ännu. Ett annat argument har varit att stärkandet av kvinnor måste göras först, och sedan kan männen inkluderas. På frågan om djupare reflektioner kring den ordningen har jag ännu inte hört något som jag kan godta som ett välgrundad och genomtänkt orsakssamband och slutsats. Jag har själv heller inte förstått varför det ena måste utesluta det andra. Ännu ett argument är att med ett sådant arbetssätt skulle resurser ännu en gång förskjutas till männen, vilka redan har alla resurser. Inte heller den tankegången låter så välformulerad, det är ju det som hela asymmetrin mellan könen från första början bygger på, genom att det ena såg utrymme att exkludera/exploatera det andra. Varför skulle vi inte kunna inkludera pojkar i vårt arbete och stärka även dem, få även dem att förstå den struktur som de själva kommer att vara en del av som vuxna aktörer?

Jag måste ändå hålla fast vid att jag som kvinna och i allra högsta grad en aktiv feminist inte kan arbeta utan att inkludera männen i det arbetet. Jag kommer trots arga blickar och ironiska kommentarer om min lämplighet att uttala mig om detta, fortsätta hävda att det är, om inte det enda så kanske det närmaste nödvändigaste nästa steg till lösningen för att komma åt problemet. Annars är jag lika okunnig, lika hatisk, sexistisk och biologisk som de män som aktivt och medvetet arbetar för att de rådande normerna i samhället ska upprätthållas. Vad vinner jag som kvinna på att polarisera mitt arbete? Vad vinner jag på att mina bröder, framtida söner, pappa och livspartner ska hatas av mina medsystrar på grund av sitt kön? Hur kan jag hjälpa de 70 000 kvinnor som varje år dör till följd av illegala aborter om hälften av jordens befolkning exkluderas? Vi alla oavsett kön måste känna att det är vårt ansvar att inte bara mildra symtomen av kvinnors bristande rättigheter, utan även komma åt sjukdomens kärna och bota det helt, en gång för alla. Och helt subjektivt, hur hade mitt liv sett ut om inte en människa, av det manliga könet, tagit sitt ansvar och varit både mamma och pappa? Då hade jag kanske varit den flickan idag.