MICHAELA: Gravid utanför det organiserade landet Sverige

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 4

Nyheten har nått fram till Sverige. Frågorna strömmar in från familj och vänner. Hur mår du? Hur fungerar det i Peru? Har du någon barnmorska? Ska du flytta hem nu eller? Ska du föda där?

Givetvis är jag väldigt glad att vänner och familj frågar, jag hade nog blivit besviken om de inte gjort det. Men eftersom mina tre första månader som gravid flöt på i stort sett som vanligt, utan illamående eller andra märkbara symptom, har det varit svårt att ta till sig vad som faktiskt väntar mig. Borde jag vara mer orolig? Är jag konstig som inte till punkt och pricka följer alla dessa råd som de svenska internetsajterna överöser en med? Tar jag tillräckligt ansvar för vårt barn?

Eftersom det är min första graviditet vet jag inte rikigt hur jag ska känna. Det är svårt att veta hur man ska handskas med all information eftersom förutsättningarna inte är de samma och man får inte allt serverat på ett fat.

När jag frågade efter en alkoholfri drink i min favoritbar tittade de frågande på mig.

- En vad sa du? Menar du Sprite då eller?

Detsamma gäller skillnaden av olika råd som ges. Min läkare sa till mig att jag kan äta allt, det var inget att oroa sig för. En aspekt som tydligt skilljer sig från de svenska restriktionerna.

Alla borden och alla måsten som man matas in med som gravid stjälper mer än vad de hjälper en emellanåt. Jag kommer inte kunna fullfölja alla dessa borden. I vårdguidens graviditetskalender står det t.ex. ”Nu är det dags att anmäla dig till en förberedelsekurs inför förlossningen. Tala med din barnmorska.” Jaha, tänkte jag. Jag och min make bor ju inte ens i samma land. Hur ska detta gå till? Finns det ens sådana kurser i Arequipa?

Är jag en dålig människa som inte tar ansvar till fullo och gör som de säger? Samtidigt känner jag mig dum som ens ställer den frågan, en slags tilltro till att allt är mycket bättre hemma. Det föds ju trots allt friska barn även här, något även en dansk kvinna på ambassaden sa till mig förra veckan.

Jag kastas mellan alla tips och all information jag läser om till att försöka hålla en balans och själv fatta beslut för vad som känns bäst för mig. Sunt förnuft kommer man långt på. Självklart kommer jag att vara nervös och vara orolig över ett och annat beslut. Men jag tror att jag hade känt likadant även om jag hade varit hemma i trygga Sverige.

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

MICHAELA: Glädjerus

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 1

Julen ger de flesta i unga år en härlig lyckokänsla i kroppen. Glädjeruset jag tänker på uppkommer mer sällan i vuxen ålder, men sedan jag kom hit har jag upplevt känslan vid ett flertal tillfällen.

I går satt jag och åt pasta och såg på mexikansk telenovela, så bara kom den. Det var knappast för smaksensationen av min överkryddade pasta eller för att telenovelan var speciellt spännande. Det handlade mer om en total lycka över mitt liv. Här sitter jag i min nya lägenhet i en ny stad i ett nytt land. Mitt jobb är spännande och jag har redan träffat intressanta människor. Fasiken vad bra jag har det, tänkte jag!

En halvtimme senare står jag i kön på supermercadon. Mitt glädjerus är som bortblåst. Hur kan det ta sådan lång tid? Varför rör vi oss inte framåt i kön? Irritationen växer inom mig. Bakom mig står en man med en liten marmeladburk i handen. Jag undrar fascinerat över hur han kan hålla lugnet. Varför är det bara jag som står här och suckar och blir utomordentligt stressad? Mina tankar för mig vidare till när jag tidigare på kvällen var på väg till min första lektion på språkskolan.

Lite lagom stressad som jag oftast är fick jag köra slalom mellan människorna på gatan för att ta mig fram. Varför går folk så långsamt? Fenomenet är inget nytt, men jag slutar aldrig att förvånas och irritationsnivån stiger alltid ett snäpp. Väl på plats fem minuter innan avsatt tid säger receptionisten att min lärare inte var där, ett missförstånd sa hon. Kanske var det jag som uttryckt mig dåligt när vi talades vid per telefon eller så är detta ett ypperligt exempel på att saker och ting här i Arequipa inte alltid går som planerat.

Tålamod är en egenskap som är mycket viktig för att klara av vardagslivet, dessvärre är egenskapen inte den första jag tror mina vänner och familj skulle förknippa mig med. Det långsamma tempot kan få mig att sakna det snabba tempot hemma i Stockholm. Två veckor har gått sedan jag kom hit, förhoppningsvis pyser storstadsstressen ur mig snart. Jag menar vad har jag för anledning att springa fram på gatorna och bli irriterad för? Vad har jag bråttom till?

Väl hemma igen efter matinköpen, tittar jag och Lisa på bilder från helgen i Camaná. Sol, strand, en kall öl, vänner och musik. Alla negativa tankar är som bortblåsta, glädjen är tillbaka. Livet är bra härligt ändå!

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se