8 mars i Nicaragua

Kvinnorörelser i Nicaragua demonstrerade i år också, såsom de andra åren. Men sedan förra året har de inte längre fått tillstånd till att göra det. Kvinnorörelserna gör det dock ändå. År 2008 på FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor, den 25 november, demonstrerade kvinnorna också. Då sattes manliga kravallpoliser in och konfrontationer blev ett faktum. På dagen mot våld mot kvinnor, använde sig manliga poliser som statens förlängda arm av våld mot just kvinnor. Sedan dess har kravallpoliserna bestått av endast kvinnor istället. Låt kvinnorna slåss mot varandra.

Förra året, 2014, ansökte kvinnorörelser i Nicaragua om tillstånd för att demonstrera längs med Bolivar avenyn i Managua på internationella kvinnodagen. De hade mobiliserat kvinnor från flera håll i landet. Bussar fulla med kvinnor från olika samhällsklasser från Chinandega, Matagalpa, León departementet, Managua osv samlades den 8 mars 2014. De möttes av kvinnliga kravallpoliser med full utrustning och sköldarna riktade mot dem. Kvinnorna fick inte passera och gå den riktningen som var planerad. I år utspelades en liknande scenario. Enda skillnaden var att kvinnorörelserna inte ansökte om tillstånd. Varför? När inte ens polisen respekterar det, tänkte de. De gjorde ett pressmeddelande där de annonserade vart de skulle samlas, tider och vem. Alla var bjudna.

Klockan 06.40 på morgonen den 8 mars kom jag fram till motorvägen mot Managua från Leon. Där skulle bussarna som var bokade av La Red de Mujeres contra la Violencia köra förbi med min handledare i en av dem. En annan kollega från Mary Barreda kom också dit och tillsammans satt vi och väntade. Denna demonstration var inte anordnad av organisationen Mary Barreda och personalen behövde därmed inte gå dit, också för att 8:e mars hamnade på en söndag i år.

I bussen fanns kvinnor i alla åldrar och från olika samhällsklasser, men där den stora majoriteten var arbetarklasskvinnor. Kvinnor som säljer frukter och annat vid marknaderna, städerskor, kvinnor i prostitution, barnflickor osv. Där finns en skillnad jämfört med feministiska demonstrationer i Sverige. Kritiken i Sverige har riktat sig mycket på att det framförallt är medelklasskvinnor eller andra inom den akademiska världen som är aktiva. Här är det inte så. Kvinnorörelserna arbetar mycket med kvinnorna ute i landsbygden och som är lågavlönade. Här handlar det mycket om ”empowerment” genom dels utbildning och information om sitt samhälle.

Väl på plats i Managua fanns det en rad kvinnliga kravallpoliser som väntade på oss. Vissa bussar som kom från exempelvis Chinandega blev stoppade på vägen och kvinnorna tilläts inte fortsätta. De motsatte sig och fick promenera en lång sträcka för att kunna enas med resten av gruppen. En annan buss med ca 70 kvinnor blev också stoppad och dem hölls där tills demonstrationen var över. Jag upprepar, 70 kvinnor hölls kvar i en buss för att inte demonstrera på internationella kvinnodagen.

På andra sidan kravallpoliserna fanns det folksamlingar av personer från FSLN-partiet (sandinistpartiet). De fick marschera på gatorna utan några problem. Där polisen inte stod och väntade på dem. Kvinnorörelserna menar på att staten vill få folket emot dem. Genom att vända dessa grupper mot dem och polarisera samhället. Det är viktigt att tillägga att många av kvinnorna som kvinnoorganisationerna arbetar med är medlemmar i partiet. Det behöver inte vara ett antingen eller situation. Kvinnorörelsen arbetar, så som den har gjort i generationer, med jämlikhet. Två äldre kvinnor som är engagerade i kvinnorörelsen gick runt och pratade med kravallpoliserna. De lovade dem att slåss för deras rättigheter som kvinnor och att de i framtiden inte skulle bli använda som instrument av den patriarkala och machist-regeringen.

La Red de Mujeres Contra la Violencia lyckades samla ca 2000 kvinnor till demonstrationen i Managua, trots motståndet de mötte. Krav på att respektera lag 779 som hanterar våldet mot kvinnor gjordes. Lag 779 nämner bland annat termen ”femicidios” som syftar på mord på kvinnor på grund av sitt kön. Lag 779 har reformerats efter tryck från religiösa grupper och många kvinnoorganisationer menar att den nu inte längre är verkningsfull. Där den tidigare definierade ”femicidios” som mord på en kvinna på grund av kön, även om det begick av en för henne okänd man. Med reformen måste mordet begås av en person hon tidigare har haft en relation till. Det kan vara fadern, brodern, maken, eller tidigare pojkvän, men inte längre en främling.

Kritik har även riktats mot den stränga abortlagstiftningen som råder i landet. Nicaragua har idag det högsta antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika. Genomsnittsåldern är elva år för sexuellt aktivitet. Om det är frivilligt eller inte, kan jag lämna öppet. Däremot är våldet mot kvinnor väldigt utspridd där våldtäktssiffrorna visar att majoriteten av fallen är flickor och ungdomar på 17 år eller yngre. Maria Eliette Roa Juarez, psykolog på Mary Barreda arbetar med att förebygga barnsexhandeln i Nicaragua. Jag frågar henne mer angående vad som driver dessa män att förgripa sig på unga flickor är hon tydlig med att särskilja pedofili och förövare. Hon menar på att när undersökningar har gjorts i landet visade det sig att de flesta männen som avtjänade straff på grund av våldtäkt på barn inte var pedofiler. Kvinnorörelserna har länge kämpat för att förövarna ska klassificeras som förövare och inte som pedofiler. När förövaren bedöms vara en pedofil, som är en psykisk sjukdom, har de blivit frigivna. Eliette Roa Juarez, menar att det inte handlar om en psykisk sjukdom, utan om något annat. Nämligen om makt och att vara den första mannen i den blivande kvinnans liv. Genom att sexuellt utnyttja unga flickor garanterar de att flickorna är oskulder. Det handlar om makt och att begäret att kontrollera hennes kropp är stor och ju yngre hon är desto lättare är det.

Frågorna är många och kampen är lång. Men kvinnorörelsen är fortfarande på benen och gör sig hörda. Med eller utan tillåtelse från regeringen, inte bara i Nicaragua utan i Latinamerika. Som de själva uttryckte det; ”Alerta Alerta que camina, la lucha feminista por América Latina”.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

HANNA: En riktig rikedom

Hanna Navier, inlägg 3, Nicaragua

Hur luktar fattigdom? Hur smakar det, hur känns det?

Fattigdomen är inte ett nyhetsinslag på tv. Den finns bland vännerna jag har fått, hos kvinnan som säljer frukt på gatan på väg till jobbet, hos taxichaufförerna som skjutsar mig till det ekologiska cafét utanför stan.

Fattigdomen finns hemma i Sverige, i okunskap, fördomar, i tidsbrist och besatthet av platt-tv-apparater. I orättvisa handelsavtal och subventioner. Hos slagna, utslagna. Ensamma på julafton. Hos de som slänger glåpord på gatan.

Här finns den, i samma glåpord på gatan. Hos den tolvåriga mamman som blivit våldtagen, och som inte ens efteråt fick bestämma över sin kropp. Den finns i värken i benen, av två timmars trångt stående i bussen, med stanken av en alkoholiserad fattig bondes ölandedräkt i nacken. Ett tiggande barns hand på axeln. Barnets berättelse om att föräldrarna tagit henne ur skolan.

Och så den oändliga rikedomen, bland dammet och de jordstampade golven. I stämningen bland aktivisterna som viftar med regnbågsflaggor på Managuas gator, utan några glåpord eller sneda blickar inom räckhåll. Hos den unga feministtjejen som vågar trotsa sina religiösa föräldrar och ta plats, ställa villkor och leva frigjort - med glad och bestämd blick.

Klarast kanske den lyser i ögonen på de fabriksarbetande kvinnorna, och hembiträdena som nu står med betyg i handen, i organisationen Miriams lokaler. De tjänar knappt någonting, många har blivit slagna och förut kunde de inte ens läsa tidningen. Men nu kan de. De har lärt sig läsa, de har lärt sig räkna. De har lärt sig om sina rättigheter - och det här är deras stora dag.

Klumpen i min hals, tårar i ögonen, när en efter en får tjusiga examensdiplom till pompös musik, smattrande kamerablixtar och jätteapplåder. Det må vara pretentiöst, men sant, tänker jag: rikedom på riktigt.

/Hanna

Balder: Tiden är en konflikt!

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua. Inlägg 1

- Vart på Jean Paul Genie ska ni?

- Till rondellen

Taxichauffören ser lite förvånad ut, och vi förstår varför - rondellen är stor och tungt trafikerad. Det känns helt enkelt fel. Vi är de enda, förutom en mo

torcykelpolis lite längre bort, som står där och väntar. Efter fem minuter har han åkt. Det regnar.

Klockan är tjugo i nio på morgonen och jag och Hanna har kommit för att bevaka en demonstration mot abortförbudet. Från flera håll har jag hört att tiden inte är så noga i Latinamerika. Det känns som den mest uppenbara kulturkrocken, ändå står jag där och undrar om det verkligen kan vara rätt.

Vid nio dyker Patricia Orozco, samordnaren för demonstrationen, upp och säger att alla är försenade på grund av regnet.

- La tema de la hora es un conflicto, säger hon. Jag tycker att det fångar bra den här grejen med att komma sent, eftersom man antar att alla andra är sena och att det då inte är någon idé att komma i tid. Ordagrant betyder det att “tiden är en konflikt”.

En timme senare är det fullt med bussar, flakbilar och aktivister vid vägrenen i rondellen. Det är kul med uppslutningen och alla engagerade människor. Aktivisterna är unga, gamla, kvinnor och män. Det känns som att alla är superengagerade. Många har kämpat sedan 2006 för att få ändring i lagen som totalförbjuder abort. Det är toppenstämning när bilarna i karavanen börjar rulla genom Managuas gator.

Vi åker med Helen som arbetat i 20 år i olika kvinnorättsorganisationer i Nicaragua. Hon berättar om pakten mellan presidenten och kyrkan om abortförbudet. Att vissa journalister som kritiserar presidenten blir förföljda och misshandlade. Helen berättar om ett arbete i motvind. Samtidigt känns demonstrationen trygg och jag ser inte skuggan av några motdemonstranter eller poliser.

Tiden är en sak, men det jag får verkligen känslan av är en kvinnorrörelse med stenhård kämparanda som inte ger upp. Hur peppande som helst!

/Balder