När har man egentligen "lyckats"? - om den pågående utvärderingen av året i Peru

Nu i december är det stort fokus på att utvärdera året som gått. I skrivande stund pågår den årliga mätning som ska visa hur väl landsbygdsutvecklingsprogrammet uppnått de resultat och mål som satts. Det är en intressant process som inte bara är viktig för att följa upp verksamheten men det sätter också vad vi gör här i ett större sammanhang. För har inte alla någon gång funderat över vad det svenska biståndet faktiskt bidrar till?
 – Förändringar till det bättre? Minskad fattigdom? Stärkt egenmakt? Ökat biståndsberoende? Inget alls?

För att lyckas med de resultatmål som satts, planeras inför varje år en lång lista av programaktiviteter. Nu är det alltså dags att se om utfallet av aktiviteterna blivit såsom man tänkt. Insamling av material görs genom enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Nu har vi ännu inte resultaten av årets resultatmätning men det är intressant att fundera över dess betydelse.

Under resorna till Castilla Media och under deltagandet i olika aktiviteter har jag ofta ställt mig frågan
 – vilken skillnad gör detta möte för befolkningen eller målgruppen i det långa loppet? Det är inte alltid som svaret kommer snabbt eller tydligt. Men ibland är det alldeles uppenbart hur en utbildningssession, ett möte eller andra programaktiviteter påverkar deltagarna. Det kan vara vissa lärdomar, reflektioner efter en gruppdiskussion som visar på en förändrad attityd eller en ökad viljekraft som träder fram.

Oavsett om man i mätningen kommer fram till att 10 % eller 100 % av resultatmålen är uppfyllda, kvarstår det kanske viktigaste provet för att avgöra om programmet varit lyckat eller inte.  Hur kommer målgruppen att agera när programperioden är slut? Har programmet lyckats stärka de organiserade kvinnorna och ungdomarna så att de själva fortsätter kampen för en hållbar utveckling? Från PDRs första programfas (2007-2011) finns ett antal solskenshistorier som jag hoppas ska komma att upprepas. Det talas bland annat om en av de mer tillbakadragna kvinnorna som deltog i det dåvarande programmets utbildningar. Hur hennes ledarskapsförmågor växte under de åren som programmet var närvarande och att hon idag har blivit vald som borgmästare i sitt distrikt. Det är uppenbarligen inte ett uttalat resultatmål för programmet att vi ska göra fler kvinnor till borgmästare. Men det är ett väldigt tydligt exempel på att man har lyckats med något stort - att få individer att växa. Kan man dessutom  göra det i större skala, då har man möjligtvis även tangerat vissa strukturella förändringar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.