YLVA: Trägen vinner

Ylva Kalin i Peru, inlägg 3

Det har inte varit helt lätt att lära känna de kvinnor och ungdomar som Svalorna arbetar med här i Peru. Jag har varit ganska besviken över det. Jag vill ju umgås med dem, jag vill att de ska berätta sina livs historier, sina drömmar och sina farhågor för mig. Jag vill att vi ska skratta ihop och ha det trevligt. Och det kanske är fåfängt att säga det, men jag vill att de ska tycka om mig.

Men de flesta som jag har träffat här har varit blyga och lite avståndstagande. De kommer inte fram och hälsar, utan jag måste ta första initiativet. De säger inte så mycket. Svarar på mina frågor, men ofta utan att möta min blick och ibland med munnen halvt täckt av ena handen. Nästa gång jag träffar dem på gatan i byn så hälsar de, lite mindre blygt den här gången, ”buenos días señorita, cómo está?”. Det är ett framsteg, men jag är ändå inte nöjd.

Jag undrar vad deras avstånd beror på. Har jag gjort något som gör att de inte tycker om mig? Eller har de fått nog av gringos som stannar några månader, frågar samma dumma och inställsamma frågor och sedan ger sig av tillbaka till sina hemländer långt borta?

Kyrkan i Machahuay

Häromdagen hände dock något. Det var andra gången jag var i Machahuay, en av byarna i Castilla Media där Svalorna har sitt landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Den dagen hade PDR anordnat ett stort kulturevent där folk från hela Castilla Media deltog för att visa upp sina traditionella danser och hantverk, och även dela sina erfarenheter av PDR. Eventet led mot sitt slut, och vi fick en traditionsenlig cague fäst kring halsen. En cague är ett snöre där det hänger diverse pinaler –den här gången ett äpple, en majskolv, en ost, en läskflaska, lite godis och en rulle toalettpapper. Enligt traditionen i Machahuay ska man ge en cague till en person som ska resa bort, för att den ska ha med sig saker som den kan ha nytta av på resan.

När alla hade fått sin cague spelade orkestern upp till den berömde Mambon från Machahuay, och eventet kulminerade med en vild dans på torget i byn. Alla deltog. Borgmästaren, den överförfriskade mannen som brukar sitta i hörnet av torget, och kvinnan som serverade oss lunch tidigare. Snart blev även jag uppdragen i dansen. Folk log uppmuntrande mot mig när jag försökte hänga med i svängarna. Det var först där, i den vilda mambon, med en ost och en majskolv hängande kring halsen, som jag kände att något släppte. Jag var kanske inte en av dem, men jag hade kommit dem lite närmare.

Glada Castillaner med sina cagues. Borgmästaren till vänster i bilden.

Och mycket riktigt, nästa dag kom flera personer fram till mig och vill prata. De verkar påtagligt nöjda med min insats där på torget kvällen innan. Jag förstod att det krävs tålamod och tid för att bli accepterad här. Men det krävs också att man visar intresse och deltar i de seder och bruk som är så viktiga för Castillanerna. Och det är som de säger, trägen vinner.

Text och foto: Ylva Kalin