En söndag i El Alto med poesi och dans

Det är söndag, tidigt på morgonen och kyligt uppe i El Alto. På Plaza Tinku finns redan ett stort gäng av Albors ungdomar, de bär tält, stolar och bord. Jag får hjälpa till att montera tält och placera ut bord i de tält där organisationer kommer stå under dagen. Red Ada och CDC, två andra av Svalorna LA:s sammarbetsorganisationer, kommer närvara under dagen. Kylan biter lite i kinderna och fingrarna. Ungdomarna från de olika skolorna i El Alto kommer och placerar ut sina utställningar om bland annat våld i nära relationer och machismo i tälten.

Willi Fausto Cardenas, Johanna Helles och Diego Villca. Foto: Sara Krenell

Två killar från Albor, Fausto och Diego, presenterar upplägget för dagen och Albors direktör Willy Flores håller ett inspirerande tal. Johanna Helles, regionsrepresentant Svalorna LA, får även hon hålla ett litet tal för den närvarande publiken. Ett band börjar spela. Stämningen är uppsluppen och folk går runt och pratar med skolungdomarna om deras projekt, lyssnar på musiken och äter sockervadd eller popcorn som säljs på torget.

Poesiframträdande. Foto: Sara Krenell

Värmen kommer smygande och solen börjar bränna på min hud. Det är mycket folk på plats. Några barn från Albor visar upp ett poesiframträdande och några dansgrupper visar upp olika koreografier varav några av dem influerade av dagens teman, våld i nära relationer och sexuella rättigheter.

Dansuppvisning. Foto: Sara Krenell

Fler band spelar och vid halv ett är det dags att avslöja vilken skola som har det bästa projektet och en prisutdelning sker. Vinnarna hoppar och ropar glatt. Mer musik spelas och alla verkar glada. Ett lyckat event avslutas och jag tar mig ner till La Paz, min hud är röd och bränner, men det var det värt, det var en fantastisk dag.

På måndagskvällen firar Albor Internationella poesidagen på Ministerio de Culturas. Ett starkt framträdande med en dikt om en kille som blir kär i en kille med flickvän och tillhörande teateruppvisning startade kvällen. Ljusen är dimmade och skiftar i olika färger. Ungdomarnas röster fyller rummet och deras uppvisningar är tunga och kraftfulla. Vissa ungdomar hade skrivit dikterna själva, andra läste redan befintliga texter. Willy Flores och Maria Elena Cardenas avslutade föreställningen med ett dramatiskt framträdande med en dikt skriven av Willy. Applåderna rungade i lokalen. Ungdomarna från Albor serverade tucumanas och pepsi och publiken kunde mingla med varandra och med ungdomarna.

Teateruppvisning. Foto: Sara Krenell

Albors två stora event blev väldigt lyckade och förhoppningsvis har de gett många människor nya perspektiv på olika frågor och kanske en lust att engagera sig i framtiden.

Sara Krenell, programpraktikant, Bolivia

Albor i El Alto - Mästare på studiecirklar

Många ser studiecirklar som något väldigt svenskt, men få vet att de verkliga mästarna befinner sig i El Alto, Bolivia. Visserligen har de anammat idén från den svenska kontexten, men de har utvecklat den och förbättrat den. Hur Albor lyckas hålla kvar ungdomarnas engagemang och deltagande i grupperna är beundransvärt och definitivt någonting som Sverige bör ta efter.

Fredagen den 11 mars klev jag in i Albors kyliga lokaler i El Alto, jag hade tidigare fått veta att jag skulle delta i en studiecirkel och jag hade fått välja vilket tema jag helst ville arbeta med. Då jag tycker maskulinitet är ett väldigt intressant tema kändes studiecirkeln Nayriri perfekt. Nayriri arbetar främst med temat machismo, men samtalar även om de andra viktiga frågorna som Albor arbetar med, t.ex. feminicidio (kvinnomord), trafficking, sexualiteter, makt mm.

Ungdomarna droppade in efterhand, tid är ett relativt begrepp i Bolivia. De var 24 ungdomar i olika åldrar som deltog i gruppen. En av ungdomarna höll i en uppvärmning, både av kropp och röst. Det räckte med tio minuters lätt uppvärmning för att få upp min puls rejält och under röstuppvärmningen kändes det knappt som att jag hade någon luft alls kvar i lungorna. Några av ungdomarna flinade lite mot mig när de såg mina svårigheter.

Studiecirkeln Nayriri i El Alto. Foto: Sara Krenell.

Mirio, en av Nayriris huvudledare, berättade vad de skulle göra under detta pass och delade in gruppen i fem smågrupper. Varje grupp fick en lapp med ett ord som de sen skulle gestalta genom en liten pjäs. Jag fick vara med i en grupp och vi fick ordet machismo. Vi diskuterade lite om vad machismo är och i vilka situationer som det finns. Situationen som vi valde var i en familj; pappan sitter och ser på TV, mamman (som jag fick äran att spela) städade precis bredvid. Dottern och sonen vill gå ut och festa med kompisar, pappan ger sonen tillåtelse, men inte dottern. Det slutar med att hon går ut ändå och när pappan upptäcker det slår han mamman, då han anser att det är hennes fel och när dottern kommer hem även henne. Efter att alla grupper visat upp sina pjäser fick de berätta om dem, samt förklara orden de fått.

Kvällen avslutades med en kort övning på en av de större pjäserna Albor arbetar med och sedan följde två av ungdomarna mig till minibussen. På väg till telefericon kan jag se Ilimani torna upp sig över El Alto och La Paz, berget ser större ut här uppe på altiplanon. Det ser ut som att Ilimani vakar över städerna och deras invånare, vilket skänker mig en sorts trygghet.

Sara Krenell, programpraktikant, Bolivia.

Första möten och gåshud på armarna i La Paz

Den halvskruttiga minibussen stannade mitt i den branta backen nästan uppe vid Plaza Murillo så att jag kunde hoppa av. Efter att jag gått lite fel och fått hjälp av en butter polis hittade jag till slut till Ministerio de Culturas y Turismo. Lokalen var full med ungdomar i olika åldrar och nästan alla bar tröjor med Albors logga. Längst fram står ett bord med duk och brevid det en talarstol. Regionsrepresentant för Svalorna LA, Johanna Helles, blir uppbjuden att sitta med representanter för Albor och Ministerio de Culturas y Turismo. Runt omkring mig samtalar ungdomar med varandra och nytesraportrar förbereder sina kameror och mikrofoner. Mötet filmas och dokumenteras noga.

Willy Flores, verksamhetsledare på Albor, håller tal. Foto: Sara Krenell

Albor ska presentera sin verksamhet och planen inför år 2016. Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, Marvin Molina, Ministerio de Culturas och Mayra Karapi, representant för Albors studiecirklar, höll inspirerande tal. Efter talen visar teatergrupperna upp utdrag ur tre olika pjäser. När musiken börjar, skådespelarna rör sig över scenen och deras genomtänkta repliker fyller lokalen är det svårt att inte få gåshud på armarna.

Ögonblick ur en av Albors pjäser. Fotograf: Sara Krenell

Gerardo, programsamordnaren för Suma Thaki II, tar med mig på en informell presentationsrunda till organisationerna. Och det är där, i ett högt grått hus, på fjärde våningen, nära plaza San Fransisco och turistgatan Sagarnaga, jag för första gången får möta Red Ada. Varma och glada människor berättar för mig om verksamheten och deras ungdomsgrupper, och jag får en snabb rundtur på deras kontor. Ytterligare ett möte är tänkt för dagen, i Albors lokaler i El Alto. Luften känns torr och lite tung att andas, men det är inte så konstigt när du befinner dig på över 4000 meters höjd. På gatan vi går säljs strumpor, sladdar av olika slag och massor av frukt och grönsaker. För att komma in på Albor går vi igenom en liten kiosk och kommer in i ett litet utrymme där det sitter folk, vi hälsar och går upp för en trappa till vänster. Vi hör skratt genom dörren innan vi blir insläppta. En av Albors studiecirklar ska precis börja. Jag får träffa Willy igen och Maria Elena, koordinatör, och vi samtalar en stund om Albor, höjdsjuka och Sverige. De bjuder på clementiner och skratt. En spännande eftermiddag avslutas med en underbar vy över La Paz från telefericon på väg hem.

Sara Krenell, programpraktikant, Bolivia.

Första veckan i Bolivia - Bland moln och oroligheter

Välkommen till La Paz. Bergens och avgasernas stad. Molnens, regnets och solens stad. Klottrets stad, kulturens stad och de engelska hattarnas stad, som pryder alla vackert klädda urfolkskvinnor där de vandrar med sina knyten på ryggen längs de färgglada gatorna. Vulkanen Illimani med sina 6800 meter vakar ståtligt över stadens invånare där han höjer sig i horisonten, ständigt närvarande, precis som om han kunde känna att det behövdes.

Livet i staden är inte lätt för alla – i synnerhet inte för många av kvinnorna. Enligt Latinamerika.nu utsätts 7 av 10 kvinnor i Bolivia för fysiskt våld av sin partner. Mörkertalet är dock stort, så antalet är förmodligen större. Drygt 50% av dessa kvinnor uppger att de utsätts för våld ofta eller mycket ofta i hemmet. Mellan januari och oktober 2014 ägde 103 femicidios, mord på kvinnor just för att de är kvinnor, rum i Bolivia. I genomsnitt görs ca 12 anmälningar om dagen gällande sexuellt våld enligt statistik från 6 av 9 departement i landet. Dessa siffror visar på den svåra situation Bolivias kvinnor lever i.

Kontoret i La Paz Bolivia som Svalorna Latinamerika delar med Diakonia. På kontoret jobbar regionsrepresentanten Johanna, ekonomen Gioconda, programansvarig Gerardo och Dona Eugenia. Foto: Sara Krenell

Lite över en vecka har nu gått sedan vi tog våra första steg in på kontoret och föll pladask i stolarna som kommer väl till pass på höga höjder. "Svalorna Latinamerika har funnits här i ungefär trettio år", säger vår handledare Gerardo medan han sippar på sitt bryggkaffe. Gerardo berättar vidare om programmet Suma Thakhi II som Svalorna för nuvarande arbetar med. Suma Thakhi betyder "på god väg" på Aymara-språk. Programmet har funnits sedan 2014 och arbetar tillsammans med olika samarbetsorganisationer med ungdomar mellan 12 och 28 år. Det är ett aktivt arbete för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, mot diskriminering gällande sexuell läggning och könsidentitet samt för att förhindra våld i nära relationer.

Utanför kontorets trygga väggar har landet stannat upp. Under vår andra söndag i Bolivia får bara vissa fordon med specialtillstånd köra runt på gatorna. Detta gör att människor plockar fram sina cyklar i en stad där några sådana nästan aldrig syns. Det är folkomröstning. Det gäller en ändring i konstitutionen som gör att presidenten kan väljas om ett obegränsat antal gånger istället för de två som är lagstadgade idag, samt att mandatperioden flyttas framåt ett år. Under kampanjperioden har det varit en del oroligheter i landet, avspärrade vägar och en mordbrand uppe i El Alto.

Utanför vallokalen på avenida Arce söndagen den 21 februari. 

Foto: Sara Krenell

Vi fortsätter vår introduktionsperiod med att läsa in oss på programmet och i slutet av veckan ska vi äntligen få träffa samarbetsorganisationerna. De är fyra till antalet och heter ALBOR, CISTAC, CDC och RED ADA. Vi ser fram emot spännande möten med drivna människor och att få fortsätta vandra på ”den goda vägen” mot en bättre framtid.

Sara Krenell, programpraktikant, och Linda Fagrell, infopraktikant, Bolivia.

Varför är sexuella rättigheter så viktiga?

I förra blogginlägget från den 29 oktober “La Propuesta” - Förslaget, pratade jag om ett förslag som ungdomsgrupperna i vår samarbetsorganisation RED ADA hade skapat där de har skrivit ner krav och behov de ser som viktiga inom sexuella rättigheter. Efter detta har de varit runt i olika forum som i presskonferenser och tv-program där de presenterat sitt förslag.

Den 28 oktober var flera representanter, från de olika ungdomsgrupperna i RED ADA, i El Alto för att hålla en presskonferens angående förslaget och för att bjuda in till ett forum de skulle hålla den 30 oktober på hotellet Torino i La Paz.

Under presskonferensen berättar ungdomarna att de bland annat vill se att det bolivianska samhället ger mer information och kunskap angående sexuella rättigheter och då inte enbart om preventivmedel utan även om bland annat HBTQ-samhället och temat njutning.

Varför är sexuella rättigheter viktiga? frågar en reporter.

-Sexuella rättigheter är den rättigheten som är mest human eftersom sexuella relationer finns överallt och handlar om människor, svarar Cristobal Fuentes från ungdomsgruppen CEJUPA.

Cristobal Fuentes blir intervjuad av journalister under presskonferensen. Foto: Wendy Reyes 

Claudia Fernandez (i svart) och Fernando Lopez (i vitt) svarar på fler frågor under presskonferensen i El Alto. Foto: Wendy Reyes

På hotellet Torino den 30 oktober höll ungdomsgrupperna en fullspäckad förmiddag där de förklarade förslaget mer i detalj. Bakgrunden för förslaget är att sexualitet är ett tema som är tabu i landet och där temat behövs lyftas fram så att folket får bli informerat. I publiken satt bland annat journalister och aktivister i olika åldrar men för det mesta ungdomar. Denna dag hade de även bjudit in en tidigare kontakt som arbetar för ungdomsrättigheter i La Paz och fick mitt under presentationen ett ark påskrivet där han stödjer arbetet som ungdomsgrupperna i RED ADA utför.

Här får ungdomsgrupperna ett påskrivet stöd för det arbete de utför och vill genomföra. Foto: Carolina Pettersson 

Det blev en intressant förmiddag där de presenterade förslaget och tog sedan emot frågor och funderingar från publiken. Det var bland annat motsägelser från publiken om varför de inte tar med de reproduktiva rättigheterna där Adriana Mendoza från ungdomsgruppen FAJ (Ung Feministiskt Aktivism) svarade:

-Utan att först röra vid de sexuella rättigheterna som är det som formar din person kan man inte prata om den reproduktiva hälsan/rättigheterna som kommer efter man tagit beslut om att ha sexuellt umgänge.

En annan kvinna från landsbygden gratulerade ungdomarna för deras arbete och berättade att på landsbygden existerar inte temat sexuella rättigheter. De lär inte ut det i skolan och i hemmet är det tabu att prata om det. Hon berättar att det är stor skillnad mellan landsbygden och storstan. På landsbygden ser man La Paz invånare som väldigt liberala vilket beror på att de pratar om dessa teman. Hon avslutar med att gratulera dem och säga att de ska fortsätta med det arbete de gör.

Kvinnan från landsbygden som gratulerar ungdomarna för deras arbete. Foto: Carolina Petersson 

Ungdomarna och personalen från RED ADA efter avslutat forum. Från vänster: Jorge Villegas, Adriana Mendoza, Marelyn Mar, Silvia Quispe, Carmen Sea, Claudia Fernandez, Fernando Lopez, Jose- Luis Mamani, Gladys Alejo, Katalina Saveedra, Aracelly Aranda, Beatriz, Elvis Butron, Cristobal Fuentes, Luz Gonzales. Foto: Carolina Pettersson.

Wendy Reyes, programpraktikant, Bolivia

“La Propuesta” - Förslaget

La Propuesta. Foto: Wendy Reyes

Ungdomarna i RED ADA har sedan 2014 arbetat med ett förslag gällande Sexuella Rättigheter som ska gynna dagens ungdomar.

-Det här förslaget är för att informera, förebygga och skydda dagens ungdomar. För mig är det viktigt att alla bör veta sina rättigheter. Temat Sexuella Rättigheter är fortfarande dolt och samhället saknar kunskap på ett så brett tema, säger Israel Alberto Mayta från organisationen Punto 0, en ungdomsgrupp som är del av RED ADA.

Från vänster: Israel Alberto Mayta, Adriana Mendoza, Claudia Fernandez, Aracelly Arando, Cristobal Fuentes, alla från olika ungdomsgrupper, presenterar förslaget i talk showen ‘Mujeres en lo Alto’. Foto: RED ADA

Förslaget, som ungdomarna från organisationen RED ADA har format, är uppbyggd av problem och lösningar angående temat sexuella rättigheter. Förslaget har bland annat med att 1 av 3 är ungdomar i La Paz.

Så hur är det att vara ung i La Paz?

-Det är svårt att säga eftersom det finns olika typer av ungdomar i La Paz men personligen tycker jag det är svårt. Det finns stereotyper som fortfarande dömer och det är svårt när du vill forma din personlighet. Om du nu väljer att sticka ut så blir du alltid utfryst ur samhället, säger Israel Alberto Mayta.

Förslaget har punkter som att: Få tillgång till information som är sann, korrekt och fri från fördomar när man pratar om sexuella rättigheter, stärka ungdomsorganisationerna som finns och låta dem få ta del av den politiska ytan samt att skapa hälso-center som har sexuell hälsa och rättigheter som specialitet, vilket saknas idag.

Detta förslag ska användas som ett konkret underlag för ungdomarna där de ska kunna vinna stöd från auktoriteter vilket är ett av årets mål i programmet Suma Thakhi II, att få stöd från 45 auktoriteter för arbetet de jobbar med.

Denna vecka har de bjudit in flera auktoriteter de jobbat med under året till ett Forum den 30 oktober, på Hotellet Torino i La Paz, där de ska presenterar sitt förslag del för del till sina inbjudna.

- Det är ni ungdomar som måste hålla detta evenemang eftersom det är ni som format detta förslag utefter era erfarenheter. Vi skapar gärna utrymmen som dessa konferenser men det är ni som måste lära er hålla i dessa event. Sa Aracelly Arando kommunikatör och ansvarig för ungdomsgrupperna på RED ADA på veckomötet i fredags med ungdomarna.

Aracelly Arando backstage på tv kanalen Fides Tv. Foto: Wendy Reyes

RED ADA har med hjälp av sina och ungdomarnas kontakter skapat utrymmen så att ungdomarna ska synas och höras. Nu senast har de skapat utrymmen på olika mediekanaler där ungdomarna ska presentera förslaget.

Exempelvis har några redan fått chansen att medverka på olika Tv-program veckorna som passerat. Först ut var talk showen ‘Hablando en Serio’ sedan var det dags för ‘Mujeres en lo Alto’ och nu på onsdagmorgonen den 28 oktober kommer det hållas en presskonferens där de pratar mer om förslaget och även ge en inbjudan till forumet den 30 oktober som heter ’En Pies por los Derechos Sexuales’. De planerar även in ett besök på ett radioprogram i Radio Fides, som når flera lyssnare. 

Från vänster: Carmen Sea och Cristobal Fuentes från ungdomsgrupperna Femenismo Activo Juvenil och CEJUPA presenterar förslaget på ‘Hablando en Serio’ Foto: Wendy Reyes

Wendy Reyes backstage på talk showen ‘Hablando en Serio’.

Foto: Aracelly Arando

Wendy Reyes, programpraktikant, Bolivia

En lärorik dag i La Paz

På torsdagsförmiddagen, den 14 oktober, hade jag förmånen att få följa med Wendy Reyes och Carolina Petterson till kontoret som de jobbar på för tillfället, tillika Svalorna Latinamerikas programkontor i La Paz, Bolivia. Där träffade jag Gerardo Luna, programmets koordinatör, Gioconda Guiterrez, programmets administratör, och Ricardo Alcon som är konsult. Mina svenska kollegor hade introducerat ”fikan” på kontoret, så vi drack kaffe och åt kakor och fikon tillsammans medan jag fick en powerpointpresentation om Bolivia av en stolt Gioconda och en introduktion om programmet Suma Thakhi II av Gerardo. Jag fick bland annat reda på att programmets namn betyder ”på god väg” på aymara och att dess syfte är förbättra ungdomars framtidsmöjligheter. Fokus ligger på att sprida kunskap om könsroller och sexuella rättigheter genom samarbetsorganisationernas radioprogram och kulturevent.

Efter lunchen hade de andra arbetsuppgifter att göra på kontoret, så jag fick se en inspelning av en teaterföreställning som gruppen YATARI, inom samarbetsorganisationen ALBOR, hade presenterat. Föreställningen hette ”No te duermas con cuentos de hadas”, på svenska ungefär ”somna inte till godnattsagor”, och använde sig av välkända karaktärer så som rödluvan och snövit. Uppsättningen hade dock en annorlunda twist där rödluvan blev misshandlad av vargen och snövit sexuellt trakasserad av dvärgarna, för att uppmärksamma genusfrågor, maskulinitetsnormer och kvinnovåld. Jag tyckte att det var ett smart sätt att behandla frågorna, verket var dessutom bra koreograferat och skådespelarna duktiga. Carolina har skrivit om när de var och såg föreställningen live i ett blogginlägg från 8 september i år.

Vi tog den gula linjen av el teleférico upp till El Alto för att besöka samarbetsorganisationen ALBOR. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

På eftermiddagen tog vi ”el teleférico”, en linbana, upp till El Alto för att besöka ALBOR och en annan av deras teatergrupper. Samlingen började med att vi alla presenterade oss för varandra och ungdomarna beskrev El Altos sociala problem. De berättade exempelvis om att trafficking är vanligt förekommande i området och att polisen inte tar problemet på allvar, även om Bolivia har ratificerat FNs konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (UNODC, 2015). Ungdomarna sa att det i snitt försvinner två personer om dagen i El Alto. De berättade även att det endast är lagligt för en kvinna att göra abort om hon har utsatts för våldtäkt och att det juridiska systemet är mycket byråkratiskt och långsamt, vilket gör att hon ofta blir tvungen att föda barnet innan hon har hunnit få rätten på sin sida. De frågade hur det fungerar att göra abort i Sverige och när vi svarade att det inte krävs något intyg blev de oerhört överraskade.

En av ALBORs teatergrupper visar oss ett utdrag ur en föreställning med fokus på trafficking, som de arbetar med. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

Efter vårt samtal fick vi se en del av den teateruppsättning som de håller på att arbeta med. Den behandlar just könsroller och problematiken kring trafficking som de tidigare hade pratat om, vilket gjorde att den berörde mig starkt. Jag upplevde det som att problematiken kom nära och kändes reell. Hur de lyckas kombinera informationsspridning och teater tror jag därför är ett effektivt sätt för att lyckas skapa engagemang kring frågorna. Dels då de gör publiken uppmärksam på problematiken och dels, och kanske framförallt, då de lyckas tala till deras känslor. 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru



Källa:

UNODC. (2015). Trata de personas. Hämtad: 2015-10-14, från https://www.unodc.org/bolivia/es/lucha_contra_la_trata_y_trafico_de_personas.html

Red Ada har utvärderingsdag med ett 60-tals ungdomar i Achocalla, Bolivia

Två tredjedelar av året har passerat och i årsplanen har det planerats in en utvärdering hos organisationen Red Ada. På veckomötena där ungdomarna från Red Ada medverkar var det svårt att finna ett datum för denna utvärderingsdag men till slut bestämde organisationen sig för en heldag i slutet på september.

Kl 7 på morgonen åker bussarna från två olika stället till resorten Kory Tambo, står det i inbjudan till mötet som skall hållas den 27 september. De som blev inbjudna på den här utvärderingsdagen var alla ungdomsgrupperna som Red Ada arbetar med i år, vilket är 11 grupper och de har även bjudit in personalen från Svalorna Latinamerika som arbetar här i La Paz.

Ungdomar från tre olika ungdomsgrupper som umgicks innan alla bussarna hade kommit fram till Kory Tambo. Bild: Wendy Reyes. 

Dagen började med en registrering där ungdomarna fick dagsplaneringen och även en väst där programmets namn; Suma Thakhi II, står som logga. Ett sätt att identifiera sig när de är ute och gör presentationer.

Ungdomarna får gå förbi en registrering och får en väst från Red Ada personalen. Bild: Wendy Reyes.  

Sedan börjar nästa fas vilket är presentation av varje ungdomsorganisation. Ungdomarna berättar bl.a att det är grupper som arbetar med olika projekt vid sidan av Suma Thakhi II programmet; bland annat med den Amerikanska ambassaden och det är även en grupp som arbetar med teater med temat kvinnomord som är ett hett tema i Bolivia.

Red Ada personalen hade sammanfattat vad ungdomarna genomfört under året bl.a. hade presentationer på olika skolor nått ut till 2550 personer tack vare 9 ungdomsgrupper.

Powerpoint, 2550 personer hade fått information om olika teman inom Suma Thakhi II programmet. Bild: Wendy Reyes. 

Senare under dagen delades ungdomarna upp, en från varje ungdomsgrupp, i grupper där dem bl.a skulle utvärdera aktiviteterna de utfört tillsammans med Red Ada.

Gruppen som fick utvärdera pedagogiska videor som de använde i sina presentationer. Bild: Wendy Reyes. 

Aktiviteterna bestod av bl.a. radioprogrammen, att inte använda sexistiskt språk eller presentationerna i skolor om de olika teman i programmet Suma Thakhi II.  Det diskuterades positiva och negativa saker. De tog upp att de t.ex. hade stött på skolor som inte hade el och att de då inte kunde presentera sina filmer som var del av presentationen. De pratade även om att det i radioprogrammen var svårt att intervjua en person med auktoritet inom ett visst område på bara en timmes program.

Grupperna skriver ner sina utvärderingar. Bild: Wendy Reyes. 

Kvällen avslutades med en talagshow där varje grupp och personalen från Red Ada gjorde en uppvisning.

Wendy Reyes, programpraktikant, La Paz, Bolivia

Första besöken ute i verksamheten!

En vecka har gått sedan vi tog våra första stapplande steg in på vårt nya kontor, Svalorna Latinamerika i Bolivia. Hittills har vi fått sätta oss in i arbetssätt, måldokument och planeringar. Vi har fått läsa material som organisationerna som deltar i Svalornas program ”Suma Thakhi II” har tagit fram och sätta oss in i det vardagliga arbetet på kontoret. Men idag var första gången som vi på riktigt skulle träffa organisationerna vi ska jobba med. Totalt är 4 organisationer med i programmet och idag ska vi besöka två av dem. Efter en resa med minibus genom La Paz blir vi visade till ingången till organisationen ”Red Ada”, som har sina kontor mitt i centrumet i staden.

Mötet börjar med en vanlig presentationsrunda. Sedan börjar introduktionen om vad Red Ada är och står för. Red Ada är en organisation som kämpar för kvinnors och ursprungsbefolkningens rättigheter med kommunikaition som metod. De har många ungdomsgrupper varav de flesta jobbar med enbart radio, men det finns många olika intressen som grupperna på ett eller annat sätt engagerar sig i, som dans, att lära sig engelska och sport. För programmet ”Suma Thakhi II” och samarbetet med Svalorna LA är fokus på sexuella rättigheter.

Möte med Red Adas personal i deras möteslokal.

”Innan kunde inte ens de unga deltagarna säga ”penis” eller ”vagina” utan att bli generade. Att prata om sex är inte en självklarhet för ungdomarna. De pratar inte om sex i skolan eller hemma. De får lära sig om vaginan eller penisens funktioner, men inte om andra saker som sexuell upphetsning och de pratar inte om när det är normalt att börja ha sex och så vidare. Sådant är tabu här. Nu när vi har jobbat med det ett tag har ungdomarna börjat kunna prata mer avslappnat om de här ämnena” säger Gladis Alejo Laura, som är kommunikationsansvarig på Red Ada. Samtidigt som vi pratar hörs höga smällar utanför, och när jag och Wendy börjar kolla oroligt omkring oss skrattar Red Adas personal lite åt oss. ”Ta det lugnt, det är bara demonstrationerna!”.

Och mycket riktigt, efter att vi har avslutat mötet och återigen gett oss ut på gatorna är det massiva demonstrationer precis utanför. Det är mer än 1000 gruvarbetare från Potosi, som ligger 54 mil sydöst om La Paz, som är ute och demonstrerar för bättre lön och bättre levnadsförhållanden.

Gatubild med demonstranter från Potosi.

Eftersom gatorna är belägrade av demonstranter tar det ett tag för oss att hitta en bra gata att ta oss upp till El Alto, där nästa organisation vi ska besöka befinner sig. Vi tar en kollektiv taxi upp 500 meter för de slingriga gatorna till den fattigare förorten som snart är lika stor som La Paz. Här har Poesi- och Teaterföreningen Albor sitt kontor och sin verksamhet. Vi går in genom vad som verkar vara en liten butik och lunchställe och går upp för en liten trappa till Albors lokaler. Vi leds in i ett mötesrum fullt med affischer på gamla teaterföreställningar, däribland en affisch från en uppsättning av Ronja Rövardotter de gjorde för några år sedan. Deras huvudgren är teatern och de jobbar genom studiecirkelmetoden med sina ungdomsgrupper om ämnen som sexuella och reproduktiva rättigheter och HBT-frågor. Willy Flores, verksamhetsledare för Albor, berättar att arbetet i El Alto med unga är väldigt viktigt, dels för att det är en väldigt fattig stad men också för att den katolska kulturen är väldigt stark. I vissa områden i El Alto är det svårt att komma fram med budskapen och sexuella rättigheter eftersom det är någonting man helst inte ska prata om. Men genom deras samarbeten med skolor och sociala organisationer i stan går ändå arbetet framåt.

På väg hem med telefericon från mötet med Albor. På bilden är Gerardo Luna, Programkordinator på Svalorna LA:s kontor i Bolivia. 

Carolina Pettersson, programpraktikant i Bolivia

Albor om machismo

Förra veckan hade Svalorna Bolivia besök från Svalorna Peru. Veckan var fullspäckad med aktiviteter för att Ida-Maja och Mathilda på bästa möjliga sätt skulle få inblick i hur vi här till öster om dem jobbar. Det blev ett intressant utbyte.

Med undantag från CISTAC (som just för veckan inte hade några inplanerade aktiviteter), besökte vi och deltog i aktiviteter hos alla samarbetsorganisationer. En dag blev tjejerna inbjudna att berätta om arbetet i Peru för Red Adas livesända radioshow. Vi deltog i en föreläsning som hölls för ungdomsgruppen Brigadisterna hos CDC. Vi tittade på Solo Para Machos när vi lite tid över på kontoret. Och utöver det blev tjejerna grundligt insatta i hur projektet Suma Thakhi II är tänkt att fungera här i La Paz och El Alto.

Ungdomsgruppen Albor på studiecirkel

En av dagarna var vi även på Albor, där det stod på agendan att spela teater kring föreställningarna om könsroller. En tjej och en kille ställde sig inför resten av gruppen, sen delades två lappar ut till var och en av ungdomarna som satt på golvet framför. På lapparna fick var och en sedan skriva typiska påståenden för kvinnor respektive män. Efter det fick var och en av ungdomarna spela personen som uttryckte åsikten, medan den tejpade fast lappen någonstans på personens kropp.
På killen tejpades många påståenden om att han skulle vara stark, att han skulle tjäna familjens levebröd, att han skulle ha många tjejer och älska att ligga, men också att han skulle ta vara på sina privilegier. På tjejens kropp tejpades lappar upp om att hon borde vara vacker, att hon skulle vara oskuld innan hon gifter sig, och att hon skulle ta hand om barnen.

Uppläsning av påståendena. Foto: Sara Byrskog

Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Efter varje ”session” (först gick ungdomarna igenom påståendena för killen, sen för tjejen) reflekterade gruppen gemensamt över vad som hade sagts, hur det hade sagts och varför.  Något det reflekterades mycket över var varför påståendena om kvinnor ofta var negativt laddade uppmaningar eller förtäckta hot genom skådespelet. ”Ingen kommer vilja ha dig om du inte tänker på ditt utseende/har legat med för många/inte kan laga mat, etc.”. Även om killen givetvis också fick sin beskärda del av fördomar och sociala krav, så var han inte i samma utsträckning bemött med arga reaktioner och ilska som tjejen var.

Så vad blev utgången av detta? Att ungdomarna reflekterade över hur machismo kulturens normer återspeglas i samhället som i stort, samtidigt som dom reflekterade över sitt eget förhållningsätt i återskapandet av machistiska normer genom den här övningen. Och det är precis där som Albor vill vara.

Sara Byrskog, infopraktikant, Bolivia

Dans och manliga kroppar i kvinnokläder

Tiotusentals folkdansare bar av till festivalen Gran Poder i La Paz i lördags. Festivalen är tillägnad den katolska bilden av "Señor del gran poder” och har funnits sen 1940. Den har sitt ursprung i ett folktätt område med samma namn i närheten av Ch'ijini på landsbygden. På senare år har den blivit nominerad som världsarv på UNESCOS lista. President Evo Morales deltog både som åskadare och gick med några varv själv i dansen.
Det är en parad av alla möjliga sorters danser, diablada, morenada, kullawada, carporales, tinku... Listan kan göras lång. Förutom danserna som sådana, är även de handgjorda kostymerna och de stilfulla utsmyckningarna föremål för publikens beundran. I grupper med särskilt dyrbara tillbehör leder livvakter truppen framåt.

Koncentrerade miner i Carporales. Foto: Sara Byrskog

Den gemensamma nämnaren är dansen. Utöver det finns alla åldrar, alla samhällskikt och alla möjliga brokiga färger och former. Den tydliga uppdelningen i utstyrsel och dans mellan kvinnor och män, hindrade inte heller alla från att ha på sig och dansa precis hur dom ville. När det var gruppen Morenada Juventud de Rosas tur att passera våra rangliga plaststolar längst fram i publiken, ökade jublet och applåderna. Till min stora glädje visade det sig att ett gäng dansare födda i manliga kroppar som vände sig mot könsnormerna och dansade i kjol och klänning.

Dom tog emot folkets jubel. Foto: Sonia Ampuero

Min positiva förvåning la sig något när jag väl gjorde min research. Att personer födda i manliga kroppar dansar i kvinnokläder är tydligen inget nytt, utan är däremot en kvarleva från när kvinnor fortfarande inte ansågs värdiga nog att göra roliga saker, typ som att dansa. Så män fick låtsas vara kvinnor istället. Det kanske också förklarar den allmänna acceptansen, om inte hyllningen, från den bolivianska publiken till dessa individer i paraden (läs mer om hur transpersoner ofta upplever sin situation i landet här eller här.

Jag vill dock inte ställa mig helt cynisk till att konceptet existerar. Om det finns en arena (låt vara under något kamoflerande former) där toleransen för normbrytande respekteras i åtminstone ett avseende (det som berör dansen), så kanske det så småningom kan leda till ett lite större svängrum för liknande frågor? Det är nog åtminstone en ljusglimt och en förhoppning för många transpersoner och oss som jobbar med denna sortens frågor i Boliva.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Kampen för HBTI-rättigheter i Bolivia

Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) vill skapa förutsättningar för rättvisa, jämlikhet, öppenhet, erkännande och acceptans av HBTI*-rörelsen i Bolivia. Vad finns det för utrymme att röra sig inom? Svalorna Latinamerika har kollat med koordinatorn av programmet, Martin Vidaurre.

I veckan var Svalorna Latinamerika Bolivia på prisutdelning. Det var samarbetsorganisationen Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC)** som höll i arrangemanget. Under eventets gång uppmärksammades de organisationer och personer som varit särskilt framträdande i kampen för homo-, bi- och intersexuella, samt transpersoners (HBTI) rättigheter i Bolivia. Svalorna Latinamerika gick stolt därifrån med en plakett i händerna.

Situationen för HBTI-personer i Bolivia kan sägas vara lite olika beroendes på vart en befinner sig. I de större städerna finns möjligheten att möta personer i samma situation. Där förekommer gaycommunities, pridefestivaler och rättighetskamper. Gayrörelsens framfart i en storstad som La Paz kan till och med få miljön för HBTI-personer att framstå som tolerant i Bolivia. Detta står i stark kontrast till uppfattningen om den bolivianska landsbygden, där t.ex. homosexualitet generellt anses vara mer tabubelagd och där traditionella värderingar om manligt och kvinnligt ofta hävdas vara starkt befästa.

Enligt Martín Vidaurre Vaca, advokat och koordinator för CDC, återfinns dock rapporter om diskriminering, våld och övergrepp både i städer och på landsbygden. Storstäder innefattar i allmänhet en större risk att bli utsatt för brott, understryker han, och vidare ter sig nog livet som HBTI-person i städer olika beroende på vem du är. En lesbisk kvinna i samhällets toppenskikt har det antagligen lättare än en transperson och sexarbetare med urfolksbakgrund. Variationerna av etnicitet, könsidentitet, klass och ålder, kan följaktligen framhållas som en viktig omständighet för välbefinnandet hos HBTI-personer som grupp.
       
Såväl på landsbygden som i större bolivianska städer är dessutom machismokulturen djupt rotad. Machismon har gjort sig känd för att fokusera på kvinnor och mäns kroppsliga sammansättningar och att skapa sociala normer som är baserade på dessa, s.k. könsnormer. Till de vanligaste förväntningarna som råder i en könsnormativ miljö hör heteronormen. Föreställningen om att alla människor attraheras av personer av motsatt kön och att det kön som du ser ut att tillhöra är också är det som du förutsätts känna dig som, kan beskrivas  som heteronormens grundpelare.

Laura Libertad Alvarez Mollinedo är aktivist för HBTI-rättigheter i Bolivia i organisationen Organización de Travestis, Transgéneros y Transexuales Femeninas de Bolivia (OTRAF). Hon är även transperson och en av pristagarna på CDC’s nämnda tillställning. I ett tal för att öka medvetenheten om situationen för transpersoner beskriver hon sina egna upplevelser. Hon berättar om hur hon blivit bortstött från familjen och att hon sällan tas på allvar när hon söker jobb. Hon berättar om människor som vevar ner rutan och skriker glåpord när dom passerar henne i bilar. I offentliga sammanhang använder sig sällan myndighetspersonerna av hennes tagna namn, Laura, utan hänvisar till det manliga tilltalsnamnet som tilldelades henne som nyfödd.

Enligt Vidaurre, rör den vanligaste legala rådgivningen som CDC ger till transpersoner om hur det går till att ändra namn rent juridiskt. Laura
är bara ett av många namn som ignorerats av andra. Att hjälpa till att ändra namn, menar Vidaurre, är det mest grundläggande som kan göras för att förändra transpersoners situation i Bolivia.

Även om det i Bolivia inte förekommer en allvarlig hotsituation mot HBTI-personer på pappret, dvs. att HBTI-rörelsen kan skapa opinion i stort sett helt fritt och på laglig väg, så är det sociala hotet mot HBTI-personer fortfarande stort. Utöver juridisk hjälp med namnbyte, så finns CDC där för att bistå med gratis juridisk hjälp vid hatbrott, diskriminering och trakasserier.

Enligt Vidaurre behövs det striktare regler för att se till att personer som utsatts för diskriminering på grund av sin identitet eller sexualitet får den juridiska hjälp de behöver. Genom att tillämpa principerna om demokrati, legalitet, styrning och institutioner för att befästa rättsstatsprincipen, hoppas CDC på att kunna främja utvecklingen av kompetens och ansvar för att hantera konflikter. Detta är tänkt att leda till ett samhälle som utgår ifrån fred och respekterar mänskliga rättigheter. ”Utvecklingen och stödet av detta är en hörnsten för förändringar i det bolivianska samhället,” avslutar Vidaurre.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Foto: Arkivbild Svalorna Latinamerika

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer
**Capacitación y Derechos Ciudadanos (CDC) är en icke-vinstdrivande institution som sedan 1993 arbetar för att främja kunskap och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Detta ämnar dom göra  genom pedagogisk verksamhet, vård och juridisk hjälp vid de rättsfall som utövats mot svårt utsatta delar av befolkningen.
Läs mer på: http://www.cdcbolivia.com

Ungdomarna representerar sig själva i media

Häromveckan blev jag intervjuad om Suma Thakhi II i boliviansk radio. Det var reportrarna ur projektet Punto 0 som inbjöd mig att delta. Punto 0 är samordnat av Suma Thakhi II:s samarbetsorganisation RED ADA.

Eftersom jag är här i La Paz som infopraktikant för Svalorna Latinamerika har det fallit sig naturligt att en av de samarbetsorganisationer som jag spenderat mest tid hos har varit just RED ADA, då organisationen jobbar inom just journalistik och information (läs mer om RED ADA här). Därför har jag även haft förmånen att delta i planeringen och utformandet av hur projekt som Punto 0 är tänkt att fungera och faktiskt går till.

Samtliga reporters i Punto 0, som är mellan 16 och 28 år, är del av en inlärningsprocess i hur media fungerar som ges av de professionella journalister och kommunikatörer som är anställda i RED ADA. Samtidigt underlättar organisationen även utrymmen för gemensamma forum där den valda tematiken för Suma Thakhi ii berörs, och där dessa ämnen ges möjlighet att diskuteras för ungdomarna. Det kan vara till exempel genom workshops och kampanjer, eller samordnandet av olika ungdomsgrupper som jobbar med liknande teman. Exempel på samtal som kommit upp i några av de sammankomster som jag fått förmånen att vara del av har varit; förhållanden och sexuell diversitet, fördomar, onani, vikten av att njuta av sex som kvinna, våld, etc.

Flera av ungdomarna har spontant delat med sig om att, även om det stundtals har varit lite skämmigt att prata om vissa grejer, har deltagandet i projektet hjälpt dem att uttrycka sig bättre och att dom har blivit mindre och mindre blyga att prata om saker som sex, machismo eller våld. Vid ett tillfälle berättar en av tjejerna, Maria Gonzales, också om hur hon till en början tyckte att det var konstigt att prata högt om dessa ämnen, eftersom det alltid varit tabu i de sammanhang som hon befunnit sig i hittills.Hon påpekar även hur mycket gruppen har utvecklats sen dess och skrattar vid minnet av när ungdomarna vid första gången dom fick frågan om vad som skilde kvinnor och män åt hade svarat:
”Det långa håret...”

Utgångspunkten för arbetet som RED ADA ämnar att främja, och som är del av Suma Thakhi ii’s arbete i stort, är att den del i det bolivianska samhället som berör sexuell kultur behöver förändras och bli mer jämlikt. Värderingar som är baserade på biologiskt kön,sexuell läggning, social bakgrund eller kultur är genom RED ADAs arbete tänkt att bekämpas genom informationspridning och kommunikationsarbete. För att åstadkomma detta på ett effektivt och hållbart sätt och för att ingen ska föra någon annans talan, har den delen som kommit att beröra ungdomars rättigheter därför kommit att centrera kring att denna informationspridning ska föras av ungdomarna själva. De ämnen som berör ungas rättigheter ska alltså därför behandlas utifrån undomarnas egna synsätt och perpektiv i kommunikation och media.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Svalorna vinner pris för engagemang och arbete med HBT-rättigheter i Bolivia

I onsdags förra veckan blev Svalorna Latinamerika inbjudna till samarbetsorganisationen CDCs event ”Premios Iguales Ante La Ley” på Hotel Torino i La Paz. Där skulle det serveras en middag och delas ut priser för de som kämpat för HBT-rättigheter i Bolivia under året.

Martín Vidaurre Vaca, huvudansvarig för HBT-frågor på CDC, presenterade fram alla vinnarna på eventet ”Premios Iguales Ante La Ley”

Eldsjälar, politiker och organisationer från ett flertal städer i Bolivia; Cochabamba, Sucre, Oruro, Santa Cruz och La Paz, hade samlats på hotellet och Svalorna samt alla från utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II var också på plats för att fira.

Representanterna för alla samarbetsorganisationer i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi, Henry och Cecilia från Cistac, Gladys från Red Ada och Maria Elena från Albor

Plötsligt lös vår fina logga upp ”Svalorna Latinamerika” på skärmen och Martín Vidaurre Vaca, huvudansvarig för HBT-frågor på CDC, välkomnade Olivia Malmqvist, Gioconda Gutierrez och Gerardo Luna upp på scenen. Där möttes dem av Nardi Suxo, minister och CDCs grundare, som gav dem pris för Svalorna LA:s arbete med”att utveckla medvetenhet och utbildning för unga, med syfte att stärka deras förmåga att organisera sig för att främja och försvara deras rättigheter, fokuserat på sexuella rättigheter och arbete mot våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet.” Detta blev vi väldigt glada och stolta över.

Gerardo Luna, Nardi Suxo, Olivia Malmqvist och Gioconda Gutierrez uppe på scenen

Kvällen fortsatte med fina tal från publiken, uppträdanden, mingel samt en god middag.

 Gioconda Gutierrez, Olivia Malmqvist och Gerardo Luna med priser

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

Nya antimachistiska maskulinitetsnormer för sociala och kulturella förändringar

Efter en skön semester i staden Santa Cruz och den lilla byn El Palmar i södra Bolivia har jag kommit tillbaka till Svalornas LA kontor med ny energi och friska tag. Det har varit spännande att prata med människor utanför La Paz om hur dom ser och tycker om exempelvis HBTI* frågor samt mänskliga rättigheter. En kille som jag pratade med berättade att han tycker att det är så svårt att inte kunna vara sig själv och att inte kunde älska vem han vill, så att så fort han får chansen ska han lämna landet. Helst vill han till Europa eller USA där, enligt honom, man kan bli mer accepterad. Men efter lite diskussioner tillsammans med andra vänner kom vi fram till att många positiva förändringar har skett i Bolivia de senaste åren och att om vi tillsammans engagerar oss kan vi skapa politisk påverkan. Detta är precis vad Svalorna LA står för och vill göra. Vännerna bad mig därför att säga till så fort jag vet något evenemang för sexuella rättigheter som dom kan vara med på och resa sig för.

Jimmy Telleria, Chef på CISTAC. Foto: Sonia Ampuero 

Länge har frågor om socialutveckling i samhället präglats av kvinnor för kvinnor. I Bolivia har feministiska grupper och projekt för kvinnor varit väldigt viktiga och lett till många positiva förändringar i landet. Men att förändra bilden och synen på mannen och manligheten är också en angelägenhet för alla män. I veckan har jag varit på ett möte på samarbetsorganisationen CISTACs kontor som är experter inom maskulinitetsnormer och machokultur. Det pratades om planer inför framtiden och att dem vill bilda ett projekt där män får kunskap och utbildning, kan självrannsakar sig själva och ta ansvar till förändring i samhället. Sedan tv-serien ”Solo Para Machos” lanserades i de statliga tv kanalerna i Bolivia (som är en del av Svalornas utvecklingsprogram), har män hört av sig till CISTAC och både hyllat dem och bett om råd kring de olika teman som tv-serien tar upp. På grund av de teman som kommit upp ser CISTAC det som en möjlighet och en nödvändighet att de kommande åren arbeta med mannens roll inom den sexuella hälsan, våld i olika former och mannens roll inom familjen. På mötet brainstormades det till höger och vänster kring detta nya projekt och man kom även fram till att man ville fortsätta använda tv-serien som ett verktyg för att utbilda och skapa nya lokala, manliga ledare som tror på dessa antimachistiska mansroller för sociala och kulturella förändringar.

Sonia Ampuero, Programpraktikant i Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer

Suma Thakhi II ska utmana heteronormen

Förra veckan var jag del av en workshop som en av Suma Thakhi II’s samarbetsorganisationer, CISTAC, har hållit i. Som jag nämnde i förra inlägget har denna organisation nyligen kommit ut med en TV-serie som ifrågasätter ämnet machismo. Det är i samband med releasen som organisationerna i Suma Thakhi II har beslutat sammanstråla. Genom att diskutera innehållet i serierna och diskutera ämnena som organisationen avser att beröra i serien, så vill Suma Thakhi II försäkra sig om att de hittar en gemensam diskurs att röra sig inom för det fortsatta arbetet mot machismo.

På agendan stod det att vi skulle se kortfilmer med samma skådespelare och roller som dom i huvudserien. En av kortfilmerna hette ”Yo soy Julieta (Jag är Julieta)” och handlade om Julieta i 15-16-årsåldern. I dom inledande scenerna får publiken se henne prova hennes storebror Claudios kläder. Vid något tillfälle tar hon på sig en låtsasmustach och plattar till brösten. När pappan plötsligt knackar på, lyser paniken i hennes ögon och hon gömmer undan skjortorna och tar av sig kepsen.

Senare i serien får både tittarna och Julietas familj i serien veta att Julieta är förvirrad kring vad hon har för känslor och för vem. I en stödgrupp för LGBTI (HBTI*) personer så pratar hon ut om sin attraktion till både tjejer och killar. Så småningom kommer Julieta fram till att hon kanske inte behöver definera vilken ”kategori” människor hon blir attraherad av och där nånstans landar kortfilmen.

Efter visningen av filmen delade alla deltagare upp sig i smågrupper. Där redogjorde var och en för de huvudteman som dom tyckt sig återfinna i filmen de just sett. Dessa presenterades och diskuterades sen tillsammans hela gruppen. I ”Yo soy Julieta” var konfrontationen av heteronormativitet presenterat som ett tydligt inslag av alla smågrupper, och definitionen av detta i arbetet mot machismo diskuterades därför ingående.

Foto: Minda Holm

De inblandade kom överens om att heteronormativitet är förutsättningen för att gemene person känner attraktion till personer av motsatt kön, och att det kön som du ser ut att tillhöra också är det som du förutsätts känna dig som. Denna norm var något som de flesta ansåg återfinnas i vardagen och att de förstärks genom omedvetna och medvetna handlingar som dom flesta gör utan att tänka på det. Normaliseringen av kärnfamiljen presenterades som ett typexempel på den typen av handlingar, där alternativa familjekonstallationer ofta blir ombestridda och analyserade av samhället som stort. Förväntningarna på kvinnor respektive mäns ansvarsområden hemma och i det sociala livet var ytterligare ett exempel på hur olika personer uppfattas på ett normativt sätt utan att riktigt reflektera över det så mycket.

Ett avståndstagande från allt som inte är heteronorm och okunskapen om varierade levnadsformer markerades som ett tydligt problem i arbetet mot machismo, då det inte motstrider (och kanske till och med befäster) existerande normer om kvinnligt och manligt.

Genom att göra avsteg från heteronormen genom att ifrågasätta den, till exempel genom TV-serien Solo para MACHOS, ansåg dock de deltagande i workshopen att nya möjligheter kan öppnas för de många individer som inte anser sig vara del av normen. Detta kan förhoppningsvis leda till ett positivt accepterande och respekterande av olika personer i samhället på sikt, och detta blev slutligen den gemensamma sammanfattningen till ett av förhållningsätten som projektet Suma Thakhi II använder sig av i arbetet mot machismo framöver.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

*HBTI= homosexuella, bisexuella, transpersoner, intersexuella personer