SIGRID: Busungar ger hopp

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 5

Det finns vissa personer här som alltid lyckas få mig på bra humör. De är otroligt charmiga, vanligtvis busiga och tio till tjugo år yngre än mig. 

När jag får hänga med barnen och ungdomarna som deltar i Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationers aktiviteter glömmer jag ibland bort att jag faktiskt är här för att utföra en uppgift. Istället för att gå runt med block och penna och ställa frågor blir det lätt att jag bara snackar och leker. Ungarna jag får träffa är glada och spralliga. De yngre kommer ofta nyfikna fram och frågar saker, vill att man ska sitta bredvid dem eller vara i ”deras grupp”. De äldre får man närma sig själv, men när man väl gjort det kan man få lära sig nya handslag eller danssteg och få svara på frågor om Sverige.

Att umgås med de här ungdomarna gör en hoppfull

För mig är det ibland väldigt svårt att förstå vilken miljö många av de här barnen vanligtvis lever i. Häromdagen åkte jag med organisationen Mary Barreda tillbaka till León efter en stor aktivitet i Estelí. Barnen hade varit igång oavbrutet i två dagar och en del hade sovit väldigt lite på natten. Flickan som jag sitter bredvid i bussen sover en stund med huvudet i mitt knä. Senare, när hon har vaknat, frågar hon mig vart jag bor. Jag förklarar att jag är från Sverige men att jag just nu bor i Estelí. ”Och du bor i León eller hur?” undrar jag. Hon nickar. ”Så då ska du hem nu?”. Det blir tyst en kort stund. ”Jag ska till marknaden där min mamma är”. Insikten slår till. Precis som de flesta andra av barnen som deltar i organisationen Mary Barredas aktiviteter jobbar flickans mamma på marknaden vid bussterminalen i León.  Efter två långa dagar och en bussresa ska flickan jag sitter bredvid i bussen inte hem och vila på fredagseftermiddagen. Hon ska till sin mammas grönsaksstånd och med stor sannolikhet hjälpa till att sälja.

En av dagarna under samma aktivitet hamnar jag mitt emot en 16-årig kille vid lunchen. Vi börjar prata och han förklarar sin syn på Nicaragua och Estelí för mig. Han är orolig för hur det ska gå för landet med tanke på det han kan se bland sina jämnåriga. Han pratar om droger och respektlöshet, men även om misstro och oprovocerat våld mot ungdomar från myndigheternas sida. Det är en analyserad bild av det samhälle han lever i. Medan matsalen så sakteliga töms på folk fortsätter vi vårt samtal.

Barnen och ungdomarna jag har träffat i olika aktiviteter har gett mig otroligt mycket positiv energi. Dels på ett personligt plan i form av deras nyfikenhet och ömhet mot mig, men även i ett större perspektiv. Om de här barnen, trots att de kommer från svåra bakgrunder, är så kärleksfulla, så nyfikna och kan formulera så tydliga tankar, då finns det stort hopp inför framtiden.

Text: Sigrid Petersson
Foto: Yana de Keyser