Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 2
En svag bris letar sig in genom dörren som är öppen mot trädgården. Ur högtalarna strömmar visor av Emil Jensen. När jag tittar upp från min dator ser jag en älskad vän. Det är Sofie Karlström, min praktikantkollega. Hon sitter på min säng och skriver en artikel. Saker och ting känns ganska meningsfulla. Vi fyller rummet med liv.
Nu är det vacker vår i min hemstad Norrköping. Och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå på Parken och applådera mitt fotbollslag IFK Norrköping. De har inlett säsongen strålande. IFK är laget i mitt hjärta.
Men, nu är jag i Nicaragua. Och min uppgift är att skapa mening i tillvaron här. Det finns något som underlättar den saken. Det är min allra närmaste människa här - Sofie. Hon är värd att besjungas.
Sofie. Jag höjer dig till skyarna. Rakt av. Och är oändligt tacksam över att ha dig vid min sida.
Vi delar samma frustrationer i vardagen. Vi pratar om sådant som är viktigt. Vi skriver och målar för att förstå oss på det som händer i våra liv. Och vi lever. Varje dag. Ibland kostar det mer, ibland mindre. Sådan är vår vardag här i Nicaragua.
Sen upphöjer vi ironi och svart humor till lag. Skrattar oss skrynkliga. Och det där som Emil Jensen sjunger stämmer på pricken: "Ni som skrattar er fram till det sjukt seriösa”. För att hos oss ligger glädje och sorg nära varandra. Som två sidor av samma mynt. Vi kan nog nästan skämta om allt. Det blir en sport att kunna använda ironi när det blåser hårt. Men alltid i samförstånd och med all respekt i världen för den andre.
I veckan besöker vi den där boxningsklubben. Det är dags att uppfylla drömmen om att bli boxare nu.
Ett ska du veta, Sofie. Och här avslutar jag med ord från en av våra ledstjärnor, poeten Bruno K Öijer: "Om du försvinner är jag din comeback".
Gizela Stenfeldt
