Reflektioner från en bussresa till grannlandet Peru

Det är många bussbyten för att ta sig mellan Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz och det i grannlandet Peru. Först minibuss till den lilla dammiga staten Desaguadero vid Titicacasjön. Här skiljer en bro länderna åt och det är nästan så att man kan tro att gränskontrollen är frivillig, man kan lätt passera utan att stämpla passet om man vill. Eller som min medpassagerare, en kvinna i trettioårsåldern säger när vi passerar en militäranläggning ”här är det kontroller ibland, men inte idag… vi har tur”. Hon är från La Paz men åker flera gånger i veckan över gränsen för att sälja kastruller i den peruanska staden Puno. I La Paz är konkurrensen så hård att det är mödan värt att lämna de två små barnen med maken, packa kastrullerna på en liten släpkärra som lastas på minibussens tak och riskera att fastna i en gränskontroll. Hon äger inget pass. Global migration blir allt vanligare, av världens arbetsmigranter är cirka hälften kvinnor. Min medpassagerare är inte en utav dem som migrerat för att stanna i flera år, hon stannar bara några dagar men det är ändå ett hårt arbete för ganska lite pengar och med få rättigheter. Enligt Frank Ortiz som är en del av centret Cenarproc, som är moderorganisation till många av Red Ada:s ungdomsgrupper, jobbar många av mammorna till Suma Thakhi:s ungdomar från El Alto just på det här sättet fast inom Bolivia. Åker från by till by för att sälja varor. Hemma finns kanske sju-åtta syskon.

Marsvinsuppfödning ser man inte så ofta i Bolivia, men är vanligare i Peru.
Här på Encuentro de Saberes i Pampacolca, Castilla Media

I alla fall, jag säger hej då till min medpassagerare i Puno och åker vidare mot Arequipa där jag hälsar på Perupraktikanten Emelie. Arequipa är annorlunda mot La Paz, här är globaliseringen påtaglig på ett sätt som La Paz fortfarande avsaknar. La Paz är ett virrvarr av kommersialism, det säljs grejer överallt och allt går att hitta, men ännu finns ingen Starbucks, ingen Falabella (en kedja som finns i många latinamerikanska länder, typ Åhlens), även om det finns inhemska varianter.  Jag passar på att äta så mycket ceviche jag kan innan vi tar nattbussen mot Tipan där Svalorna Latinamerikas program i Peru, PDR, har sitt fältkontor. Vi stannar i en liten stad på landsbygden som heter Aplao för att äta middag. Vid vårt bord på snabbmatsrestaurangen sitter två transpersoner. Jag får hejda mig själv för att inte störa dem mitt i maten och be om en intervju eftersom de ju på intet sätt är offentliga personer eller har bett om någon uppmärksamhet. Men här i Bolivia jobbar vi ju med sexuella rättigheter och jag har kontakt med många transpersoner och vet att acceptansnivån från samhället inte alltid är hög, och speciellt inte på landsbygden där de sexuella rättigheterna oftare kränks oavsett om du är kvinna, barn eller hbtq, så jag blev väldigt sugen på att göra en jämförelse med Peru. Jag frågar Irma som är programkoordinator för PDR hur situatione för HBTQ-personer är i landet och hon berättade att folket mer öppna på landsbygden i distriktet Castilla än i staden. Hade vi varit i Arequipa hade kvinnorna förmodligen blivit mer uttittade, trodde hon.  Jag hade gärna forskat mer i det här men min resa var kort och schemat fullspäckat Encuentro de Saberes, så det hanns inte med den här gången, men är kanske en anledning att komma tillbaka en annan gång.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia