LOVISA: Ett människoöde som påminner om vikten av vårt arbete

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 5,

Min sista blogg från Svalorna i Nicaragua blir en text om ett människoöde som berört oss här på kontoret. Det handlar om konsekvenserna av våld mot kvinnor i Latinamerika, och hur vi blivit bryskt påminda om hur nära vi hela tiden lever denna verklighet. Vi är tacksamma över att få träffat Fredrik Book, och stöttar och önskar honom all medgång i sin kamp.


I juni konfronterades Fredrik Book med sitt livs mest smärtsamma besked. Hans 22-åriga dotter som studerade en termin i Venezuela hade tagit sitt liv. Chocken som följde kom sig inte bara av dotterns bortgång, utan också av misstro: självmord?

För ett par månader sedan fick Svalorna Latinamerika i Nicaragua besök av Fredrik Book, som passerade på sin motorcykel på väg från Mexico till Venezuela. Det var denna resa, fast i omvänd riktning, som han och dottern Jessica planerat att göra tillsammans när hennes studier i staden Merida slutade i juli. En resa de aldrig fick göra. Istället har Fredrik ägnat ensamma veckor längs de latinamerikanska vägarna, driven av ett enda mål: att ta reda på vad som verkligen hänt Jessica.
 - De venezuelanska rapporterna hävdade att Jessica tagit sitt liv, berättar Fredrik.

Men han tvivlade starkt från första början.
- Jessica hade så mycket att leva för, hon ville förändra världen! Hon hade stora planer, och hade ordnat med en praktikplats på SIDA efter studierna i statsvetenskap. Global rättvisa och mänskliga rättigheter var hennes kall.

I skuggan på hotellbalkongen i Estelí talar Fredrik om den tunga kamp han fört sedan den ödesdigra junidagen. Som ensam förälder begav han sig själv till Venezuela för att frakta hem sin dotters kropp och tillhörigheter. I Merida fick han lära känna Jessicas studentkamrater som stöttade honom bäst de kunde, med allt från tolkning till vänskap.

 - Chocken var lika stor hos alla. Och tvivlen likaså - hennes vänner kunde inte tro på dödsorsaken. Jessica var så livlig och glad.

Men polisen i Venezuela gav ingen annan förklaring, utan hänvisade till två handskrivna självmordsbrev som låg bredvid Jessicas kropp.
-  Jag såg direkt att det inte var hennes handstil, säger Fredrik.

Maktlös och rådvill i dialogen med de venezeluanska myndigheterna vände sig Fredrik till UD i hopp om hjälp. Det första svaret var tillmötesgående och uppmuntrande, men trots påtryckning uteblev ändå det utlovade stödet. Besvikelsen över detta är stor hos Fredrik, men hans övertygelse och envishet är större: han beslutade sig för att på egen hand jaga rätt på sanningen. Venezuela blev därmed resmålet, men det var Jessicas livsmål som fick bli vägen dit. För att hedra sin dotters minne startade Fredrik en fond och har längs vägen valt att besöka svenska organisationer vars arbete Jessika skulle ha sympatiserat med.

Fredrik anade alltså korruption bakom de venezeluanska myndigheterns förklaringar, och har helt på egen hand i Merida, under november och december, lyckats få ut obduktionsprotokollet som visar att Jessica redan var död när hon hängdes med ett lakan. Polisen i Venezuela utreder nu händelsen som mord och har en person som är misstänkt.

Som enskild person har Fredrik befunnit sig i skarpt underläge i matchen mot den venezeluanska byråkratin. Svenska ambassaden i Bogotá, vars verksamhetsområde täcker in Venezuela, har inte heller visat något intresse för att hjälpa Fredrik.
- I Bogatá säger man att ett dödsfall är en privat angelägenhet, vilket får mig att tappa all tillit till Sverige, säger Fredrik.

I Fredriks kamp symboliseras alla flickors och kvinnors rätt till ett våldsfritt liv, och alla staters ansvar att inrätta och leva upp till lagar som skyddar dem. Men här lyfts också fram hur viktigt det är att myndigheter respekterar offrens närståendes rätt att få reda på sanningen, för att ge dem en chans att sörja i frid. Det är denna rätt som Fredrik berövats. Den styrka han visar i den svåra situationen verkar vara en egenskap som gått i arv hos dottern.

- Jessica brukade inte beskriva sig själv som svensk, utan som världsmedborgare. Hon hade en enorm livsenergi och en tatuering som läste: VIVA LA LUCHA (länge leve kampen).




Text: Lovisa Dragstedt