Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Aktivt deltagande i Nicaragua, PÅ RIKTIGT!

Två barn ur målgruppen som självsäkert för sig med termer som riskfaktorer, osunt beteende i sociala medier, hur man kan skydda sig mot Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE), vikten av kommunikation inom familjen. Det är fascinerande att se hur mycket kunskap de besitter med sina knappa 13 respektive 10 år. De två barnen är Jackson Ulises Olivas Gutierreza  och Jennifer Anieska Dormuz , de båda har fått extra utbildning av organisationen Club Infantil, som är en av de fyra organisationerna inom programmet mot SKE som Svalorna Latinamerika finansierar i Nicaragua.  Denna extra utbildning ges till de som varit aktiva inom programmet under en längre tid och som visar intresse att vilja lära sig mer. De barn och ungdomar (målgruppen) som har fått denna extra utbildning kallas då ”los monitores” en liknande roll som kommunikatörerna har (se detta inlägg för mer information om kommunikatörerna) men med fokus på att hålla i egna reflektionsutrymmen och workshops.

Jennifer Anieska Dormuz, monitor för Club Infantil. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Jackson Ulises Olivas Gutierreza  monitor för Club Infantil med en vän. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Club infantil har var de kallar ”öppna hus” i vissa stadsdelar utanför centrala Jinotega, (Norra Nicaragua) där målgruppen kan komma och få hjälp med läxorna, måla, dansa, spela teater. Ett kreativt utrymme och som Jackson beskriver det :”En rolig och trygg oas som man vet alltid finns där när man behöver”.  De har detta öppna hus både på förmiddagen och eftermiddagen så de barn och ungdomar som går i skolan på morgonen och eftermiddag ska ha lika möjlighet att ta del av dessa öppna hus.  I denna trygga oas så ägnar man alltid en timme åt ”utrymme för reflektion” då man tar upp ämnen relaterat till SKE, det kan vara ämnen som risksituationer, riskfaktorer, identitet, sexualitet, barns rättigheter osv. Jag märkte att barnen och ungdomarna som deltog i detta utrymme öppnade sig mycket när det är deras kamrater som håller i aktiviteten, det kommer upp många egna erfarenheter och då ”los monitores” sätter sina egna ord på vissa ämnen gör det att man känner att det är en aktivitet för och av barn och ungdomar. När man sedan läser om organisationernas mål och förväntade resultat så står det tydligt att ett av de förväntade resultaten som programmet har är att barnen och ungdomarna har en ledande roll i planeringen och utförandet av aktiviteter mot SKE i samarbete med nyckelaktörer. Att tilläga så finns det alltid en vuxen kontaktperson som deltar vid dessa aktiviteter som stöd.

Teaterövning Club infantil, Jinotega. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Ett av de tydligaste bevisen på att alla organisationer arbetar hårt för att detta förväntade resultat var i dagarna när vi hade programrådsmöte och planerade en aktivitet för den 26 juni. Detta datum ska vi ha en aktivitet med ca 50 barn och ungdomar från varje organisation som ska träffas och utbyta erfarenheter och fira ”barnens vecka”.  Vi hade gjort en plan för hur aktiviteten ska se ut som var så gott som klar, men då så kommer förslaget att representanter från målgruppen ska vara med och godkänna planeringen och även ge egna förslag hur vi kan förbättra aktiviteten då den är för dem.  I förra veckan så kom 3 representanter från varje organisation och ägnade en hel förmiddag till att omarbeta förslaget och komma med egna förslag till förbättringar. Det tycker jag är att arbeta PÅ RIKTIGT för barnens och ungdomarnas ledande roll i planering och utförande av aktiviteter.

Reflektionsutrymme om riskfaktorer och hur man kan skydda sig från SKE, Club Infantil, Jinotega. Foto: Elin Jakobsen Rydstedt

Hälsningar från ett varmt Telica
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant Nicaragua

Diana från Club Infantil, Nicaragua besöker Sverige

Under förra veckan besöktes Svalorna av Diana Osmara González Picado från Club Infantil i Jinotega, Nicaragua. Efter några inledande dagar i Malmö tillsammans med Skåne lokalgrupp så anlände Diana till Stockholm på torsdagen den 16 april. Samma kväll anordnade Stockholms lokalgrupp en kväll med Nicaragua i fokus där Diana skulle få tillfälle att berätta om Club Infantils verksamhet. Kvällen inleddes med mingel och nicaraguansk mat. Under kvällen berättade även Carlos Herrera om sin undersökning om jämställdhet i Nicaragua, förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att presentera ett sammandrag om undersökningen här på bloggen lite senare i vår!

Diana berättade för oss om Club Infantils verksamhet och att en viktig del av arbetet går ut på att utbilda unga kommunikatörer. Vad det innebär att vara ung kommunikatör kan ni läsa om i Elins inlägg. Diana berättade för oss att ett viktigt arbete som ungdomarna utför är att förmedla kunskap till andra ungdomar. Det kan till exempel göras med hjälp av föreläsningar på sina egna skolor, eller via radio. Ett annat sätt är genom att dramatisera händelser som är allt för vanliga i ungdomarnas vardag. Med hjälp av filmer kan de hjälpa andra ungdomar att känna igen situationer där vuxna kan ha baktankar med sin kontakt med ungdomarna. Med hjälp av filmerna kan de också visa att sådana situationer är vanliga, att det inte är ungdomarnas fel och ge tips på hur de ska gå tillväga om de råkar ut för någon vuxen som de tycker beter sig obehagligt. 

Diana visade oss det första avsnittet ur serien ”Yo tengo el poder”. Avsnittet handlar om en ung tjej som träffar på en vuxen man som visar ett väldigt intresse i hennes privatliv.  Han lämnar henne inte i fred och hon tycker det hela är obehagligt. Till slut berättar hon för sin mamma, som hjälper henne lösa situationen.

Club Infantil har också tagit fram en lättförstålig bilderbok över situationer där vuxna inte beter sig korrekt. Även de böckerna är till för att lära barn och unga att känna igen situationer och reagera när de känner att något inte är rätt. Samtidigt vill böckerna, och Club Infantil, stärka barn och ungdomars självkänsla och lära dem vilka rättigheter de har. Att förstå innebörden och våga agera utifrån tron att en själv har värden och rättigheter kräver att andra barn, ungdomar och vuxna runt omkring en faktiskt påtalar och respekterar dessa rättigheter. På så sätt ska barnen och ungdomarnas förståelse för sina egna och också andras rättigheter stärkas.

 Ett uppslag ur boken "YO tengo el PODER para prevenir la Explotación Sexual Comercial" - jag har makten att motverka sexuell och kommersiell exploatering. 

På det sättet leder Club Infantils arbete till en positiv kedjereaktion där barn och unga som lärt sig om sina rättigheter kan och vågar stärka andra barn och ungdomar i sin förståelse av sina rättigheter. En metod som är mycket framgångsrik och som Club Infantil kallar ”paso atrás”. Metoden går ut på att de ungdomar som själva har ingått i Club Infantil deltar i arbetet med att utforma och hålla i aktiviteter för nya deltagare.

Det har varit väldigt kul att lära känna Diana under dessa dagar! Vi är tacksamma över att få ha tagit del av och fått ökad kunskap om det viktiga arbete hon och Club Infantil utför, ett arbete som Svalorna Latinamerika är mycket stolta över!

Caroline Ullman, organisationspraktikant, Stockholm

APEADECOs unga håller festival mot våld mot kvinnor, Nicaragua

Joseling och Blanca på festivalen i Telica

Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, eller som den heter på spanska Día Internacional de la Eliminación de la Violencia contra la mujer. I byn Telica slår man på stort och ordnar en informationsfestival i den centrala parken.

Det är som vanligt barnen som håller i trådarna. De ropar meddelanden i mikrofonen, håller dansuppvisning, delar ut information och pratar med förbipasserande. Allt för att uppmärksamma denna viktiga dag.

I Nicaragua ä det tyvärr rätt vanligt med våld i hemmen. Otaliga organisationer samt den nationella polisen jobbar för att det ska bli ändring och kanske kan man med vidöppna ögon redan se en liten förändring hos den nya generationen?

Infofestival i Telica

På busshållsplatser runt om i landet hänger stora plakat med texter som “ Vilka saker skadade dig som barn? Gör inte samma saker mot mig!” Och när jag en gång var med på en jobbträning hos en av organisationerna, slutade en presentation som skulle handla om vår barndom, med att alla, inklusive jag själv grät. ALLA i gruppen hade blivit slagna eller på annat sätt dåligt behandlade när det var barn. (Själv hade jag inget att komma med så jag fick hitta på att mamma brukade glömma sätta på mig vantar på vintern när jag var liten och att det gjorde ont som sjutton i händerna när det vart bort åt -10: förlåt mamma!)

Det är som tur är svårt att tänka sig någon av de små änglarna som dök upp idag på festivalen, slå någon. De ägnar sig istället åt att försöka lära sig att kommunicera på bästa sätt. Riktigt duktiga har de blivit, bara under den korta tid jag har vart med i gänget. De är mindre blyga nu och ingen har problem med att prata inför folk.

Så det är bara att gratulera både dem om landet. En tillgång helt enkelt. Mot en ny framtid, med barnen i spetsen.

Text och foto: Emmelie Heljeved

När ungdomar leder ungdomar – lärdomar från en vecka i Bolivia

Nyligen hade jag privilegiet att jobbskugga våra medpraktikanter i Bolivia och sätta mig in i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Arbetet är fokuserat till La Paz och El Alto och redan däri ligger en stor skillnad mellan programmen i Peru och Bolivia. Landsbygd och storstad. Att programmets målgrupp i huvudsak är barn och ungdomar är också en stor och, i mina ögon sett, en betydande skillnad mellan de två programmen. Det betyder bland annat att aktiviteterna i Bolivia är mer likartade än i Peru där vi jobbar med allt från marsvinsuppfödning till makramé.

Teaterpjäs om hbtq-utsatthet. Bild: Emma Tengwall

Mitt första möte med Suma Thakhi II var under en teaterpjäs i El Alto. Repetitionen var i full gång när vi dök in i lokalen och vi slängdes direkt in i det starka skådespelet. Huvudpersonen Maria, en homosexuell tjej i tidiga tonåren, blev utstött ur hemmet och misshandlad av sin mamma efter att hon berättat om sin sexuella läggning. Slutscenen var än mer emotionell, då Maria till slut misshandlas till döds. Jag blev väldigt tagen av berättelsen och fick redan tidigt in i pjäsen kämpa för att hålla ögonen torra. Ungdomarna i teatergruppen leddes av Jhuly, en ansedd skådespelerska från organisationen Albor. Jag var imponerad av de unga skådespelarna och skådespelerskorna och pjäsen lämnade mig med många intryck och reflektioner om hbtq-relaterat våld, om att våga vara sig själv och stå emot samhällets normer. Jhuly var inte lika nöjd utan delade ut ganska tuff kritik och hon menade att gruppen hade långt kvar tills de var redo för scenen.

Mitt i en av övningarna på temat antidiskriminering

Jag följde med på flera av programmets aktiviteter under veckan och det som jag tog starkast intryck av var ett möte med programmets äldsta ungdomsgrupp. Gruppen höll egenhändigt i en workshop för en klass med skolungdomar i sin egen ålder. Bland de viktiga teman som avhandlades var könskonstruktioner, antidiskriminering och sexuella rättigheter. Gruppen styrde självsäkert sessionen och fick ibland improvisera från de tänkta aktiviteterna då klassen var milt sagt svårflörtad. De fick kämpa för att få ett bra deltagande i diskussioner och reflektioner kring dagens teman. Det var riktigt häftigt att se hur dessa framtida ledare behandlade svårsmälta ämnen och på ett bra sätt försökte styra klassdiskussionen för att komma fram till slutsatser om hur vi alla kan agera för en värld fri från diskriminering.

Väggmålning utanför en skola i El Alto

Från Bolivia tar jag med mig många lärdomar och mycket inspiration från de ungdomar som jag fått träffa. Jag reflekterar också över de likheter jag ser hos ungdomarna i Peru och Bolivia. Hur de delar tankar om rättigheter, framtid, och samhället i stort. Radioprogrammen till exempel som produceras i de två länderna har många gemensamma teman och det vore väldigt intressant att se hur de skulle kunna hitta både likheter och skillnader mellan länderna. Någon gång i framtiden kanske också dessa ungdomar kan göra ett liknande utbyte av erfarenheter som jag precis har fått göra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Fullt ös när APEADECO ställer till med avslutningsfest för barnen, Telica, Nicaragua

Trumhinnorna vibrerar och pulsen känns i benen när jag kliver in på APEADECOS sista event för året med barnen. 170 stycken har dykt upp och tvälingsandan känns i luften. De är uppdelade i lag enligt den skola de tillhör och de kivas lite när de bestämmer vem som ska upp på scenen. Blygt tar de plats framför den stora publiken.

Blanca Bordas och Alitza Rocha

Det är frågesport med priser som rockring, frukt, leksaker och racket. För att få sitt pris måste man svara rätt på en fråga om sexuell kommersiell exploatering, samt motivera svaret i micken för de andra barnen.

En pojke funderar länge innan han bestämmer sig för vilka av de fyra orden biologisk, kulturell, social och genetisk som hör till kategorin “kön” och vilka som hör till kategorin “genus”. Han bestämmer sig för att biologisk och genetisk hör till kategorin kön och att social och kulturell hör till kategorin genus.

Efter att ha mumlat något i micken, som fått godkänt, skuttar han ner från scenen med sin nya leksak. En boll med en svans som går på batterier. Det blir mitt jobb att försöka fundera ut hur den fungerar. Jag lägger undan kameran en stund och koncentrerar mig på bolldjuret.
Det visar sig att den behöver batterier och att den ska öppnas för att ta bort en plastremsa.

När barnen inte svarar på frågor, uppträder olika grupper med dans och kulturella nummer. En generell favorit och klassiker är “El baile de la gigantona y el enano cabezón”, fritt översatt något i stil med “Jättekvinnan och dvärgen med stort huvuds dans”, där en stor docka förs runt tillsammans med ett barn som dansar med en låda på huvudet.

Det är full fest och till och med publiken kommer i gungning. De dansar både på och utanför scenen. De enda som står still är dem som fotar.
Några mumsar på något ur godislådan alla har fått i julklapp och påläggen ut är de flesta glada och törstiga.

Jag får en stor kram av två barn och känner mig otrolig speciell i ett land där kroppskontakt vanligen undviks. Lite vemod sätter in och det känns tungt att det är sista gången jag ser dem: generationen som ska skapa framtiden. Det ser ljust ut.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Danslektioner och kärlek hos APEADECO, Telica, Nicaragua

Neyling ger dans och teaterlektioner i skolorna runt om i Telica. Det var ett tag sedan sist och idag är det sista dagen för året. Barnen blir glada när de ser oss och jag passar på att filma deras dans till en informationsvideo. 

Danslektion i El Jicarito, Telica

Jag tittar bekymrat på Neyling när vi ska klämma oss ut ut bussen för att gå av vid den lilla grusvägen som leder in till skolan El Jicarito, men hon tar ledningen och vi hinner precis ut innan den rasslar igång igen. Vi är en timme försenade för vi missade den första bussen och den enda killen som kör taxi till vettigt pris var upptagen idag.

Barnen skiner upp när de ser Neiling och hon får en stor kram av ett par stycken. De tittar nyfiket på mig och kameran jag har i handen.

Medan lärarinnan gör klart det sista matte exemplet monterar jag min utrustning. Den enda i klassrummet som har en bok är hon. Ingen av barnen äger en skolbok. Undervisningen sker genom att hon skriver av det som står i boken, så att alla kan anteckna i sina block.

Hon lämnar över och Neyling drar igång sin danslektion. Fler flickor än pojkar deltar, men det finns en del killar med i gruppen. Danserna är allt från folkdans till “vicka hysteriskt på höften och rumpan- koreografier”. Vissa dansas i par, andra i grupp.

Neyling och eleverna på dansgolvet

En av danserna har de svårt att komma ihåg, men tillsammans med Neyling försöker de återskapa koreografin så som den var för en månad sedan, när sist hade lektion. En klass två varning efter jordbävningen gjorde att skålarna stängde i några veckor och barnen missade en hel del lektioner.

När alla är lagom svettiga och rosiga har timme gått och det är dags för utvärdering. På stående fot får de en efter en säga vad det tycker. Och framförallt hur de vill ha det nästa år. Rykten har gått på kontoret om att framförallt teaterlektionerna går ganska dåligt och att barnen inte har någon större lust att spela teater.

Men om den här gruppen får bestämma är det just vad de vill göra nästa år- fortsätta spela teater och dansa.

Vi vinkar hej då och jag packar nöjt ner kameran. På vägen tillbaka klämmer vi in oss i en överfull taxi för att undvika en buss i samma situation.

Text och bild: Emmelie Heljeved

Små journalistkandidater hungrar efter att lära sig mer, Telica, Nicaragua

Joseling och Fausto intervjuar Doña Lidia

När barn och ungdomskommunikatörerna möttes sist på APEADECOS kontor, kom det fram att de hungrar efter att få göra mer i praktiken. ”Vad skulle ni vilja lära er?”, frågade vi.
-Vi vill göra radio, film, intervjuer, lära oss foto och bjuda in barnen från de andra organisationerna. ALLT!, blev svaret vi fick.

I veckan fortsatte arbetet med gruppen. Efter en första session med teori och praktik varvat, var det dags att sätta intervjuteknikerna på prov. Uppdelade i tre grupper, utrustade med papper, penna och en kamera per grupp spatserade de iväg för att intervjua kontorspersonalen. Administratören Maria Elena, koordinatorn Norvin och städerskan Doña Lidia stod berädda att ställa upp.

Frågor om både ditten och datten for genom rummen . Allra nöjdast var de flesta med att ha en kamera i handen. De resulterade fotona var av varierande kvalité och de flesta fokuserade på att fota varandra istället för intervjupersonen. Nästa steg på lärostegen kanske kan bli foto...

Blanca och Roxana skriver- bilden
är tagen av barnen

Av betydligt högre kvalité var de färdiga texterna som vart resultatet av intervjuerna. ”Novin, Narciso Campos Ramos berättar att han har jobbat för APEADECO i fem år och att det är han som tar hand om organisationens koordination... ” (övers. E. Heljeved), börjar en text som Alitza, Humberto och Fernando skrev.

Tanken är att barnen och ungdomarna ska integreras i organisationen nya facebooksida och alltså ska kunna bidra till sidan. Det ska vara ett forum för information där framförallt barnens aktiviteter står i centrum.
Dagen avslutades därför med en rundtur på facebooksidan och en förklaring av varför man som organisation kan ha stor nytta av att ha en facebooksida.
-För att kunna nå fler barn, gissade kommunikatörerna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, Nicaragua

Informationsfestival på terminalen i León

Den 23 september var det den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking och det firades stort av organisationerna i Nicaragua. Undertecknad praktikant besökte en festival i Leon, organiserad av barn och ungdomar.


Med lite stöd från de vuxna i organisationen Mary Barreda, har organisationens barn och ungdoms-kommunikatörer ordnat festivalen själva. Några uppträder med en dans till sin favoritlåt och en teatergrupp har bjudits in för att förmedla temat till alla förbipasserande. Proffesionellt intar barnen sina positioner bakom informationsdisken, där de delar ut information och pratar med deltagare. Några går en vända runt terminalen för att dela ut flyers.

En pojke i svart t-shirt, tar fram sina anteckningar och fattar mikrofonen.

Barn och ungdomar håller i festivalen

-Vi är här idag för att fira den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, börjar han lite trevande. Sedan rullar det på av bara farten.
-Hur känner man då ingen riskerna som kan få barn och ungdomar att hamna i kommersiell, sexuell exploatering? Han fortsätter snegla på anteckningarna och pratar med hög tydligt röst.

När det blir dags att dansa tittar sig tjejerna blygt omkring, men intar snabbt dansgolvet i par. Det blir ett enda långt skakande av små kroppar till den snabba musiken och en ganska lam applåd följer.

Teatergruppen intar golvet. Vi samlas i ena hörnan för att de ge dem mer plats. De tar upp teman som hur vuxna gör för att lura med sig barn att göra saker de egentligen inte vill. Presenter, eller till och med mat kan vara lockbeten. Den kvinnliga skådespelerskan blir också gravid, så även temat tonårsgraviditeter slängs med, lika så att det är de vuxnas ansvar att jobba och dra in pengar, inte barnens.

Det är extra viktigt just här på terminalen eftersom det finns många arbetande barn. Idag är de flesta lediga en stund för att gå på festivalen. Många går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna. Mary Barreda jobbar för att barnen inte alls ska vistas i den stökiga miljön på bussterminalen. Vissa föräldrar har med sig små barn när de jobbar eftersom de kanske inte har någon som kan ta hand om dem medan de jobbar.

På festivalen denna dag finns även två andra organisationer: APEADECO har ett eget litet informationsbord. Några väskor med organisationens logga blir snabbt föremål för allas beundran och i slutet delas de ut till de deltagande barnen från Mary Barreda. Asociación niñas y niños del fortín är här med en grupp barn som bl.a. tittade på teatern.

Text och foto: Emmelie Heljeved, Infopraktikant

Ungas röster från landsbygdens Peru

Under en hel lördagsförmiddag i byn Machahuay samlas barn och unga för att lekfullt  arbeta med och diskutera mänskliga rättigheter tillsammans med oss från landsbygdsutvecklingsprogrammet. Vi möter upp omkring 20 ungdomar vid den vattenfattiga fontänen på torget som utgör centrum i byn. Luften är härligt frisk och det biter lite i kinderna av både kylan och solen. Vi har förberett olika stationer av lekfulla samarbetsövningar kryddade med tävlingsmomentet- den grupp som kommer först i mål vinner.  

De unga måste jobba tillsammans för att nå dagens mål

Den första uppgiften blir att dela upp sig i grupper för att sedan få den första ledtråden. Stationerna har strategiskt valts ut med hänsyn till dagens tema. De följer ledtrådarna från utkikstornet, till polishuset, genom hälsocentret och vidare till ortens kyrka. De unga utmanas vid varje station - de ska omfamna varandra, ropa ut en artikel ur FNs allmänna förklaring till de mänskliga rättigheterna och ta sig cirka 200 meter med benen hopbundna med tejp. Deras samarbetsförmåga och skicklighet att hitta lösningar sätts på prov. De springer mellan stationerna och jublar när de lyckas med uppgiften eller hittar nästa ledtråd. Alla tre grupper tar sig till slut i mål - svettiga och skrattande. Vi har alla glömt bort att ge det vinnande laget sitt pris. Det kommer vi på i bilen tillbaka. Men ingen verkar tycka att priset var särskilt viktigt.

Det högsta tornet vinner

De reflekterande tävlingslekarna fortsätter. Nu ska byggas ett högt och stabilt torn av A4 papper. Grupperna kastar sig genast över uppgiften. De rullar papper och tejpar ihop dem. De bygger högre och allt faller. Det diskuteras livligt inom grupperna och de provar igen. När tiden är ute är det uppenbart att en grupp har det högsta tornet. Men dess hållbarhet och stabilitet ska testas genom att en färgglad peruk placeras på toppen. Papperskonstruktionen faller. Som övningen visade gäller det inte bara att komma framåt och uppåt, det krävs också en bra och trygg bas. Tillsammans reflekterar vi över vikten av att arbeta tillsammans och vad som krävs för att bygga hållbara organisationer. Tillit, samarbetsförmåga och åtaganden pekas ut som särskilt viktiga.

När deltagarna ombeds lista upp vilka olika rättigheter de har kommer svaren snabbt. "Att få gå i skolan" utropas det första svaret. "En bra hälsa... och att ha ett namn!" ropar den yngsta av deltagarna, en pojke på åtta år. Alla skrattar lite åt det sista men Edith som är mötesledare skriver upp pojkens svar på ett brunt papper som hänger på väggen. Efter många svar som resulterar i en lång lista kommer nästa fråga: "Så om ni har alla dessa rättigheter, vilka är då era skyldigheter?". Den listan blir kortare, det är lättare att känna till sina rättigheter - menar en av de äldre deltagarna.


Tillitsövningar efter målgången

Efter nästan fyra timmar av aktiviteter undrar vi om de är redo att avsluta (de börjar se lite trötta ut). Men då piggnar de till och vill gärna fortsätta lite till. Vi pratar om värderingar  och hur dessa spelar in för att man på ett bra sätt ska utnyttja sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter. Som avslutning på en intressant och livlig helgmorgon äter vi en smörgås tillsammans, grannortens dagsfärska bröd med en bit lokalproducerad ost i mitten. Det är inte alla som har fått i sig en ordentlig frukost och oftast har vi med oss något till våra möten som energipåfyllnad. En del utav de som deltagit kommer ifrån närliggande områden, så kallade annex, och deras skjuts tillbaka väntar in dem på torget. De sista mackorna delas ut och lokalen töms fort på den livliga samlingen. Den värmande vårsolen lockar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved

SIGRID: Busungar ger hopp

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 5

Det finns vissa personer här som alltid lyckas få mig på bra humör. De är otroligt charmiga, vanligtvis busiga och tio till tjugo år yngre än mig. 

När jag får hänga med barnen och ungdomarna som deltar i Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationers aktiviteter glömmer jag ibland bort att jag faktiskt är här för att utföra en uppgift. Istället för att gå runt med block och penna och ställa frågor blir det lätt att jag bara snackar och leker. Ungarna jag får träffa är glada och spralliga. De yngre kommer ofta nyfikna fram och frågar saker, vill att man ska sitta bredvid dem eller vara i ”deras grupp”. De äldre får man närma sig själv, men när man väl gjort det kan man få lära sig nya handslag eller danssteg och få svara på frågor om Sverige.

Att umgås med de här ungdomarna gör en hoppfull

För mig är det ibland väldigt svårt att förstå vilken miljö många av de här barnen vanligtvis lever i. Häromdagen åkte jag med organisationen Mary Barreda tillbaka till León efter en stor aktivitet i Estelí. Barnen hade varit igång oavbrutet i två dagar och en del hade sovit väldigt lite på natten. Flickan som jag sitter bredvid i bussen sover en stund med huvudet i mitt knä. Senare, när hon har vaknat, frågar hon mig vart jag bor. Jag förklarar att jag är från Sverige men att jag just nu bor i Estelí. ”Och du bor i León eller hur?” undrar jag. Hon nickar. ”Så då ska du hem nu?”. Det blir tyst en kort stund. ”Jag ska till marknaden där min mamma är”. Insikten slår till. Precis som de flesta andra av barnen som deltar i organisationen Mary Barredas aktiviteter jobbar flickans mamma på marknaden vid bussterminalen i León.  Efter två långa dagar och en bussresa ska flickan jag sitter bredvid i bussen inte hem och vila på fredagseftermiddagen. Hon ska till sin mammas grönsaksstånd och med stor sannolikhet hjälpa till att sälja.

En av dagarna under samma aktivitet hamnar jag mitt emot en 16-årig kille vid lunchen. Vi börjar prata och han förklarar sin syn på Nicaragua och Estelí för mig. Han är orolig för hur det ska gå för landet med tanke på det han kan se bland sina jämnåriga. Han pratar om droger och respektlöshet, men även om misstro och oprovocerat våld mot ungdomar från myndigheternas sida. Det är en analyserad bild av det samhälle han lever i. Medan matsalen så sakteliga töms på folk fortsätter vi vårt samtal.

Barnen och ungdomarna jag har träffat i olika aktiviteter har gett mig otroligt mycket positiv energi. Dels på ett personligt plan i form av deras nyfikenhet och ömhet mot mig, men även i ett större perspektiv. Om de här barnen, trots att de kommer från svåra bakgrunder, är så kärleksfulla, så nyfikna och kan formulera så tydliga tankar, då finns det stort hopp inför framtiden.

Text: Sigrid Petersson
Foto: Yana de Keyser

SIGRID: Det värsta man kan tänka sig

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 2

När jag berättade för nära och kära att jag skulle praktisera för Svalorna Latinamerika här i Nicaragua var reaktionerna enhälligt positiva. Men när jag berättade vad det var jag skulle skriva om, dök en orosrynka upp i mångas pannor. Sexuell kommersiell exploatering av barn och unga måste vara en av de värsta sakerna man kan föreställa sig. Att ens tänka tanken att det skulle drabba ett barn eller ett syskon ger magont. Familj och vänner kände viss oro för hur det skulle vara för mig att hantera ämnet på nära håll.

Då hade jag ännu inte förstått att den verksamhet Svalorna Latinamerika stöttar endast arbetar förebyggande. De nicaraguanska samarbetsorganisationerna kom fram till att det är statens ansvar att tillhandahålla omsorg. Det civilsamhället kan bidra med är att minimera risken för att det ska ske. Att påverka och transformera bakomliggande orsaker, förutsättningar och riskfaktorer. Det handlar om att sprida information, att göra barn och unga medvetna om sina rättigheter, att få dem att se riskfaktorer och att ge utrymme för kreativa möten mellan barn och vuxna.    

T-shirt i barnstorlek tryckt av organisationen Club Infantil:
"Respektera mig, ge mig andrum, krama mig, pussa mig,
lyssna på mig, le mot mig, förstå mig, stötta mig"

De barn och unga jag möter i första hand har alltså inte själva blivit utsatta för övergrepp. De är delaktiga i organisationernas aktiviteter för att lära sig, för att sprida information till andra i samma ålder och för att ha en plats där de kan ventilera problem som är relaterade till den här typen av problem.  Men trots att det arbete som Svalorna Latinamerika stöttar är förebyggande, stöter organisationerna ständigt på barn och unga som själva blivit drabbade av olika former av våld eller övergrepp.

Just nu ligger det fyra tjocka häften framför mig på bordet. Det är olika undersökningar om sexuell kommersiell exploatering som gjorts i Nicaragua. En tung läsning som lämnar en klump i bröstet. Där finns citat från flickor så unga som tolv år. Där de berättar hur deras liv varit fyllt av våld och övergrepp. Det står om konsekvenserna det sexuella våldet får i form av sömnproblem, skuldkänslor och självmordstankar. Och det står om ett osynliggörande av kunderna. Hur det finns en social acceptans mot dem och en inofficiell diskurs där man ser behovet av sexuella tjänster som något naturligt.

Det är ingen lättsam läsning. Men det är otroligt viktiga undersökningar.  Var och en av dem avslutas med förslag på förändringar till situationen. I en informationsbroschyr utgiven av organisationen Puntos de encuentro kan jag läsa följande: ”Om du känner en minderårig person som är utsatt för sexuell exploatering: Försök att inte döma eller stöta bort henne. Ge henne istället ditt sällskap och ditt stöd för att vända sig  till de statliga myndigheter som ska ta hand om henne med diskretion.”

Jag tror, som mina nära och kära, att det är fruktansvärt jobbigt att möta någon i en situation av sexuell kommersiell exploatering på nära håll. Men det är inte mig det är svårast för.

Text och foto: Sigrid Petersson

Informationshäftena jag läser:

• Preguntas y Respuestas sobre la Explotación Sexual Comercial de Niños, Niñas y Adolescentes, ECPAT International, 2007 
• Protejamos a las Adolescentes, Puntos de encuentro, 2011
• Ruta Crítica de Adolescentes Violentadas por Explotación Sexual Comercial, Asociación “Mary Barreda”, 2005
• Un Acercamiento al Delito de la Trata de Personas en Nicaragua, Save the Children, 2007