HANNA: Den behagliga bubblan

Hanna Zander i Sverige, inlägg 4

I lunchrummet på Götgatan diskuteras det ofta, men det vore fel att säga vilt. Vi är några organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter som delar på gemensamma utrymmen. Alla har vi relativt liknande värderingar vad gäller mycket och på lunchen och fikat håller vi ofta med varandra och nickar instämmande till vad som sägs. 

Med mina vänner är det samma visa: vi är överens i nästintill allt, har liknande intressen och helt klart samma grundvärderingar. En sådan sak som att erkänna att patriarkatet finns, är till exempel så grundläggande att jag – i mina kretsar – slentrianmässigt kan slänga mig med begreppet.
Vart jag än vänder mig i min närhet möts jag nästan uteslutande av medhåll, instämmande hummanden och nickande.

Det känns nästan overkligt att folk kan värdesätta saker som ekonomisk vinning högre än exempelvis social trygghet, relationer och ett rättvist samhälle. Jag minns fortfarande hur ställd jag blev när en kursare till mig en gång slängde ur sig att hon ”till varje pris” skulle bli rik: ”det spelar ingen roll om jag måste skövla regnskog”. Vad svarar man på något sådant? Jag är ju van vid att alla i min omgivning tycker att miljöns framtid är betydligt viktigare än ett välfyllt bankkonto. 

Det är i sådana situationer jag blir påmind om att jag faktiskt lever i en bubbla. Förvisso en mycket behaglig sådan, där det finns hopp om mänskligheten, men ändå en bubbla.

Demonstration för ett mer rättvist samhälle.

Däri tror jag också att det ligger ett problem. Det är fint att känna gemenskap, samlas kring åsikter och kunna hålla en diskussion på en betydligt mer intressant och givande nivå, som man ju kan när man delar grundpremisser. Samtidigt blir man otränad i att möta motstridiga argument och i att bli ifrågasatt på en grundläggande nivå; irritationströskeln blir allt lägre och man får svårare att föra diskussioner med folk som är av skilda uppfattningar. 

Så kanske får mitt löfte för sommaren bli att våga mig ut från bubblan och försöka utmana mig själv till att ta fler av de där diskussionerna som jag initialt bara känner ”suck” inför. Att slipa mina övertalningstalanger och inte tappa hoppet om att kunna få upp folks ögon för saker som för mig är självklara för att kunna utveckla ett mer solidariskt samhälle.

Text och foto: Hanna Zander