Proyecto Miriram i Nicaragua

Klockan halv sju en måndag morgon möts vi på Cotran Sur, en av Estelis två bussterminaler, jag, Benilda och Angela från Svalorna LA:s samarbetsorganisation Proyecto Miriam.
Jag är fortfarande inte riktigt vaken, men bussterminalen är full av liv, den tidiga timmen till trots. Vid varje buss som ska avgå står en person som jobbar på bussen och skriker vart jus den bussen ska gå, så ingen missar det; ”Matagalpa Matagalpa Matagalpa!”, ”Managua Managua Managua!”.
Det doftar av rosquillas (små majskakor) gallopinto och kaffe. 
Vi hittar rätt buss och en kvart senare är vi framme i Santa Cruz, på den skola där vi ska genomföra en workshop med två åttondeklasser. Proyecto Miriam besöker skolan i Santa Cruz en gång i månaden, och deras besök brukar vara ett uppskattat inslag i elevernas vardag.
Varje måndag har eleverna gemensam samling på skolgården. Lärarna pratar om aktuella ämnen  och den här måndagen står de många jordbävningarna som drabbat landet de senaste veckorna i centrum. Eleverna uppmanas tänka på de områden i landet där risken för nya skalv fortfarande är hög, och därefter sjungs nationalsången.
Alla klasser släntrar iväg till sina klassrum, och vi kan sätta igång.
Imelda ber inledningsvis en halvsömning samling åttondeklassare att minnas vad de pratade om förra gången Proyecto Miriam var på besök.  Inget svar.
”Vakna! Är det ingen av er som minns vad vi gjorde sist?” ler Imelda.
Jo då. De minns allt.
”Tja...Förra gången jämförde vi  populärkulturella representationer av kvinnor och män. Typ Shakira och Rocky. Representationen av Shakira anspelar på sex, och hennes kropp är i fokus, som en vara som kan säljas. Rocky representerar typ makt och styrka och hans kropp används för att signalera just detta och tolkas därför på ett helt annat sätt” svarar en kille till slut.
”Just det.” säger Imelda.
Dagens tema är maktrelationer och hur de ser olika ut beroende på olika identiteter och positioner, i relation till dekonstruktionen av el machismo.
Vi gör en övning, hälften av klassen ombeds vara dockor och andra hälften dockornas ägare.
Reglerna är följande: Den som äger dockan får göra vad hen vill med dockan och dockan måste göra som ägaren vill. Ägarna till dockorna flätar dockornas hår, sätter på dem kläder, sätter dem ner på golvet, sätter sig på dem och lägger dem på bänkarna. Därefter byts rollerna.
Efter denna övning, fylld av skratt och rop, vaknar klassen till ordentligt.
Imelda frågar ; ”Hur kändes det att vara docka?”  Svaren kommer nu desto snabbare; ”Jobbigt!” ”Pinsamt!” ”Jag kände mig som att jag inte var värd något” ”Ledsamt”.
 ”Och hur kändes det att vara ägare?” ”Jag kände att jag hade makt” ”Kul” ”Jag kände mig som min pappa”.
Därpå följde en diskussion om olika sorters maktutövning och vad makt egentligen är. Deltagandet var aktivt och gick lätt att knyta an till barnens egna erfarenheter av el machismo, och hur den tar sig i uttryck och vad dess strukturella påverkan innebär och kommer att innebära för ungdomarnas egna liv.
Vi avslutade med en runda där var och en fick komma med förslag på och skriva ner på ett papper hur en kan minska machismons inflytande i ens eget liv, och var och en av eleverna försågs med ett papper för att utvärdera dagens aktiviteter.
När vi packade ihop våra grejer och var redo att gå dröjde sig två tjejer i klassen kvar i klassrummet. ”Hur är läget” frågade jag dem.
”Bra... När kommer ni tillbaka?” ”Om en månad” svarade jag. ”Bra va?”
”Hmm. Kan ni inte komma tillbaka tidigare?” sade den ena.
”Jo snälla gör det. Vi lär oss så mycket bra när ni är här”. sade den andra.
Det är under sådana små snack med ungdomarna som inte verkar mycket för världen som jag verkligen förstår styrkan i Proyecto Miriam som organisation. De når ut och gör skillnad i målgruppernas liv. På riktigt.