Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 9
Den 21 december 2012 var många rädda för jordens undergång,
i Bolivia var man förväntansfull – detta datum var förutsett vara början på en
ny era, som president Evo Morales högtidligt sa: ”Slutet på egoismen och början
på gemenskapen”.
 |
| Amautas utför en välsignande ritual |
Ministeriet för Avkolonisering i Bolivia hade anordnat ett
stort internationellt evenemang på Solön i Titicaca-sjön. Ambassadörer,
presidenter och andra viktiga representanter inom urfolken deltog i firandet av
det som förväntas vara den nya världsordningen. Besökare från bland annat Chile,
Canada, Argentina, Cuba och Venezuela befann sig på ön för att motta den nya
eran och delta i alla ritualer för välsignelse. På flera håll kunde man se Amautas
(kunniga om de gamla riterna) och musikgrupper spela, utan behov av vare sig
scen eller publik. Folket skulle fyllas av positiv energi som vibrerade i
luften dessa dagar.
Jag var där med teatergruppen ALBOR från El Alto, mina
närmaste vänner och familj här i Bolivia. Vi skulle återigen uppträda med
pjäsen Taki Unquy, den vi hade presenterat på Dagen för Avkolonisering.
Historien består av tre Taki Unquy, tre världsförändringar. Den första när
spanjorerna kom, den andra när revolutionen skedde och den tredje som innebär
slutet på kapitalism och konsumtionshets.
 |
| Början av pjäsen, innan spanjorernas ankomst |
Den här gången var vi ”bara” 100 dansare och skådespelare,
men turen till Copacabana och Solön var en oförglömlig upplevelse. Jag skulle,
förutom att dansa, även spela Bartolina Sisa - Tupac Kataris fru och medkämpe, en kvinnlig
förebild som än idag minns för sin övertygelse och kämparanda. När hon
tillfångatogs misshandlades hon, våldtogs och förnedrades på Plaza Murillo i La
Paz, men inte en enda gång gav hon vika för misshandeln. Hennes övertygelse för
kampen fortsatte lika stark tills de slutligen dödade henne i september 1782,
200 år före min födelse.
Och jag, sverigefödd bolivian, fick denna ära. Men hur
sätter man sig in i 500 års kamp, när min största kamp har varit att klara
universitetsstudierna? Med mina kompisars hjälp fick jag en förståelse för vad
det handlade om, vem Bartolina var och framförallt varför detta datum och Taki
Unquy var viktigt.
- Bartolina sänkte aldrig blicken, sa min vän.
Och med det i bakhuvudet gav jag mig ut på scen. Med
högburet huvud och övertygelse i blicken försökte jag ge liv åt minnet av denna
kvinna med Tupac Katari vid min sida. ”Jallalla Tupac Katari!” ”Jallalla
Bartolina Sisa, virreina de los Andes!” skrek folket. När vi senare blev
förråda av våra egna och mördas, skrek publiken, följde historiens tragedi med
förtvivlan och sorg för att därefter glädjas när folket tar över, när de jagar
ut de onda och med dem kapitalismen.
 |
| Jag som Bartolina Sisa |
I slutscenen där vi alla dansar, följde publiken med,
applåderade, skrattade, stod på stolarna och gladdes åt förändringen som nu
skulle komma. Hoppfulla och med en känsla för kamp förenades vi alla i musikens
böljande rörelser. Applåderna dånade upp mot himlen, jorden vibrerade och
slutligen var det över. Albor var färdiga, vi kunde gå av scenen triumferande,
medvetna om att vi lyckats fånga publiken. Ingen verkade riktigt bry sig om
kylan och mörkret som kom allt närmare och omfamnade oss alla. Det viktiga var
energin, förändringen som skulle komma att ske efter denna helg.
Nu har det gått några veckor, jul och nyår är förbi. Minns
någon löftena om kamp och förändring? Själv har jag redan trillat dit i
kapitalismens fälla en eller två gånger, men jag vill förändras och förändra.
Jag vill hålla blicken högt, gå rakryggad och genom mina handlingar påverka och
förändra, jag vill ha ett frö av det mod som Bartolina hade, låta det växa inom
mig och ge frukt till alla hungrande med en vision om en bättre värld.
Text: Macarena Mendoza Alvarez
Foto: Willy Flores & Macarena Mendoza Alvarez
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar