Inom ramen för programmet DEDENAN II som Svalorna LA finansierar här i
Nicaragua genomförde en av de fyra samarbetsorganisationerna, la Asociación
Proyecto MIRIAM, en stor aktivitet här i Esteli i fredags.
100 barn och ungdomar i åldrarna 11 – 18 år från hela Estelí, samt kommunen Santa Cruz var inbjudna att delta i en workshop med temat att synliggöra, ifrågasätta och motarbeta el machismo.
Machismo är bara ett av alla ord på spanska som jag tycker är svårt att direktöversätta till svenska, men om jag ska göra det enkelt för mig kan jag förklara det som “den patriarkala samhällsstrukturen som upphöjer män och nedvärderar kvinnor”, ungefär. Och detta skulle vi alltså reflektera kring.
Ungdomarna delades in i tre grupper baserat på ålder. Jag tillförordnades som ledare för de yngsta, där deltagarna var mellan 11 och 13 år. Vad skönt, tänkte jag.
De är ju så små. De här säkert inte hunnit bli så påverkade av den rådande könsmaktsordningen ännu.
Ganska snabbt visade det sig att det inte riktigt var så enkelt.
Barnen I gruppen verkade glada och nyfikna på temat, och gillade att diskutera. De pratade i munnen på varandra, skrek och busvisslade. Lite jobbiga, men framförallt härliga. Sådär som 11,12 och 13- åringar ofta är. Det var jag förberedd på.
Det jag inte riktigt var förberedd på var de åsikter barnen faktiskt uttryckte.
Vi pratade om kärleks och familjerelationer, om hur kvinnors kroppar utnyttjas i komersiella syften, om vems ansvar det är att ta hand om barnen, om kvinnor borde vara försiktiga, eller om det kanske snarare är mannen som borde sluta antasta kvinnor.
Det var jättefint att f å höra dem dela med sig av sina egna erfarenheter men det gjorde mig också lite bekymrad. Jag hade alltså naivt nog trott att eftersom de har barnen var s å “små” så skulle de ännu inte ha påverkats av samhället runt omkring dem.
Alla tyckte naturligtvis inte likadant, men många uttryckte värderingar som går rakt emot mina egna, och de som Proyecto MIRIAM står för, men helt i linje med det samhället, som ju struktureras av el machismo, lärt dem.De sade saker som att kvinnor är svagare än män på alla sätt, att kvinnor (mammor) måste ta hand om barnen och borde hålla sina döttrar inomhus så att de inte ska bli antastade av män på gatan, att tjejer är rädda för att ha sex medan män är så virila att de inte kan kontrollera sig och därför ger sig på tjejer mot deras vilja. Att kvinnor är sämre bilförare, att män inte kan laga mat och så vidare.
Jag tappade hakan, men försökte hålla god min och f å samtalen att flyta på.
När och var börjar el machismo sätta klorna i en? Hur gammal måste en vara för att p åverkas av den?
Går det ens att existera utan att påverkas av det som strukturerar samhället?
De här frågorna snurrar runt i mitt huvud och gör mig sjukt frustrerad.
Strukturerna är så starka. Mötet med de här barnen har gjort att jag mer än någonsin vill att vi bryter dessa globala patriarkala strukturer, en gång för alla.
100 barn och ungdomar i åldrarna 11 – 18 år från hela Estelí, samt kommunen Santa Cruz var inbjudna att delta i en workshop med temat att synliggöra, ifrågasätta och motarbeta el machismo.
Machismo är bara ett av alla ord på spanska som jag tycker är svårt att direktöversätta till svenska, men om jag ska göra det enkelt för mig kan jag förklara det som “den patriarkala samhällsstrukturen som upphöjer män och nedvärderar kvinnor”, ungefär. Och detta skulle vi alltså reflektera kring.
Ungdomarna delades in i tre grupper baserat på ålder. Jag tillförordnades som ledare för de yngsta, där deltagarna var mellan 11 och 13 år. Vad skönt, tänkte jag.
De är ju så små. De här säkert inte hunnit bli så påverkade av den rådande könsmaktsordningen ännu.
Ganska snabbt visade det sig att det inte riktigt var så enkelt.
Barnen I gruppen verkade glada och nyfikna på temat, och gillade att diskutera. De pratade i munnen på varandra, skrek och busvisslade. Lite jobbiga, men framförallt härliga. Sådär som 11,12 och 13- åringar ofta är. Det var jag förberedd på.
Det jag inte riktigt var förberedd på var de åsikter barnen faktiskt uttryckte.
Vi pratade om kärleks och familjerelationer, om hur kvinnors kroppar utnyttjas i komersiella syften, om vems ansvar det är att ta hand om barnen, om kvinnor borde vara försiktiga, eller om det kanske snarare är mannen som borde sluta antasta kvinnor.
Det var jättefint att f å höra dem dela med sig av sina egna erfarenheter men det gjorde mig också lite bekymrad. Jag hade alltså naivt nog trott att eftersom de har barnen var s å “små” så skulle de ännu inte ha påverkats av samhället runt omkring dem.
Alla tyckte naturligtvis inte likadant, men många uttryckte värderingar som går rakt emot mina egna, och de som Proyecto MIRIAM står för, men helt i linje med det samhället, som ju struktureras av el machismo, lärt dem.De sade saker som att kvinnor är svagare än män på alla sätt, att kvinnor (mammor) måste ta hand om barnen och borde hålla sina döttrar inomhus så att de inte ska bli antastade av män på gatan, att tjejer är rädda för att ha sex medan män är så virila att de inte kan kontrollera sig och därför ger sig på tjejer mot deras vilja. Att kvinnor är sämre bilförare, att män inte kan laga mat och så vidare.
Jag tappade hakan, men försökte hålla god min och f å samtalen att flyta på.
När och var börjar el machismo sätta klorna i en? Hur gammal måste en vara för att p åverkas av den?
Går det ens att existera utan att påverkas av det som strukturerar samhället?
De här frågorna snurrar runt i mitt huvud och gör mig sjukt frustrerad.
Strukturerna är så starka. Mötet med de här barnen har gjort att jag mer än någonsin vill att vi bryter dessa globala patriarkala strukturer, en gång för alla.
Sara Abiri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar