Ylva Kalin i Peru, inlägg 4
En dag i Machahuay när jag inte har något speciellt program så bjuder PDR:s lokala assistent Glendy Caceres med mig ut på fälten för att se efter djuren. Det är jag, Glendy, Glendys mamma Maria Teresa och Glendys två månader gamla dotter, som Glendy bär på traditionellt vis i ett färggrannt skynke på ryggen.
Vi är ungefär lika gamla Glendy och jag. Vi hade kunnat haft ganska likartade liv. Hon är utbildad sjuksköterska, har bott 12 år i Lima och var på vippen att åka till Italien för att jobba. Innan eurokrisen började fanns ingen hejd på efterfrågan på sjuksköterskor i Italien, och många av Glendys kollegor tog chansen att korsa Atlanten för att söka lyckan i det främmande landet. Ödet hade dock andra planer för Glendy.
Hon träffade sin blivande man på den årliga karnevalen i hembyn Machahuay. Han var jordbrukare och ville fortsätta med det, så hon flyttade med honom hem till byn. Hon berättar att hela hennes familj motsatte sig beslutet. Men själv verkar hon tillfreds med sitt val. När jag frågar om hon vill att hennes barn ska stanna kvar i Castilla Media så svarar hon dock bestämt ”nej”. Hon vill att de ska utbilda sig och sen skaffa ett bra jobb, gärna utomlands.
Åter till kohagen. Medan Glendy tar med djuren ett efter ett till vattenhinken för att ge dem deras dagliga ranson så pratar jag med Maria Teresa som tagit ner barnbarnet från ryggen och sitter och gullar med henne. Hon har redan tolv barnbarn, men det verkar finnas gott om kärlek kvar även för det trettonde.
Maria Teresa frågar mig om jag äger några kor eller får hemma i Sverige. Nej, jag bor i en stad, förklarar jag. På landet då, vad finns det för djur där? Producerar ni mycket mjölk i Sverige? Ger bönderna bara gräs till djuren eller får de annat slags foder? Maria Teresa har många frågor. Jag skruvar på mig och skäms lite. Mitt storstadsliv därhemma kräver inte att jag vet något om varken djurhållning eller jordbruk. Jag går ju bara till ICA och plockar mitt mjölkpaket från kyldisken. Förvisso ekologiskt, men jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om vad det innebär i praktiken.
Maria Teresa berättar om livet i Machahuay. Familjens främsta inkomstkälla kommer från mjölkproduktion. Den dagliga rutinen ser ut så här: först ska korna mjölkas klockan fyra på morgonen. Sedan ska de ges vatten på förmiddagen, och om tid finns, en gång på eftermiddagen också. Ofta tjänar familjen bara 10 soles (motsvarande ungefär 25 kronor) på mjölken och då måste de komplettera med annan verksamhet för att få ihop tillräckligt med pengar. Till exempel brukar de arbeta med att plocka bort stenar från åkrarna på större jordbruk för att traktorer ska kunna köra där. Då kan de få lunch av bonden och dessutom tjäna en slant.
När djuren har fått vatten och Maria Teresa har skördat lite Alfalfa, en ört som används flitigt som djurfoder, så rör vi oss tillbaka till byn. På vägen får jag en kort lektion i peruansk naturmedicin. Alfalfa kan man göra te av, det är väldigt bra för lungorna, berättar Maria Teresa. En annan växt hon visar mig är bra för skelettet.
Det har varit en mycket fin förmiddag i kohagen och jag känner att jag har lärt mig mycket om livet på landet i Peru, och dessutom fått perspektiv på min egen tillvaro.
Text och foto: Ylva Kalin
En dag i Machahuay när jag inte har något speciellt program så bjuder PDR:s lokala assistent Glendy Caceres med mig ut på fälten för att se efter djuren. Det är jag, Glendy, Glendys mamma Maria Teresa och Glendys två månader gamla dotter, som Glendy bär på traditionellt vis i ett färggrannt skynke på ryggen.
Vi är ungefär lika gamla Glendy och jag. Vi hade kunnat haft ganska likartade liv. Hon är utbildad sjuksköterska, har bott 12 år i Lima och var på vippen att åka till Italien för att jobba. Innan eurokrisen började fanns ingen hejd på efterfrågan på sjuksköterskor i Italien, och många av Glendys kollegor tog chansen att korsa Atlanten för att söka lyckan i det främmande landet. Ödet hade dock andra planer för Glendy.
Hon träffade sin blivande man på den årliga karnevalen i hembyn Machahuay. Han var jordbrukare och ville fortsätta med det, så hon flyttade med honom hem till byn. Hon berättar att hela hennes familj motsatte sig beslutet. Men själv verkar hon tillfreds med sitt val. När jag frågar om hon vill att hennes barn ska stanna kvar i Castilla Media så svarar hon dock bestämt ”nej”. Hon vill att de ska utbilda sig och sen skaffa ett bra jobb, gärna utomlands.
Åter till kohagen. Medan Glendy tar med djuren ett efter ett till vattenhinken för att ge dem deras dagliga ranson så pratar jag med Maria Teresa som tagit ner barnbarnet från ryggen och sitter och gullar med henne. Hon har redan tolv barnbarn, men det verkar finnas gott om kärlek kvar även för det trettonde.
Maria Teresa frågar mig om jag äger några kor eller får hemma i Sverige. Nej, jag bor i en stad, förklarar jag. På landet då, vad finns det för djur där? Producerar ni mycket mjölk i Sverige? Ger bönderna bara gräs till djuren eller får de annat slags foder? Maria Teresa har många frågor. Jag skruvar på mig och skäms lite. Mitt storstadsliv därhemma kräver inte att jag vet något om varken djurhållning eller jordbruk. Jag går ju bara till ICA och plockar mitt mjölkpaket från kyldisken. Förvisso ekologiskt, men jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om vad det innebär i praktiken.
Maria Teresa berättar om livet i Machahuay. Familjens främsta inkomstkälla kommer från mjölkproduktion. Den dagliga rutinen ser ut så här: först ska korna mjölkas klockan fyra på morgonen. Sedan ska de ges vatten på förmiddagen, och om tid finns, en gång på eftermiddagen också. Ofta tjänar familjen bara 10 soles (motsvarande ungefär 25 kronor) på mjölken och då måste de komplettera med annan verksamhet för att få ihop tillräckligt med pengar. Till exempel brukar de arbeta med att plocka bort stenar från åkrarna på större jordbruk för att traktorer ska kunna köra där. Då kan de få lunch av bonden och dessutom tjäna en slant.
När djuren har fått vatten och Maria Teresa har skördat lite Alfalfa, en ört som används flitigt som djurfoder, så rör vi oss tillbaka till byn. På vägen får jag en kort lektion i peruansk naturmedicin. Alfalfa kan man göra te av, det är väldigt bra för lungorna, berättar Maria Teresa. En annan växt hon visar mig är bra för skelettet.
Det har varit en mycket fin förmiddag i kohagen och jag känner att jag har lärt mig mycket om livet på landet i Peru, och dessutom fått perspektiv på min egen tillvaro.
Text och foto: Ylva Kalin
2 kommentarer:
Hej Ylva! En mycket fin bild av hur livet kan se ut för en representant för landsbygdsutvecklingsprogrammets malgrupp i Peru. Vi ses till lunch!
Klas
Snyggt Ylven!
Skicka en kommentar