Under sextiotalet flödade oljan i den peruanska delen av Amazonas. Kapital och människor drogs som flugor till städer som Iquitos, Pucallpa och Moyobamba mitt i den ändlösa djungeln. Det var glada dagar, i alla fall för en del, och folk ville festa. I de ljumna tropiska kvällarna började en ny musikgenrer ta form på städernas barer.
Inspirerade av den colombianska Cumbian, en still med sina rötter i mötet mellan afrikanska slavar, inhemska indianer, spanska gitarrer och tyska dragspel i Karibiens kuststäder, började band som Juaneco y Su Combo och Los Mirlos experimentera med samtida popmusik. Dragspelen ersattes med elgitarrer och moogorglar. Soundet fick starka inslag av amerikansk psykadelia och surfrock samtidigt som arvet från Anderna fanns kvar i form av huaynon. Chichan, eller den peruanska Cumbian, var född.
"Sonido Amazonico" med Los Mirlos.
Från djungeln spred sig sedan musiken med de många människor som sökte sig till Perus större städer längs med kusten på jakt efter arbete. Los Destellos från Lima kom att bli de nya stjärnorna och gjorde Chichan till folkets nya älskling över hela Peru. Till skillad från den brasilanska Tropicalian från samma tid sträckte sig dock chichans popularitet aldrig utanför Perus gränser.
"Cumbia del desierto" med Los Destellos.
Det var först 2007 som genren tillkännagav sig för omvärlden. I samband med att det lilla Brooklyn-baserade skivbolaget Barbés Records släppte först Roots of Chicha – Psychadelic Cumbias from Peru Vol. 1 och sedan Vol. 2. I skivkonvuluten tecknar de genrens historia och försöker förklara dess utveckling i Peru och begränsade popularitet utanför landet. Vad som började som en fråga om smak, slutar som en klassmarkör.
Till att börja med handlade det främst om peruansk cumbia. Begreppet chicha kom först i bruk i slutet av sjuttiotalet. Dess svängiga men samtidigt lantliga och folkiga ursprung gick aldrig hem hos överklassens ungdomar. På grund av sina fans migrantionsmönster kom Chichan därför heller aldrig längre än till Perus kust.
Under sjuttiotalet befästas genren ännu mer som karaktäristisk för arbetarklassen. Festandet från oljeboomens dagar var över och texterna kom att handla mer om att överleva en tuff vardag. Los Shapis låt Ambulante Soy (Jag är gatuförsäljare) är en klassiker från denna period. Chichan, som också är en populär dryck i Peru bryggd på majs, blev den nya beteckningen för peruansk cumbia och förstärkte dess folkliga och lågkulturella stämpel.
Till att börja med handlade det främst om peruansk cumbia. Begreppet chicha kom först i bruk i slutet av sjuttiotalet. Dess svängiga men samtidigt lantliga och folkiga ursprung gick aldrig hem hos överklassens ungdomar. På grund av sina fans migrantionsmönster kom Chichan därför heller aldrig längre än till Perus kust.
Under sjuttiotalet befästas genren ännu mer som karaktäristisk för arbetarklassen. Festandet från oljeboomens dagar var över och texterna kom att handla mer om att överleva en tuff vardag. Los Shapis låt Ambulante Soy (Jag är gatuförsäljare) är en klassiker från denna period. Chichan, som också är en populär dryck i Peru bryggd på majs, blev den nya beteckningen för peruansk cumbia och förstärkte dess folkliga och lågkulturella stämpel.
"Ambulante soy" med Los Shapis.
Idag lever chichan kvar som en integrerad del i den peruanska pophistorien och fortsätter att utvecklas. De kanske mest framträdande gestalterna bakom genrerns förnyelse i Peru är dj-duon Dengue Dengue Dengue från Lima. Med inspiration från techno och dub producerar de både eget material och remixar sextiotalets pionjärer.
"Simiolo" med Dengue Dengue Dengue.
Förutom soundet tycker jag det är spännande hur chichan innehåller så himla mycket historia med rötter ända tillbaka till kolonialtiden. Precis som bluesen i USA berättar den om hur människor trots tvång, diskriminering och samhällsklyftor skapar något nytt och gör det till sitt eget. Jag önskar bara att jag upptäckt chichan tidigare.
Text: Martin Karlsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar