NADIA: Korruption och drabbade bybor

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 4
Korruptionen finns bland politiker, poliser, lärare, myndigheter, företagare och journalister. När den är så pass utbredd som den är här har den blivit som ett kulturellt virus som det inte går att bli av med. Ingen tycker om den men folk lär sig leva med den.

På vägen från byn Yarabamba, några kilometer utanför Arequipa åker jag genom ett kargt landskap med sten, jord och berg.

De flesta människorna som bor här jobbar med lantbruk, men det är svårt att livnära sig på det eftersom det endast finns tillgång till vatten två timmar om dagen. Vattnet kommer från ett vattenfall inte långt härifrån och vid den här tiden på året finns det i överflöd, men resten av året är tillgången begränsad. Myndigheterna skulle kunna bygga en stor cistern där vattnet kunde förvaras hela året för folket i byn, något som kommunen skulle ha råd med eftersom de får in pengar från en närliggande gruva. Man kan ju undra var de pengarna tar vägen?

Man i Yarabamba är på väg för att valla sina kor.

Foto: Nadia Enedahl

På vägen tillbaka till Arequipa får man ta den kollektivtrafik som finns, den här dagen en bil gjord för fem personer. Tio personer är vi som tränger ihop oss - tre i fram, fyra i bak och tre i bagageluckan. I bilen sitter jag tryckt mot kommunalarbetaren Richard som berättar varför det ser ut som det gör och om hur politiken fungerar.

Han har jobbat i Yarabamba i åtta månader. Om en månad ska han säga upp sig för att han inte klarar av korruptionen som råder. Flera gånger har han gett förslag på att pengarna ska läggas på vattenförsörjningen. Förslaget mottas men det händer ingenting. Makten ligger inte i hans händer. Enligt Richard är anledningen till att korruptionen kan fortgå att det inte finns någon som granskar det som händer i regeringen och i kommunerna. Om kommunen planerar ett projekt som kostar 35 000 soles (cirka 90 000 kr), så stoppas 10 000 soles ner i någons ficka.
Vem granskar det?

Journalisternas jobb föreslår jag, eller kollegor som vet vad som pågår och som kan avslöja förskingringen.

- Den kollega som nämner något riskerar att få sparken och vad gäller journalister så är många av de också korrumperade. Det är bara att betala så skrivs inte en rad, säger Richard uppgivet.

Richards namn är fingerat

Nadia Enedahl

JENNY: Spela död, de kan bli aggressiva

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 4

Tisdagen den 27 maj 2008 gick Rebecka Hinn, som då var informatör i Peru, hela vägen från lägenheten till jobbet utan att få så mycket som en vissling eller pussljud efter sig. "Hurra!”, skrev hon i sin blogg.

Jag trivs fantastiskt bra i Arequipa, jag känner mig hemma och för det mesta trygg och säker. Men ibland är det något som gnager och stör, och precis som Rebecka märker jag det mest när det för en gångs skull upphör. På min väg till jobbet på morgnarna är det poliserna och bankvakterna som besvärar mig mest. De står nästan alltid i grupp och oftast fäller de en kommentar eller gör puss- och visselljud. Jag hade känt mig tryggare om de inte fanns.

Vad är viktigt för att känna sig fri och säker i en stad, på sin gata, i världen?

Om ni vill kan vi börja med de mänskliga rättigheterna att uttrycka sig fritt, att röra sig i det offentliga rummet och rätten till kroppslig integritet. Mina och andra kvinnors och flickors rättigheter infrias inte här eller på de flesta ställen i världen.

Ett tecken på det är att de flesta guideböcker anser det nödvändigt att ha ett stycke med råd och tips om att resa som kvinna. I Peruguider läser jag till exempel:

”Many women have travelled safely, and alone, throughout Peru. However, machismo is alive and well here and you should prepare for this and try not to over-react.”

Inte överreagera på machokulturen alltså.

“Snappy put-down lines or other caustic comebacks to unwanted advances may make the man feel threatened, and he may respond aggressively.”

Undvik snabba, bitska repliker, då mannen kan känna sig hotad och bli aggressiv. (Är det bara jag som tycker att det här låter som råd inför en djungelsafari?)

“Women who firmly ignore verbal advances are normally treated with respect.”

Övergripande budskap: Om dina mänskliga rättigheter kränks, reagera inte.

Poliserna svettas i sina skottsäkra västar och är nog lyckligt ovetande om att de utgör ett störningsmoment i min vardag. Jag höjer volymen i hörlurarna och väljer för tillfället att fokusera på allt det fina i mitt liv här.

Jenny Ringarp

SOFIA: Nytt år, nya möjligheter

Sofia Gustafsson i Bolivia, inlägg 10

Nu har det nästan gått ett år sedan jag kom hit till La Paz och det är därför snart dags för mig att åka hem. Jag ser verkligen fram emot att få träffa min familj och mina vänner, men samtidigt känns det lite jobbigt att åka härifrån. Det är så mycket och framförallt så många jag kommer att sakna.

Det känns också lite jobbigt att åka hem eftersom jag inte vet hur det kommer att bli med jobb. För att bättra på oddsen lite passade jag på att besöka Alasitasmarknaden här i La Paz i helgen. Varje år den 24 januari så beger sig i nästan alla i hela La Paz till Alasitasmarknaden där de säljer i stort sett allting, fast i miniatyr. Tanken är att du köper en miniatyr av det du önskar få under det nya året och sedan ser till att miniatyren blir välsignad av en Yatiri (en vis man eller kvinna inom den andinska kulturen). Sen är det bara att hoppas på det bästa.

Det mesta fanns att köpa, framförallt var det populärt med hus, brudpar, resväskor och pengar. Folk gick runt med hela kassar fulla av miniatyrsedlar för att få bättre inkomster under det kommande året. Allra bäst ska miniatyrerna tydligen fungera om man får dem i present av någon. Jag såg därför till att gå till Alasitasmarknaden med några vänner och sedan köpte vi jobbkontrakt, pengar och tuppar till varandra. Tuppen betyder att man ska träffa en pojkvän under året, vill man träffa en flickvän får man skaffa sig en höna. Tuppen jag fick hade dock gått sönder och var enbent, så vi får väl se hur det går med det.

För att bättra på våra chanser så mycket som möjligt såg vi också till att få allt välsignat av en Yatiri. Detta innebar att det skulle stänkas sprit och blommor på miniatyrerna medan det rabblades välsignelser på aymara om hur bra det nya året skulle bli. Som avslutning hölls sakerna upp över lite rökelse.


Vi hade också lite tur eftersom vi råkade stå på rätt ställe när Bolivias vicepresident Álvaro García Linera gick förbi och delade ut miniatyrsedlar. Så trots att jag kommer att sakna La Paz väldigt mycket så börjar jag nu ändå se fram emot att åka hem, det kommande året kan ju inte bli annat än bra, med massor av pengar, jobbkontrakt och en enbent tupp!

Sofia Gustafsson
programassbolivia@svalorna.se

NADIA: Röstplikt och korruption

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 3
Att korruptionen är utbredd i Peru är allmänt känt. Det är röstplikt i landet och misstron på politiker är stor. Många röstar utan att tänka efter vad deras röst betyder, vilket gör dem omedvetet delaktiga till att korruptionen tillåts fortgå.

Jag är med i en kommunikationsgrupp inom PDR, programmet för landsbygdsutveckling, som vi jobbar med här i Peru. Fyra gånger om året ger vi ut en tidning som heter Informando en el campo, Informera på landsbygden, som delas ut till vår målgrupp. Senaste numrets tema var politik och demokrati inför årets lokalval och 2011 års presidentval. Jag fick i uppdrag att skriva en artikel om varför det är viktigt att rösta.

Här i Peru har man inget val eftersom det är röstplikt och alla över 18 måste rösta enligt lag. En del jag pratat med berättar att de säljer sin röst för pengar, saker eller tjänster, eller tar på valdagen ett ogenomtänkt beslut för att de inte satt sig in i vad kandidaterna står för. En kvinna sa att hon röstade på Alan Garcia, den nuvarande presidenten, för att han är lång, vacker och ser sympatisk ut. Jag trodde först att det var ett skämt.

Jag skrev om att se röstplikten som en rättighet, en möjlighet att vara med och påverka vem det är som sitter vid makten och beslutar om hur samhället ska se ut. En politiker som begått grova misstag borde inte få sitta kvar, desto mindre röstas om, vilket hänt upprepade gånger här.

En man skriver ner ej-önskvärda egenskaper hos en politiker på en workshop inom Peruprogrammet: person-bunden, envåldshärskare, lögnare...

Enligt opinionsmätningar är en av de populäraste kandidaterna inför 2011 års presidentval Keiko Fujimori, Alberto Fujimoris dotter. Dotter till Perus före detta president som dömts till 25 års fängelse för människorrättsbrott, korruption, mutbrott... listan är lång. Högst upp på Keikos agenda ligger att bevilja amnesti för sin far.

Det finns en jargong här om att det inte spelar någon roll vem man röstar på eftersom hela systemet ändå är korrupt. Här röstar man på en person och inte på ett parti. Vad spelar det för roll vem jag röstar på om alla kandidater som finns stoppar pengar i sin egen ficka? Så länge den mentaliteten finns så kommer korruptionen att fortgå och många deltar omedvetet aktivt i korruptionen genom att tyst acceptera situationen och rösta på personer som de vet begått misstag.

Korruption finns i hela världen, men det är olika mycket utbrett och accepterat och det tar sig uttryck på olika sätt. Enligt Transparancy International ligger Peru på 75:e plats av totalt 180 länder på en korruptionsskala. På samma skala ligger Sverige bland de tre minst korrupta länderna. I Sverige finns starka institutioner som granskas både internt och externt och svenska myndigheter och politiker är hårt bevakade av media genom offentlighetsprincipen. Politiker som begår grova misstag får oftast inte sitta kvar på sin post, vilket gör att det är mindre politisk korruption i Sverige i förhållande till i Peru. Jag säger inte att det inte finns korruption i Sverige, bostadsmarknaden och svågerpolitiken är tydliga exempel, men den är fortfarande inte alls lika utbredd som den är här.
...fortsättning om korruptionen i Peru följer i min nästa blogg.

JENNY: ¡Feliz Año Nuevo!

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 3

Det är den 30 december och solen skiner varm i Arequipa. Julen har varit somrig som sig bör. Jag hade storslagna tankar om att snyggt summera mina första tre månader som programassistent för Svalorna Latinamerika i Peru, som ju också varit de tre sista månaderna på året. Men nu när jag sitter här och funderar, i sällskap av kontorets färggrannt blinkande plastjulgran, är det lättare sagt än gjort.

Dammiga och lärorika aktivitetsbesök i Majes och byarna i La Cuenca, resan till svalkontoret i Bolivia, ett underbart dygn på Isla del Sol, Titicacasjön, galen möhippa, festliga bröllop, nya härliga vänner, informationskonferens i Cusco, andfådda promenader till kontoret, hungerstrejker på torget, envisa magparasiter (se bild här brevid!), iskallt dopp i vattenfall, rafflande alpaca-tävling, långa möten med tålmodiga samarbetsorganisationer och mååånga timmar framför datorn i arbetet med resultatmätningen av Peruprogrammet är bara ett smakprov av vad som flimrar förbi i mitt huvud.

En magisk morgon i Cusco har sparats för alltid i mitt minne: I gryningen smyger vi oss ut från hotellet, jag, Qique från ungdomsnätverket i Majes, Berta från en nystartad hantverksgrupp och Salomé från ASDE, för att innan konferensen börjar hinna besöka Sachsayhuamán, den största Inkaruinen i Cusco. Det är en förtrollande upplevelse att, utan några andra turister, andas in den friska gryningsluften och se solen gå upp ur dimman över de ödsliga ruinerna. Qique berättar för oss det han lärt sig i skolan om Inka-arkitektur och religion och vi strosar omkring helt ensamma, tills små klungor av barn börjar ringla ner från kullarna och snedda över den antika offerplatsen på sin väg till skolan nere i stan.

Enligt många bedömmare ar det viktigaste, och sorgligaste, som hänt det här året i Peru det ödesdigra förloppet vid Bagua i norr, när ursprungsbefolkning och polis drabbade samman och ett ännu omstritt antal människor dödades, på båda sidor. Vi optimister vill tro på regeringens löften om meningsfulla förhandlingar med ursprungsbefolkningen kring ett respektfullt tillvaratagande av urskogens resurser. I Peru utgör ursprungsbefolkningen över hälften av folket, men de är långt ifrån rimligen representerade på de politiska och ekonomiska arenorna.

Under 2000-talet har Perus ekonomiska tillväxt varit kontinentens största, och ytterligare en förhoppning för framtiden är att detta i större grad ska avspegla sig i förbättrad situation för landets fattiga.

Många är vi som också hoppas att lagen kommer ändras så att terapeutisk abort (den enda teoretiskt tillåtna i Peru) kommer att börja tillämpas och även innefatta fall när graviditeten är resultatet av en våldtäkt eller när fostret är gravt missbildat.

Ya pues, det var min hastiga nyårshälsning från Peru! Jag gör som tusentals arequipeños och åker till stranden för att fira, och tvivlar inte en sekund på att även 2010 kommer bli ett år värt att minnas. ¡Hasta pronto!

Jenny Ringarp