Nicaragua

Efter ett par omtumlande första dagar som programpraktikant i Nicaragua var det i fredags dags för ett möte med samarbetsorganisationerna i León, Nicaraguas andra största stad, som ligger ungefär 2,5 timme ifrån Esteli, där jag nu bor och där Svalorna LA:s kontor ligger. Jag bestämde mig för att stanna kvar i León över helgen. På söndagen, när det var dags att bege sig tillbaka till Esteli snurrade det i huvudet av all ny information och alla nya intryck. Jag kände mig både lite trött och orolig. Kommer jag kunna göra detta bra?

Väl ombord på bussen slog jag mig ned bredvid en medelålders kvinna, ganska långt fram i bussen. Chauffören, som var en gammal man, började prata med mig ganska direkt. I en halvtimme berättade han om ditt och datt, samt gav mig en mycket pedagogisk genomgång av alla de frukter och grönsaker han hade köpt på marknaden i León.

Han frågade mig vad jag kände inför mina kommande månader som praktikant, och jag svarade ärligt att jag är glad och förväntansfull, men att jag kände mig lite orolig, att jag vill göra ett bra jobb. Han log och sade: "Que todo va estar bien, muchacha." (ungefär: allt kommer att bli bra, tjejen).

När bussen åkte hade ytterligare en kvinna satt sig bredvid mig. Jag var mer eller mindre inklämd i mitten. Chauffören spelade bachata, cumbia och poplåtar på extremt hög volym, och flera av passagerarna sjöng med i låtarna. Kvinnan bredvid mig som satt längst ut mot gången gav mig ett par mintkarameller hon hade i sin väska och pekade på en liten pojke som stod upp i mittgången. "Där kan han inte stå!" konstaterade hon och vände sig till pojkens mamma. "Han kan sitta hos mig." Pojken lyftes så upp i kvinnans knä, där han somnade väldigt snabbt.

Efter ungefär en kvart vände hon sig åter till mig och sade: "Mina ben somnar, kan du ta honom?" Pojken vaknade till, men verkade inte ha något emot att bli förflyttad till mitt knä. Han somnade genast om.

Efter en timme saktade bussen in vid en hållplats, och biljettkontrollanten ombord ropade : "Una vieja!" (en gammal dam). Alla passagerarna på de fem närmaste raderna reste sig upp (inte jag, jag hade ju ett sovande barn i knät) och lyfte tillsammans upp den gamla damen och satte henne längst fram.

Den restrerande tiden av bussresan tittade jag ut genom fönstret på det otroligt vackra landskapet. Pojken hade vaknat och satt och lekte med en vattenflaska. Jag mötte chaufförens blick i backspegeln och log. Han hade rätt. Que todo va a estar bien.