Den tveeggade livmodern

3 minuter och 42 sekunder, så lång tid kan det ta att tända en eld i inte bara en, utan flera debatter. Lotten Collins krönika om mors dag i Brasilien har väckt kritik, och med den debatten om representation, kolonialism, och livmodersfeminism. Som praktikant i Latinamerika är det kul att kontinenten ”hamnar på dagordningen”, och att den berör Svalorna Latinamerikas arbete.  Jag reflekterade själv över skillnader i mors dags firande när det tog fart här i Peru, inte för att det var så mycket av ett val, det var överallt. Den röda- och rosaskimrande reklamen, hjärtana, rosorna och den uppsjö av produkter och tjänster som plötsligt skulle handla om moderskap kände man igen. Men där det svenska firandet brukar stanna vid en mindre present, ett kort, kanske frukost på sängen så märktes mors dag här verkligen som en högtid. Från fredag till söndag hade jag svårt att somna på grund av den musik som strömmade natten lång i firandet, och på själva högtidsdagen var nästintill alla butiker stängda. Det fick mig att glädjas, att mödrar och den essentiella rollen som moderskapet har för mänskligheten, samhället och varje individ, fick så stor plats. Men också att fundera.

Barn, unga och gamla hjälps åt, under mycket skratt, vid den första slugningen av honung för biodlarföreningen i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

I samtal med fältteamet har frågan om könsroller och innebörden för programarbetet här i Peru ofta dykt upp. Att de traditionella könsrollerna lever kvar, där kvinnor har större ansvar för hem och barn och män för försörjning och det offentliga, kan stå i vägen för kvinnligt deltagande och organisering.

”Under det tidiga skedet i programmet mötte vi mycket motstånd, främst hos män, i att programmet riktade sig mot kvinnor och uppmuntrade deras deltagande i aktiviteter utanför hemmen. Man trodde att det skulle gå ut över ansvaret de hade där hemma. Men vi kan se en förändring´. Numer händer det att kvinnorna kommer på mötena och männen stannar hemma med barnen” säger Irma Tímana, programkoordinator för PDR.

Utöver inställningen att politik, ekonomi och det offentliga är männens arena innebär detta ansvar att kvinnor har mindre möjligheter än män att rent tidsmässigt kunna delta vid offentliga möten, ta på sig ledaransvar inom organisationer eller den lokala demokratin. När vi deltog vid ett möte för en biodlarförening i Machaguay uppstod en konflikt just om det.

”Det är orättvist att jag som ordförande ska utföra alla uppdrag som föreningen kräver. Jag har inte obegränsat med energi och tid. Jag är ensamstående, arbetar hela dagen på fältet, och resten av tiden för att ta hand om mina barn. Vi behöver hjälpas åt för att få föreningen att fungera” uttryckte föreningens ordförande.

Ordförande för biodlarföreningen, Rosario i mitten, tar upp ansvarsfödelning både inom och utom föreningen. Foto: Ida-Maja Lindström

Svaret från en annan medlem var något uppgivet.

” Vi har alla arbete, barn och hem att ta hand om, ingen har mycket tid över.”

Men rollen som moder, ansvaret för barnens hälsa och uppfostran som det innebär, kan också skapa ett bredare stöd för att programmet riktar sig mot att stärka kvinnor att bli mer självförsörjande och ta plats i den lokala politiken. I samma diskussion som ovan, tog en äldre man i föreningen till orda.

”Vi måste visa empati med varandra, och arbeta gemensamt, inte bara skylla ifrån oss. Det är viktigt att ni som mödrar tar plats och leder en organisation som denna. Det är ni som uppfostrar barnen, för kunskaperna vidare, leder vägen in i framtiden.”

Jag tänker att moderskapets starka roll, respekten den inger, kan ge kvinnor en väg in i samhällsdebatten, rätt att göra sin röst hörd. Syftet med programmets socio-politiska komponent är heller inte att säga vad målgruppen ska göra. Syftet är att stärka deras kapacitet att göra sina röster hörda, att själva formulera sina åsikter, behov och mål och arbeta för att uppnå dem.

Demonstration inom kampanjen Déjala decidir den 21 april. Banderollen lyder "Min pastor våldtog mig och nu är jag gravid", "Halleluja, fira det ofödda barnet!". En kommentar på abortmotståndarnas Marcha de la vida (Marsch för livet) som i Arequipa tilldrog sig runt 150 000 deltagare en månaad tidigare. Foto: Ida-Maja Lindström

Det kan också vara en farlig väg att sätta moderskapet före allt annat, liksom Lotten Collin också tar upp, i den alltför vanliga företeelsen av gravida flickor. Antalet anmälda våldtäkter i Peru uppges vara den högsta i Sydamerika och 78% av offren är under 18 år (källa: Promsex). Och liksom i många andra Latinamerikanska länder är abortlagstiftningen begränsad till att gälla vid fara för moderns liv, med konsekvensen att lagen kan tvinga barn att genomgå en graviditet som följd av våldtäkt, liksom det uppmärksammade fallet i Paraguay med den 10-åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar hålls åtskild från sin mor på ett hem som ska säkra att hon genomgår graviditeten. Även i Peru har denna fråga fått stort utrymme genom kampanjen ”dejala decidir” (Låt henne bestämma) och lagförslag om att tillåta abort vid graviditet efter våldtäkt. Ett exempel på en feministisk kamp som inte utgår utifrån livmodern, eller upphöjandet av modern, utan kvinnor och barn som rättsbärare i sig med rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och rätt att INTE bli mödrar. Allt detta händer samtidigt. Det är inte en kamp, en fråga, utan flera, liksom det behövs mer än en röst för att berätta om dem.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Låt henne bestämma!

Jag anländer till en workshop kring abort, arrangerad av Foro Regional, ett nätverk för sexuella och reproduktiva rättigheter i Arquipa.  Från att ha närvarat vid ett planeringsmöte vet jag att tanken är att med film, statistik och juridiska argument presentera  och diskutera det som kampanjen ”Déjala decidir” (Låt henne bestämma) handlar om; avkriminaliseringen av abort vid våldtäkt. Utöver de universitetsstudenter som jag visste var målgruppen för workshopen närvarar även betydligt yngre ungdomar, snarare barn, runt 12-14 år. Min första reaktion är att sexuella övergrepp, graviditet och abort är ett alldeles för allvarligt och känsligt ämne för barn. Sekunden efter fryser jag till vid insikten att det faktiskt handlar om dem, att sexuellt våld och graviditet som följd är del av deras verklighet. 

Deltagare på workshopen diskuterar vilka konsekvenser den nuvarande lagstiftningen har och argumenten för att avkriminalisera abort vid våldtäkt. Foto: Ida-Maja Lindström

Jag har sett statistiken, de nästan ofattbara siffrorna, förut; att Peru har högst antal anmälda våldtäkter i Sydamerika, där 78% av offren är under 18 år, 45% mellan 14-17 år, att 34%  av offren mellan 10-19 år blir gravida och att det totalt handlar om 35 000 kvinnor och flickor som blir gravida efter en våldtäkt, varje år. Men av att se gruppen framför mig blev siffrorna verkliga. Därtill insikten att de är utsatta i det som borde vara trygga miljöer, av personer som står dem nära, ofta med ansvar för dem. Förövaren är i 76%  en närstående så som far, styvfar, pastor, lärare eller granne, och övergreppen sker i närmare hälften av fallen i deras hem, vänners hem eller i skolan. 90% av graviditeterna hos flickor under 15 år är en följd av incest. (källa: Promsex, Centro de Promoción y Defensa de los Derechos Sexuales y Reproductivos-).

Borde abort bli tillåtet vid våldtäkt? Enligt en opinionsundersökning 2013 fanns en knappt stöd hos befolkningen, med stora skillnader mellan regioner. 2015 röstade kongressen ner lagförslaget. Källa: Promsex

Lagförslaget om avkriminalisering av abort vid våldtäkt har nyligen röstats ner i kongressen trots att det finns starka juridiska argument.

”Vi har sedan 90 år en lag som säger att rätten till liv inte är absolut i och med att en graviditet får avslutas om den hotar kvinnans liv. Den interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter har också uttryckt att ett embryo inte har samma rätt till liv som en person som är född, att dess rättigheter bör ökas gradvis med dess utveckling och i harmoni med andra personers fundamentala rättigheter, speciellt moderns. Ändå står vi här igen och diskuterar embryots rätt till liv gentemot kvinnor och flickors rätt till sina liv, sina kroppar som redan överträtts vid våldtäkten och återigen med den nuvarande lagstiftningen då de tvingas genomgå graviditeten. Kvinnor och flickor blir de facto ifråntagna sina rättigheter som människor och förminskade till sin livmoder.” säger advokaten Noelca Heatuco Cabrera, aktiv inom Foro Regional.

Det är heller inte bara en juridisk fråga, även de sociala, kulturella och religösa aspekterna diskuteras under workshopen. Hur det inte bara handlar om aborten i sig, utan den sociala acceptansen av sexuellt våld som är grunden till att övergreppen sker.  Hur kyrkans makt ligger som ett täcke över frågan och hindrar en rationell och öppen debatt, varken inom skolan, berörda yrkesutbildningar, i media eller politiken. Att dess syn på rätten till liv från befruktningsögonblicket och därmed abort som mord både stigmatiserar de som utför och genomgår abort, och hindrar möjligheten att öka de juridiska och medicinska förutsättningarna för tillämpningen även av den lagstadgade terapeutiska aborten. Att samhället i slutänden håller kvinnor och flickor anvariga för övergreppen och de påtvingade graviditeterna, till fara för deras fysiska och psykiska hälsa oavsett om de genomgår den påtvingade graviditeten eller att vänder sig till osäkra och illegala kliniker för att avsluta den. Noelca Heatuco Cabrera  låter ändå hopfull i slutet av vårt samtal.

Få men starka röster höjdes för rätten till abort vid våldtäkt i en demonstration den 21 april inom kampanjen Déjala decidir. Bland slagorden löd: "Kvinnan: ska bestämma! Samhället: ska respektera! Staten: ska garantera! Och kyrkan: ska inte lägga sig i! Låt henne bestämma!  Foto: Ida-Maja Lindström

”Det finns ett hårt motstånd nu, men det handlar mycket om okunskap. Om vi fortsätter arbeta som nu med att skapa medvetenhet kring frågan borde avkriminalisering av abort vid våldtäkt inte vara alltför långt bort. Fri abort däremot, det kan vi bara sia om.”

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

Dödligt yrke

Den 12 mars höll LO-TCO Biståndsnämnd, Arena Idé och Civil Rights Defenders seminarium på temat Dödligt yrke: Journalist i Latinamerika. Gert Lundstedt, journalist och verksam i Latinamerika berättade om den utsatta position journalister som skriver kritiskt om regering, paramilitär, gerillor eller till och med lokala myndigheter befinner sig i. Hans exempel kom från Colombia men bristen på säkerhet för journalister är påtaglig i de flesta länder, inte bara i Latinamerika och inte minst Sverige där journalister ständigt utsätts för hot på grund av vad de skriver om – eller på grund av sitt kön.

I år uppskattas 30 journalister mördats – hittills. Det är dessutom fall där det utom tvivel rör sig om mord, många fler har skett under omständigheter där olyckshändelse inte kan uteslutas.

Den extrema utsatthet journalister befinner sig i påverkar givetvis i slutändan vad de skriver om. Men möjligheterna att skriva fritt begränsas också av vad annonsörer och andra finansiärer av de olika media anser om det som skrivs. De allra flesta tidningar och radiokanaler i Latinamerika hålls uteslutande genom annonser och att hålla sig god med annonsörerna blir därför viktigt för att över huvud taget kunna publicera några nyheter alls.

Det fick mig att tänka på Svalornas arbete i Latinamerika. För några veckor diskuterade vi praktikanter en kommande gemensam reportageserie om abort som vi ska göra för Svalorna Latinamerika. Vi pratade om hur samarbetsorganisationerna arbetar med temat. Vi kom fram till att trots att rätten till fri abort är involverad i kampanjer som Rätten till min kropp och Rätten till mitt liv, och något som Svalornas samarbetsorganisationer stödjer, så är det ett tema som är svårt att lyfta för diskussion. Frågan är så pass kontroversiell och att aktivt driva kampen för rätten till abort kan påverka och skada organisationernas anseende och försvåra deras arbete – för att det inte är åsikter som är självklart förankrade i samhället och som dessutom kan möta starkt organiserat motstånd.

Sådan här självcensur rör inte bara abortfrågan, men just den är ett tydligt exempel på den komplexitet som rör långsiktigt utvecklingsarbete som går ut på att förändra värderingar och strukturer från grunden. Tyvärr innebär det många gånger att rätta sig efter rådande spelregler – trots att det är just spelreglerna som vi vill förändra!

Caroline Ullman, Organisationspraktikant i Sverige.

ZARAH: ALLA KVINNORS RÄTT

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 4


Det närmar sig slutet på min praktik hos Svalorna LA, en givande och inspirerande tid full av nya utmaningar och glädjefyllt arbete där jag fått tillfälle att utveckla mina kompetenser och kämpa för det jag brinner för. Under min tid här har jag bland annat föreläst om abortlagstiftningen i Latinamerika, där jag tagit upp Uruguay som ett positivt exempel. Detta inlägg i mitt föredrag kan dock behöva ändras då Uruguays nya lagstiftning nu är hotad. Den 23 juni är den första konsulteringen för att hålla ett referendum vilket kan innebära att lagen som avkriminaliserar abort avskaffas.

Det finns röster som påstår att detta är ett resultat av det politiska inflytande som den nya påven Franciskus I från Argentina har över Latinamerika, men faktum är att detta är en möjlighet i den uruguayanska lagstiftningen som sedan många år utnyttjas av befolkningen. Det ger den civila befolkningen möjlighet att påverka när nya lagar inrättas; de behöver bara samla in minst 52 000 underskrifter och då måste en konsultering hållas, vilket innebär att det hålls en folkomröstning där man bara röstar om man vill ändra lagen. Dock är det endast de människor som är statlig registrerade och över 18 år som får rösta. Det finns många människor som är ekonomisk utsatta och inte är registrerade och det är främst kvinnorna inom denna grupp som dör på grund av osäkra aborter.

Rörelsen Pro-vida har sedan omröstningen för lagändringen trappat upp sin kampanj mot denna lag och har tidigt uttalat sig om att de kommer att göra allt i sin makt för att lagen som tillåter mord av ofödda skall avskaffas. Den katolska kyrkan har uttalat sig i nationella tidningar och uppmanat befolkningen att gå och rösta för en återkallning av lagen. 25 % av befolkningen måste rösta i denna första konsultation för att vi ska se en folkomröstning i oktober. Detta innebär att det kan hända att lagen som erkänner kvinnor som tänkande och förnuftiga individer som själva är kapabla att ta egna beslut som rör deras kroppar och framtid, kan tas upp för en ny diskussion och omröstning i parlamentet. Flera kvinnoorganisationer i Uruguay startar nu en ny kampanj för att försvara kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter.

Bild av www.hacelosvaler.org

Faktumet är att flera års kamp för kvinnors rätt att få bestämma över sina egna kroppar och även kampen mot mödradödligheten ännu en gång är hotad i Uruguay. Detta är en global kamp som ännu inte tar slut; även här i Sverige har vi idag i riksdagen ett parti som vill begränsa aborträtten och även i Sverige är mödravården inte helt säker. På Stockholms förlossningsvård och på många andra håll i landet kan barnmorskorna inte ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. En barnmorska i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt som de måste svara i telefon och avgöra vem som behöver komma in först till förlossningen då det inte finns tillräckligt med platser. Barnmorskorna är ofta så upptagna att de varken kan äta, dricka, gå på toaletten eller ta någon rast.

En säker mödravård och rätten att själva bestämma över våra kroppar borde vara en självklarhet idag, med det är det inte. Därför måste civilbefolkningen höja sina röster för att kräva rättvisa och säkerhet för kvinnor i hela världen. Detta är några av orsakerna till varför flera organisationer kommer att samlas under mors dag den 26 maj på Medborgarplatsen, Stockholm och manifestera vårt stöd för denna kamp. Kampen för kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter i hela världen, kampen för att alla barn som föds ska vara önskade, kampen för att alla födslar ska vara säkra och för att stoppa faktumet att minst en kvinna dör varannan minut på grund av dessa orsaker.

Tillsammans kan vi få en bättre värld, tillsammans måste vi kämpa för att alla kvinnor ska få tillgång till sina rättigheter!

ZARAH: En ny påve… vem är han?

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 3

Foto: Roxana Ortiz

I onsdags kom den vita röken som visade att den nya påven var vald, Franciskus I heter han. Jag är inte katolik men blev rörd av att höra att han var en argentinsk ärkebiskop. Franciskus I är den första påven på tusen år som inte är europeisk och den allra första som är Latinamerikansk. Min första tanke var att Katolska kyrkan kanske hade tänkt till, kanske hade de vidgat sina vyer lite.

Många har höga förväntningar på den nya påven och den katolska världen skriker efter reformer. En stark röst är Latinamerika, där majoriteten av invånarna är katoliker. De senaste åren har Katolska kyrkan har fått mycket kritik, då Vatikanstaten är mycket korrumperad och anklagelserna om sexuellt utnyttjande inom kyrkan är många. Det har framförts kritik mot att den Katolska kyrkan har tappat gemenskapen med den fattiga befolkningen. Detta är något som den nya påven med sin jesuitiska bakgrund förhoppningsvis ska motverka; det ryktas nämligen att han har en nära koppling till människor som lever i fattigdom, och att han själv är en man som gillar att leva under enkla förhållanden. Men det sägs också att han är en väldigt konservativ ärkebiskop. Till exempel har han uttalat sig som motståndare till samkönat äktenskap, abort, preventivmedel, skilsmässa och kvinnor i ledande positioner.

Det var där allt föll för mig; jag blev inte förvånad över de moraliska åsikterna angående sexuella och reproduktiva rättigheter – de är desamma som den katolska kyrkans officiella uttalanden. Men hans kvinnosyn däremot: att kvinnor är naturligt underordnade mannen och att det är mannen som är ”tänkaren” och den som kan få saker gjorda medan kvinnor finns till för att tillfredställa honom. Förbannad och besviken är det minsta man kan säga om hur jag kände mig när jag läste dessa ord – jag som precis hade fått en millimeter mer hopp för den Katolska kyrkan.

Mural i Montevideo, Uruguay. Foto Zarah Östman Pittaluga

Nu hoppas jag att min älskade kontinent Latinamerika sätter ordentlig press på denna påve. Latinamerikas katoliker är trötta på att den Katolska kyrkan inte följer samhällets utveckling, en av orsakerna till att de förlorar anhängare i stadig takt. Kyrkan vill inte förlora sina sympatisörer i Latinamerika och jag misstänker att det var en av orsakerna till att denna påve blev vald. Även det faktum att han är konservativ i sina åsikter känns som ett självklart val av den Katolska kyrkan för att på så sätt motverka de många positiva förändringarna som sker på kontinenten; legaliseringen av abort i Uruguay, transpersoners rätt till könsidentitet i Argentina, samkönat äktenskap i flera länder, avkriminalisering av sexuella handlingar mellan ungdomar i Peru – bara för att nämna några stora händelser.

Men nu är dessa framsteg hotade, liksom kvinnors stärkta ställning i samhället, men jag tror att Latinamerika kommer att kämpa för att behålla denna utveckling. Kanske tror den Katolska kyrkan att effekten av att ha en Latinamerikansk påve kommer att bli densamma som när en polsk påve blev vald och Polen förvandlades till en väldigt konservativ stat? Jag tror att det kommer att ha motsatt effekt. Påven måste leva upp till höga förväntningar som ställs från Latinamerika, annars kommer folket att tappa ännu mer förtroende för den Katolska kyrkan.

Latinamerika är fullt av hopp och förväntan, men även med en skara som är redo att gå i kamp för sina rättigheter!

Zarah Östman Pittaluga

Läs också min och Pernilla Springfeldts debattartikel om nya påvens syn på SRHR-frågor som publicerades i Dagens ETC 22 mars 2013

JOHANNA: Ska samvete och religiös tro styra vad en läkare ger för vård?

Johanna Ekman i Sverige, inlägg 1

Abort. Känn på begreppet. Låt begreppet vandra på dina läppar. Ta sedan begreppet och håll det i din hand. Värm det, håll det ömt och ta hand om det väl. Prata med det, prata om det. Lova att alltid ta hand om det. 

98 procent, en bra siffra i många sammanhang, något att sträva efter. En siffra där man många gånger är nära ett mål. I det här inlägget är siffran långt från eftertraktad. Siffran står för procentandelen av de kvinnor som varje år genomgår osäkra aborter i utvecklingsländer i relation till det totala antalet aborter som kvinnor genomgår i dessa länder (uppgifter från WHO). Helt plötsligt blir siffran svår att greppa, det vrider sig i magen. Låt oss slå ut siffran på minuter. Var åttonde minut dör en kvinna på grund av osäker abort. Det blir cirka 68 000 kvinnor som dör varje år. Vi får däremellan inte glömma dem cirka 200 000 barn som förlorar sin mamma varje år. Blundar. Andas ut. Försöker greppa siffran men det känns bara overkligt och långt ifrån vad vi kan tänka oss här i Sverige. 

År 1994, under FN:s befolkningskonferens i Kairo, enades världens länder för första gången om att människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter (SRHR) är en förutsättning för ett lands utveckling. Det fastslogs att regeringar är skyldiga att "säkerställa att kvinnor och män har tillgång till information, upplysning och tjänster som krävs för att uppnå god sexuell hälsa och utöva sina reproduktiva rättigheter och skyldigheter". Vi är nu, år 2012, i slutet på det artonde året sedan de orden i Kairodeklarationen skrevs och kan konstatera att arbetet i praktiken, att säkerhetsställa rättigheterna, inte kommit tillräckligt långt. 

Majoriteten av olagliga aborter sker till följd av att lagstiftning eller traditioner sätter stopp för kvinnors egen rätt att bestämma över sin egen kropp. I många länder världen över, styr religiösa normer över politiska värdegrunder. Den senaste månaden har abortfrågan kommit på många politikers och kvinnorörelsers läppar sedan media uppmärksammade den 31-åriga kvinnan Savitas tragiska dödsfall på Irland. Savita hade ansökt om att få genomgå abort sedan det visat sig att hennes foster inte skulle överleva. Men hon nekades abort, med resultatet att hon bara några dagar senare dog av blodförgiftning. Detta för att begreppet abort blivit så pass stigmatiserat att ingen läkare i landet längre vågar förknippas med det, av rädsla för de påföljder av straff från den katolska kyrkan, där abort likställs med en kriminell handling. I denna verklighet förvandlas läkare till domare, dödsdomare. Savita dog på grund av samvetsklausulers inflytande i politiken. Dog. Att det mest basala i vårt liv, rätten till att vara människa, inte värderades mer än så, är skakande i mitt tycke.  

Det ska inte behöva vara förhandlingsbart att kräva sina rättigheter. Rätten att bestämma över sin egen kropp är en mänsklig rättighet och de gäller överallt och skyddar alla i hela världen. ”För att kunna delta och vara en aktiv samhällsaktör, för att kunna sitta vid ett förhandlingsbord med samma förutsättningar att påverka som andra deltagare, måste en individ först och främst ha makt över sin egen kropp. Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är således en grundförutsättning för jämställdhet, demokrati och för en hållbar och rättvis fred.” skriver Kvinna till Kvinna på sin hemsida. 

Av eget intresse att stödja rätten till abort, och även som Svalrepresentant, deltog jag några dagar efter Savitas tragiska död på en manifestation mot Irlands abortlagar, huvudarrangerad av Liberala Kvinnor. Starka kvinnorörelser och andra sympatisörer var där och det talades om Savitas hemska öde och hur vi tillsammans som kvinnoorganisationer, över partigränser, i riksdag och regering, inom den globala rörelsen måste mobilisera och stå upp för mänskliga rättigheters inflytande över politiken. Abortfrågan måste drivas från alla vinklar. Ödet som Savita mötte som irländsk medborgare är inget isolerat fall. Victoria Saxby från Centerkvinnorna, talare under manifestationen, konstaterade att abortfrågan är ett världsproblem. Det vill även jag göra. Exempel finns även från Svalorna Latinamerikas samarbetsländer. Där alla, Peru, Bolivia och Nicaragua, har en lagstiftning mot abort. I Peru är osäker abort en av de främsta orsakerna till att kvinnor dör. Bolivia har Sydamerikas högsta mödradödlighet. I Nicaragua har katolska kyrkan starkt inflytande över vilken sexualundervisning som ges i skolorna. Resultatet blir att många ungdomar inte får korrekt och tillräcklig kunskap om sex för att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I alla tre länder fängslas kvinnor som avslöjats ha gjort abort samt även den personen som utförde aborten. Fängelsestraffet kan vara upp till tre år…

Bild från manifestationen

Under november har vi på Svalorna Latinamerika även haft besök av Yolanda Acuña från en av våra nicaraguanska samarbetsorganisationer, Proyecto Miriam. Hon var här i främsta syfte att presentera vad hennes organisation gör i Nicaragua för barn och kvinnors sexuella rättigheter. Med ett späckat schema besökte hon likasinnade svenska organisationer som Ecpat, RFSU och WRA (White Ribbon Alliance som arbetar mot mödradödlighet), för att utbyta erfarenheter och idéer för hur det skulle kunna gå att bryta dödläget i abortfrågan i Nicaragua. Hon ville även diskutera möjliga samarbeten mellan kvinnorörelser i Sverige och Nicaragua. Ett utmärkt exempel på hur vi måste samarbeta inom den globala rörelsen. Vi har så mycket att lära av varandra. Jag kan avslöja att det var lyckade möten och att vi med stor säkerhet snart får se ett nytt nätverk upprättas. 

Yolanda talar om sexuella rättigheter i Nicaragua på ett
seminarium anordnat av Svalorna Latinamerika

Generellt sätt är det är svårt att få acceptans kring SRHR i internationella sammanhang. Under Yolandas vistelse i Sverige besökte hon även Ulrika Karlsson, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens SRHR-grupp för att få höra hur svenska och andra länders parlamentariker, som stödjer rätten till fria och säkra aborter, kanske skulle kunna påverka parlamentariker i Latinamerika.  Det borde ligga i alla nationers intresse att föra frågan om rätten till fria aborter och det är därför av yttersta vikt att Sverige, som är en stark internationell röst inom SRHR-frågor, förblir budbärare. Det är otroligt viktigt att vi går samman över partigränser och landgränser. I slutändan kommer det ner till att vi alla är människor. Det talas alltid om den där ”Någon”, och att ”Någon” måste göra något. ”Någon” är du och jag. 

Att citera en klok och inspirerande kvinna, Agda Östlund, svenska riksdagens första kvinnliga representant, passar sig väldigt bra som avslutning. Hon var först med att 1922 föra upp abortfrågan på dagordningen i riksdagen, men hon fick direkt motstånd av sina manliga kollegor som reste sig och lämnade salen. Agda stod dock alltid fast vid sitt tycke och hon uttalande sig om motståndet genom att säga ”Om man verkligen vill någonting, då får man mod”. Mod att kämpa för någonting som ingen annan tror på. 

På nittio år har vi kommit långt i Sverige inom abortfrågan. Sedan 1975 har vi lagstadgad rätt till fri abort och majoriteten i Sverige accepterar detta. Men många länder har det fortfarande som vi hade det för nittio år sedan. Därför får abortfrågan inte tystas ner. Vi måste våga tala om det.

Ta därför upp begreppet abort från din hand, släpp det att vandra på dina läppar. Ta fortfarande hand om det. Och tala om det. Stå upp för era rättigheter, våga kräva dom och var rädda om Er. 

Johanna Ekman, kanslipraktikant på Svalorna Latinamerika och student vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköpings med studieinriktning Internationellt Arbete – Globala studier. 

AINO: Dagen för avkriminalisering av abort i Latinamerika och Västindien

Aino Ravandoni i Peru, inlägg 1

I november 1990 samlades feminister från Latinamerika och Västindien i San Bernardo, Argentina. Under en workshop om abort deklarerade de den 28 september till  ”Día por el Derecho al Aborto de las Mujeres de América Latina y del Caribe”. Sedan dess har ”kampanjen 28 september” drivits för att legalisera abort.

Förra fredagen pryddes framsidan på Arequipas upplaga av tidningen Perú 21 av ett foto på en gravid kvinnas mage och rubriken EMBARAZOSO vilket betyder pinsamt och liknar ordet embarazada, gravid på spanska. Enligt artikeln har 1816 flickor och unga kvinnor mellan 10-19 år blivit gravida i Arequipa regionen under första halvåret i år. Under det första kvartalet togs 719 gravida minderåriga omhand i någon av hälsoministeriets institutioner. Läkaren som intervjuats i artikeln tycker att kondomer inte ska delas ut till ungdomar utan restriktioner. Samtidigt tycker hen att förslaget som diskuteras i kongressen, om att ungdomar endast får köpa kondomer i sällskap av föräldrar inte kommer vara till mycket nytta.

När jag läser om abortlagstiftningen i Bolivia, Nicaragua och Peru känner jag mig lyckligt lottad som fötts och vuxit upp i Sverige. Sedan 1975 har gravida kvinnor i Sverige själva fått bestämma om abort inom lagens tidsgränser utan att behöva uppge något speciellt skäl. I Nicaragua är det inte tillåtet med abort även om kvinnans liv är i fara. Enligt lagstiftningen i Bolivia är det endast tillåtet med abort vid incest, våldtäkt, sexuellt utnyttjande av minderårig eller då graviditeten innebär fara för kvinnans liv eller hälsa. I praktiken råder dock totalförbud. Den peruanska staten har sedan 1924 tillåtit terapeutisk abort, då graviditeten utgör en fara för kvinnans liv och hälsa. Liksom i Bolivia råder i praktiken totalförbud. Enligt olika uppskattningar väljer årligen runt fyra miljoner kvinnor i Latinamerika och Västindien att genomgå en abort och varje år utförs flera tusentals illegala aborter i regionen. Aborter som i värsta fall leder till döden. Enligt den peruanska kvinnorättsorganisationen Flora Tristán utförs nära 400 000 illegala aborter i Peru varje år och över 50 000 kvinnor läggs in på sjukhus på grund av komplikationer vid osäkra aborter.

Att abort är illegalt beror på att kyrkan har stor makt. Sexuella relationer anses vara till för reproduktion och inte för njutning. Graviditeten är något gudomligt som inte får avbrytas av människor. Jag kan varken förstå eller acceptera att abort kan vara illegalt! Hur kan de stater som kriminaliserar abort argumentera för deras rätt att bestämma över kvinnors kroppar? Jag hoppas verkligen att legaliseringen av abort kommer uppmärksammas och diskuteras i dag. Om inte här i Peru, så på annat håll i världen. Under min tid i Arequipa kommer jag hålla ögonen och öronen öppna för abortfrågan. Det är alla kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp!

Aino Ravandoni
programassperu@svalorna.se

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!” Del 2

Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Arbetet måste göras könlöst och parallellt med arbetet för att stärka alla kvinnor. Annars kommer vi att fortsätta behöva instifta internationella dagar för att uppmärksamma sådant som borde vara avskaffat, exempelvis 28 september, dagen för att avkriminalisera abort i Latinamerika och Västindien. Eller 8 mars, den internationella kvinnodagen. Men även den 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. För hur vi än vrider och vänder på det, och med risk för att dra till mig arga kommentarer, måste jag säga att det vi gör de dagarna trots att det är ett viktigt arbete, är att angripa konsekvenserna och inte kärnproblemen. För mig är nödvändigheten att involvera männen lika självklar som det är ett faktum att det är de som sitter med all makt och alla resurser. Jag är övertygad om att vi genom att skuldbelägga männen många gånger även skjuter ifrån oss de som faktiskt skulle vilja ansluta sig i arbetet för att förändra könsnormerna i världen. Ännu en aspekt som också glöms bort är att männen själva är offer för mansgris/macho/patriarkat och liknande asymmetrisk maktbalans som råder mellan könen men även mellan och inom andra kategorier, vilket också fråntas fokus när vi endast koncentrerar oss på oss själva.

Jag som kvinna och aktiv feminist, med en fot i Sverige och den andra i Nicaragua, har med mina tankar kring vikten av att involvera män i detta arbete då och då lyckats trampa på starka feministiska tår. Vissa har tittat på mig med en blick som om jag var lite blåst, andra har tagit till sig av mina funderingar men kommit med argument om att världen inte är redo för det ännu. Ett annat argument har varit att stärkandet av kvinnor måste göras först, och sedan kan männen inkluderas. På frågan om djupare reflektioner kring den ordningen har jag ännu inte hört något som jag kan godta som ett välgrundad och genomtänkt orsakssamband och slutsats. Jag har själv heller inte förstått varför det ena måste utesluta det andra. Ännu ett argument är att med ett sådant arbetssätt skulle resurser ännu en gång förskjutas till männen, vilka redan har alla resurser. Inte heller den tankegången låter så välformulerad, det är ju det som hela asymmetrin mellan könen från första början bygger på, genom att det ena såg utrymme att exkludera/exploatera det andra. Varför skulle vi inte kunna inkludera pojkar i vårt arbete och stärka även dem, få även dem att förstå den struktur som de själva kommer att vara en del av som vuxna aktörer?

Jag måste ändå hålla fast vid att jag som kvinna och i allra högsta grad en aktiv feminist inte kan arbeta utan att inkludera männen i det arbetet. Jag kommer trots arga blickar och ironiska kommentarer om min lämplighet att uttala mig om detta, fortsätta hävda att det är, om inte det enda så kanske det närmaste nödvändigaste nästa steg till lösningen för att komma åt problemet. Annars är jag lika okunnig, lika hatisk, sexistisk och biologisk som de män som aktivt och medvetet arbetar för att de rådande normerna i samhället ska upprätthållas. Vad vinner jag som kvinna på att polarisera mitt arbete? Vad vinner jag på att mina bröder, framtida söner, pappa och livspartner ska hatas av mina medsystrar på grund av sitt kön? Hur kan jag hjälpa de 70 000 kvinnor som varje år dör till följd av illegala aborter om hälften av jordens befolkning exkluderas? Vi alla oavsett kön måste känna att det är vårt ansvar att inte bara mildra symtomen av kvinnors bristande rättigheter, utan även komma åt sjukdomens kärna och bota det helt, en gång för alla. Och helt subjektivt, hur hade mitt liv sett ut om inte en människa, av det manliga könet, tagit sitt ansvar och varit både mamma och pappa? Då hade jag kanske varit den flickan idag.

”Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!" Del 1

Det ligger inbyggt i mitt system, mina rättigheter, att själv avgöra hur min framtid ska se ut, planera tillsammans med min partner hur många barn vi vill ha och hur dessa liv kan komma att se ut. Skulle jag i lagens namn ses som kriminell om jag någon gång i framtiden skulle ta beslutet att utföra en abort? Svaret är ja. Ja om jag skulle ha mitt liv i Latinamerika. Jag andas ut, och inombords känner jag en djup tacksamhet över det faktum att jag inte bor där, idag. Samtidigt överväldigas jag av en sådan voluminös känsla av sympati med mina medsystrar i Latinamerika och andra världsdelar som inte varit lika tursamma och har möjligheten att i viss mån bestämma över sin egen kropp. Jag känner ilska och sorg för att man i världen inte prioriterar kvinnor, för att ca 70 000 kvinnor varje år får offra sina liv runt om i världen på grund av bristande mödravård eller i samband med misslyckade illegala aborter. Jag tänker på Millenniemål nummer fem som fastslår att man ska förbättra mödrahälsan och minska dödligheten i barnsäng med tre fjärdedelar till år 2015, samtidigt som det är det mål som man verkar uppnå allra minst. Jag tänker också på FN:s deklaration om rätten till livet. Alla dessa vackra formuleringar tycks i mitt västerländska sammanhang som självklara värderingar. Jag inser dock, att de formuleringar om mänskliga rättigheter likt mycket annat i världen är väldigt relativiserat både i västvärlden och i andra världsdelar. När jag för några månader sen tittade på dokumentären ” Född på gatan” blev jag väldigt känslosam. Dokumentären handlar om en tjej med liknande nyfikenhet på kärleken, livet och sin omgivning som de flesta tjejer i sina tonår. Men där fanns även andra önskningar och funderingar som för de flesta tjejer/kvinnor i Sverige, mig inkluderat, tas förgivna. Det handlade om ovissheten om var hon skulle spendera natten, hur hon skulle få mat, hur hon skulle kunna ge sin nyfödda dotter ett bättre liv och bättre möjligheter än det liv hon själv levt. Flickan i fråga är endast nitton år gammal, och i mina ögon fortfarande ett barn. Hur kan ett barn uppfostra ett annat barn? Hur kan staten legitimera det faktum att barn föder barn? Exempelvis är 50 procent av Nicaraguas befolkning under 18 år och 80 procent under 25 år. Vad blir konsekvenserna av detta för samhällsutvecklingen?

På många sätt är det otänkbart för mig att staten, den institution som ska skydda och garantera mina rättigheter på samma gång skall vara orsaken till att så många av mina rättigheter blir kränkta. Men så bor jag i Sverige också. Samtidigt är det uppenbart att den katolska kyrkan skulle ha all makt över min kropp om Jag hade levt kvar i Nicaragua. Större våld mot kvinnor går väl knappast att hitta, och det blir så tydligt smärtsamt eftersom den flickan kunde ha varit Jag. Det våldet kunde Jag också ha varit offer för.

Som samordnare för kampanjen ”Rätten till din egen kropp!” på Svalorna Latinamerika har jag de senaste månaderna planerat kring 25 november, FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Mina tankar har därför kretsat väldigt mycket kring varför en sådan dag är extra viktig att uppmärksamma. Precis som med internationella kvinnodagen är jag av den åsikt att det är dagar som borde vara varje dag. Dessa enstaka dagar och deras nödvändighet ser jag sorgset som ett kvitto på allt arbete som fortfarande måste till för att det ska råda någon form av balans i samhället och världen, vad gäller kvinnors avsaknad av rättigheter. Vad är det vi gör egentligen? Varför är vi inte där än? Jag sätter mitt arbete i kontexten. Den 25 november kunde jag konstatera att publiken som anmält sig till största del bestod av kvinnor. Det gav mig huvudbry, särskilt då röda tråden för dagen var att ”vi tillsammans hittar vägen och medlen” för att nå en värld där våld mot kvinnor är avskaffat. Hittills har arbetet kretsat kring att stärka kvinnor i deras strävan att lämna utsatta situationer, och det är ett Otroligt viktigt arbete på många sätt. Men vad är nästa steg för att verkligen arbeta med jämställdhet eller avskaffandet av våld mot kvinnor?

Almedalen: Ska man ta debatten?

För ett år sedan, inför valet, så gick diskussionen. Ska man ta diskussionen mot Sverigedemokraterna eller leder det till att de främlingsfientliga åsikterna når ut till fler personer? Ska man istället ignorera? Når de då färre personer eller får de föra fram sitt främlingsfientliga budskap oemotsagda? Frågan är svår. Det finns självklart inget facit och det är svårt att veta om förra årets valresultat hade kunnat bli ett annat om media och politiska partier hade agerat på ett annat sätt.

Frågan om man ska ta debatten eller ignorera kom upp när extrema abortmotståndare kom förbi det tält som Svalorna Latinamerika delar med RFSU och Afrikagrupperna. De tågade gatan fram och tillbaka på gatan med skyltar med foton på aborterade foster. Vi som arbetar för sexuella och reproduktiva rättigheter kände hur det började koka inom oss. Skulle man bemöta dem eller inte. Jag stack till dem en kampanjfolder för vår kampanj ”rätten till din egen kropp” för att åtminstone visa att vi står för en motsatt åsikt.

När de gick förbi oss igen kunde en av killarna från RFSU-Gotland inte låta bli att stoppa en av männen från abortmotståndarna och fråga: ”Hur tänker ni?” Det blev början på en lång diskussion mellan ”vårt” tält med Svalorna Latinamerika, RFSU och Afrikagrupperna mot abortmotståndarna. Debattknepen var fula, en tjej från abortmotståndarna började ta fram bilder på sina barn och de försökte stenhårt spela på känslor. Vi pratade om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Jag som Svala tog upp situationen i Latinamerika, hur våldtagna unga flickor i Nicaragua inte har möjlighet att välja abort om de blir gravida. Abortmotståndarna anser att det är rätt. När en kvinna eller flicka blir gravid efter en våldtäkt anser de att det i alla fall är positivt att ett barn kommer till världen.

Debatten i sig gav inte mycket. De rabblade sina svar, skickligt retoriskt inövade. Ingen av oss som är för kvinnors rättigheter att bestämma över sin kropp ändrade åsikt och abortmotståndarna lär knappast ha ändrat sin ståndpunkt. Jag blev arg när jag såg dem. Deras åsikter är så långt från det jag, och Svalorna LA, står för. Från en del andra kvinnoorganisationer kom debattörer och sa till oss att ignorera dem. Att inte ge dem uppmärksamhet för det är det de vill ha.

Vid tillfället kändes det skönt att säga vad jag tyckte men efteråt började jag fundera. Var det då någon idé att ta debatten? Diskussionen gjorde att de ställde sig runt våra tält och blev kvar en längre tid. Det blev en exponering för dem. Som tur var verkade det endast väcka anstöt bland förbipasserande. Ett abortförbud eller en mer restriktiv abortlagstiftning verkar långt borta i Sverige men hur ska vi hindra att de vinner mark i framtiden. Vad tror ni? Ta debatten eller exkludera dem från debatten?

I år talade en främlingsfientlig partiledare i Almedalen. Hade vi kunnat förhindra det?

Hanna Carlsson,

Frivillig Svalorna Latinamerika

Foto: Nadja Wahlborg

BALDER: Homofob kampanj mot kvinnovåld?

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 4

För någon månad sedan släppte chilenska staten en kampanj mot våld mot kvinnor med parollen "Maricón es el que maltrata a una mujer". Ett par chilenska kändisar säger frasen i ett videoklipp och säger att våldet måste upphöra. Jag tittar på klippen ett par gånger och blir argare för var gång. Maricón betyder ju bög och meningen kan således översättas till "Den som misshandlar en kvinna är bög".

Hur mottogs kampanjen av hbt-rörelsen i Chile? Bra fråga. I en artikel på nätet säger en ordförande för en hbt-organisation att han gillar kampanjen eftersom maricón i och med kampanjen får en annan betydelse än den nuvaranden. Han säger också att ordet inte har lika stark sexuell betydelse i Chile som i andra spansktalande länder. Jag blir inte klok på hur han resonerar. I samma artikel uttalar sig en annan representant från en rättighetsorganisation. Hon anser att valet av ord är dåligt och att det kan spä på homofobin.

Så varför valet av ord i kampanjen?

Jag läser runt lite, slår upp ordet och pratar med kollegor på kontoret. Jag funderar på hur betydelsen av ord förändras och vem som har makten över språket? Jag är själv övertygad om att ord kan ändra betydelse genom att grupper av människor använder orden i en annan bemärkelse än den rådande. Att ta makten över orden finns flera exempel av. Nu pratar jag specifikt om ord som används för att nedvärdera grupper av människor. Ord som tagits tillbaka av dem som strategi för att avväpna den negativa betydelsen. Ordet bög är ett exempel, i Sverige.

På spanska används bland andra ordet ”maricón” som bög. Men maricón kan också betyda viljesvag man och vardagligt kan det användas att säga till någon att skärpa sig. Jag är osäker på i vilken utsträckning som homosexuella använder ordet maricón om sig själva. Om ordet har tagits tillbaka av dem.

Jag är också övertygad om att en stat inte tar tillbaka ord som maricón. Jag tycker inte att jag är konspiratorisk för att anse att sittande regering i Chile spär på homofobin medvetet. Trots dubbelmeningen av ordet tycker jag att det är ett osmakligt val. Att en stat kampanjar för att kvinnor ska anmäla våld är i sig en bra sak. Men det kan knappast ha undgått dem den dubbla mening som ordet maricón har.

Ordvalet är inte den enda dubbeltydigheten i den chilenska statens kampanj. För det är inte bara männen som våldför sig på kvinnorna. Staten är en av de värsta bovarna. Liksom här i Nicaragua har Chile totalförbud på abort. Något som berövar kvinnorna rätten till sina egna kroppar. Som leder till att kvinnor dör i sviterna av osäkra och olagliga aborter.

Dags för den chilenska staten att göra upp med både homofobin och kvinnosynen?

/Balder, Estelí, Nicaragua.

Balder: Tiden är en konflikt!

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua. Inlägg 1

- Vart på Jean Paul Genie ska ni?

- Till rondellen

Taxichauffören ser lite förvånad ut, och vi förstår varför - rondellen är stor och tungt trafikerad. Det känns helt enkelt fel. Vi är de enda, förutom en mo

torcykelpolis lite längre bort, som står där och väntar. Efter fem minuter har han åkt. Det regnar.

Klockan är tjugo i nio på morgonen och jag och Hanna har kommit för att bevaka en demonstration mot abortförbudet. Från flera håll har jag hört att tiden inte är så noga i Latinamerika. Det känns som den mest uppenbara kulturkrocken, ändå står jag där och undrar om det verkligen kan vara rätt.

Vid nio dyker Patricia Orozco, samordnaren för demonstrationen, upp och säger att alla är försenade på grund av regnet.

- La tema de la hora es un conflicto, säger hon. Jag tycker att det fångar bra den här grejen med att komma sent, eftersom man antar att alla andra är sena och att det då inte är någon idé att komma i tid. Ordagrant betyder det att “tiden är en konflikt”.

En timme senare är det fullt med bussar, flakbilar och aktivister vid vägrenen i rondellen. Det är kul med uppslutningen och alla engagerade människor. Aktivisterna är unga, gamla, kvinnor och män. Det känns som att alla är superengagerade. Många har kämpat sedan 2006 för att få ändring i lagen som totalförbjuder abort. Det är toppenstämning när bilarna i karavanen börjar rulla genom Managuas gator.

Vi åker med Helen som arbetat i 20 år i olika kvinnorättsorganisationer i Nicaragua. Hon berättar om pakten mellan presidenten och kyrkan om abortförbudet. Att vissa journalister som kritiserar presidenten blir förföljda och misshandlade. Helen berättar om ett arbete i motvind. Samtidigt känns demonstrationen trygg och jag ser inte skuggan av några motdemonstranter eller poliser.

Tiden är en sak, men det jag får verkligen känslan av är en kvinnorrörelse med stenhård kämparanda som inte ger upp. Hur peppande som helst!

/Balder

LINNEA: Abort orsakar hagel

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 6

I La Paz med omnejd haglar det inte speciellt ofta. Men när det gör det är det för att en kvinna har gjort abort.

I alla fall enligt aymarakulturens trosuppfattning. Livet är heligt och om människan förstör liv slår det tillbaka mot henne själv med missväxt. Med andra ord kan en kvinna som gör abort bli skuldbelagd av hela sin by.


Abort är olagligt men förekommer i det dolda. I staden finns kliniker som utför abort med varierande kvalitet och prisklass. För fattiga kvinnor på landsbygden finns möjligheten att med hjälp av starka örtteer avbryta en graviditet som inte är så långt gången, men det är inte en särskilt pålitlig metod. Dessutom är tillgången till preventivmedel dålig och skepticismen stor, särskilt från männens håll som tror att deras fruar kommer att vara otrogna om de använder p-piller.

Verkligheten för många kvinnor på landsbygden är att de skaffar dubbelt så många barn som de egentligen skulle vilja och dessutom löper stor risk att dö i barnsäng eftersom sjukvården inte är tillräckligt bra.

Många organisationer jobbar för att förbättra villkoren inom sexuella och reproduktiva rättigheter (SRHR) men de har en stark motståndare i katolska kyrkan som vill totalförbjuda abort och är emot användandet av preventivmedel.


Jag intervjuade verksamhetsledaren på en katolsk organisation som jobbar för jämställdhet och SRHR (Católicas por el Derecho a Decidir). Hon menar att kyrkan inte är Vatikanen och dess ålderdomliga värderingar utan att kyrkan utgörs av en stor mängd medlemmar varav många har mycket mer progressiva åsikter. Dock är det män med förlegade åsikter som beslutar inom katolska kyrkan och därför ser verkligheten ut som den gör.

Så länge de gammalmodiga männen i den katolska kyrkan har så pass mycket inflytande över politiken och medierna i Bolivia kommer nog inte kvinnornas möjligheter att bestämma över sin egen kropp att förbättras.

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

P.S. Fotona är tagna av Emma Schütt och Tomas Ahlberg.

LINNEA: Dels väldigt jobbigt, dels väldigt roligt

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 3
Att intervjua folk om abort är ett rätt sorgligt arbete, däremot rekommenderas varmt att dansa i glittriga kläder på gatorna!

Jag har ägnat mycket tid åt att skriva om abort på sistone. Det är jobbigare än jag trodde det skulle vara, jag har fått veta vissa otrevliga saker. Som att polisen i El Alto brukar hitta aborterade foster och döda spädbarn ibland soporna. Abort är nästan helt förbjudet här. Den allmänna åsikten är att abort är mord, skolorna lär ut det och en gravid tjej blir oftast avstängd från undervisningen. Samtidigt är spridningen av preventivmedel dålig och många kvinnor blir oplanerat gravida.

På landsbygden har kvinnorna dubbelt så många barn som de egentligen skulle vilja. Barnbidrag finns inte så för en fattig familj kan ytterligare ett barn påverka ekonomin rätt mycket. Och Bolivia har den högsta mödradödligheten i Sydamerika. Självklart väljer många kvinnor att genomgå en illegal abort, trots att det är straffbart och ofta får hälsofarliga komplikationer.

Abrupt över till roligare saker: Gran Poder, en karneval som hålls årligen i La Paz. I år dansade över 50 000 personer. Vår grupp dansade populäraste dansen, morenada, en långsam och elegant dans. Kvinnorna skulle föreställa cholitas antiguas, 1800-talsversionen av de aymarakvinnor man idag ser klädda i flera lager kjolar och plommonstop. Dock hade någon valt ett dyrt 80-talsinspirerat färgglatt tyg till den krusidulliga blusen och kjolen, därför såg vi snarare ut som clowner tycker jag. Bilden här bredvid är den enda jag har hittills, den var publicerad i största dagstidningen dagen efter.

Min stackars pojkvän hade det rätt jobbigt i sin 30-kilosdräkt. Men det var kul att dansa i alla fall! Gatorna var smockfulla av åskådare trots att vi började tidigt en lördagsmorgon. Många applåderade åt oss, antagligen tyckte de det var särskilt roligt att vi blekansikten dansade. När vi dansat i nästan fyra timmar var vi klara och det blev fest med en massa öl och mer dans. Sen hade vi väldigt ont i fötterna.

Ha det bra!

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se