Kreativ kamp på APEADECO

Förra veckan tog jag chansen att besöka min praktikantkollega Jennifer Linders arbetsplats på APEADECO i Telica. De förberedde det sista inför föreställningen för att uppmärksamma 8 mars – den internationella kvinnodagen - med dans (som går att läsa om i ett av Jennifers blogginlägg), ståuppkomik och ett inlevelsefullt tal från Norvin Campos, verksamhetsledare för organisationen.

Efter att bussen släppte av mig i Telica förstod jag att det här skulle bli ännu ett blogginlägg där jag försöker beskriva den nicaraguanska värmen med så levande metaforer som möjligt. Solen var tjock. Staden svettades och människorna verkade röra sig långsamt, nästan svajande, över plazan och så vidare. För i i Telica, som kantas av den massiva vulkanen med samma namn, är det ännu varmare än där jag kommer ifrån.

Nog om det, när jag tog mig fram till APEADECO:s huvudkontor och det kändes som jag upplösts och blivit kondens på en bilruta (var tvungen) möttes jag av ett stort partytält med färgglada ballonger och glad musik. Jennifer kom fram ur ballongmolnet och hälsade mig välkommen. Inne på kontoret stod ett gäng tjejer i traditionella nicaraguanska klänningar i rött och vitt och gjorde sig redo för att inleda föreställning som drog till sig fler och fler nyfikna Telicabor.

Norvin Campos håller ett brinnande tal om jämställdhet. Fotograf: Johannes Rydinger

APEADECO:s målgrupp liknar till viss del Mary Barredas. Det rör sig främst om ungdomar och deras föräldrar. Men det som skiljer APEADECO från flera av Svalorna LA:s andra samarbetsorganisationer i Nicaragua är att de har ett särskilt nära samarbete med MINSA (hälsomyndigheten), MINED (utbildningsmyndigheten), polisen, rättsväsendet och borgmästeriet. Det är relationer som bland annat möjliggjorts av Telicas småskaliga storlek. Jennifer berättade för mig att hon fått intrycket av att samtliga samarbetspartners verkligen gynnas av det intima samarbetet.

I publiken kunde jag skymta en och annan polis som skrattar högljutt åt en trio ståuppkomiker som drog skämt om mans- och kvinnoroller i Nicaragua. Därefter följde en mer traditionell dans. Denna gång av nioåriga Francis Bojorge som gjorde entré i partytältet. Hon dansade koncentrerat och verkade inte bry sig särskilt mycket över de femtiotal personer som satt knäpptysta och kollade på henne.

Francis Bojorge framför en traditionell Nicaraguansk dans. Fotograf: Johannes Rydinger

Under våren har APEADECO planerat in workshops med ungdomarna som innefattar flera kreativa uttryck som rita, måla och tröjtryck. Även dansen, där Jennifer fått ansvar för sin egen lilla trupp, är ett återkommande inslag i organisationens verksamhet.

Jag pratar med Norvin och Maria-Elena Sanabria från APEADECO och undrar vad kreativitet spelar för roll i arbetet med barn och unga. De förklarar att det blir ett sätt att både stärka ungdomarnas självförtroende, låta de stå i centrum men också lyfta viktiga frågor till en publik. Som i fallet med 8-mars-föreställningen där det blir ett statement när barn och unga kan uttrycka sig kreativt genom dans (utan alla explicita sexuella övertoner, lägger Maria-Elena till), och tillsammans, med vuxna och andra barn, kan stå upp för sina rättigheter och lyfta frågor om trafficking och våld på ett engagerande sätt.

Den kreativa och lekfulla stämningen måste lyst igenom och träffat mig någonstans i magen för i skrivande stund känner jag mig upplyft och hoppfull, trots att hela staden har drabbats av elavbrott och jag sitter på deras kontor utan fungerande AC och smälter ihop med stolen (där hände det igen).

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua

8 mars i Nicaragua

Kvinnorörelser i Nicaragua demonstrerade i år också, såsom de andra åren. Men sedan förra året har de inte längre fått tillstånd till att göra det. Kvinnorörelserna gör det dock ändå. År 2008 på FN:s internationella dag mot våld mot kvinnor, den 25 november, demonstrerade kvinnorna också. Då sattes manliga kravallpoliser in och konfrontationer blev ett faktum. På dagen mot våld mot kvinnor, använde sig manliga poliser som statens förlängda arm av våld mot just kvinnor. Sedan dess har kravallpoliserna bestått av endast kvinnor istället. Låt kvinnorna slåss mot varandra.

Förra året, 2014, ansökte kvinnorörelser i Nicaragua om tillstånd för att demonstrera längs med Bolivar avenyn i Managua på internationella kvinnodagen. De hade mobiliserat kvinnor från flera håll i landet. Bussar fulla med kvinnor från olika samhällsklasser från Chinandega, Matagalpa, León departementet, Managua osv samlades den 8 mars 2014. De möttes av kvinnliga kravallpoliser med full utrustning och sköldarna riktade mot dem. Kvinnorna fick inte passera och gå den riktningen som var planerad. I år utspelades en liknande scenario. Enda skillnaden var att kvinnorörelserna inte ansökte om tillstånd. Varför? När inte ens polisen respekterar det, tänkte de. De gjorde ett pressmeddelande där de annonserade vart de skulle samlas, tider och vem. Alla var bjudna.

Klockan 06.40 på morgonen den 8 mars kom jag fram till motorvägen mot Managua från Leon. Där skulle bussarna som var bokade av La Red de Mujeres contra la Violencia köra förbi med min handledare i en av dem. En annan kollega från Mary Barreda kom också dit och tillsammans satt vi och väntade. Denna demonstration var inte anordnad av organisationen Mary Barreda och personalen behövde därmed inte gå dit, också för att 8:e mars hamnade på en söndag i år.

I bussen fanns kvinnor i alla åldrar och från olika samhällsklasser, men där den stora majoriteten var arbetarklasskvinnor. Kvinnor som säljer frukter och annat vid marknaderna, städerskor, kvinnor i prostitution, barnflickor osv. Där finns en skillnad jämfört med feministiska demonstrationer i Sverige. Kritiken i Sverige har riktat sig mycket på att det framförallt är medelklasskvinnor eller andra inom den akademiska världen som är aktiva. Här är det inte så. Kvinnorörelserna arbetar mycket med kvinnorna ute i landsbygden och som är lågavlönade. Här handlar det mycket om ”empowerment” genom dels utbildning och information om sitt samhälle.

Väl på plats i Managua fanns det en rad kvinnliga kravallpoliser som väntade på oss. Vissa bussar som kom från exempelvis Chinandega blev stoppade på vägen och kvinnorna tilläts inte fortsätta. De motsatte sig och fick promenera en lång sträcka för att kunna enas med resten av gruppen. En annan buss med ca 70 kvinnor blev också stoppad och dem hölls där tills demonstrationen var över. Jag upprepar, 70 kvinnor hölls kvar i en buss för att inte demonstrera på internationella kvinnodagen.

På andra sidan kravallpoliserna fanns det folksamlingar av personer från FSLN-partiet (sandinistpartiet). De fick marschera på gatorna utan några problem. Där polisen inte stod och väntade på dem. Kvinnorörelserna menar på att staten vill få folket emot dem. Genom att vända dessa grupper mot dem och polarisera samhället. Det är viktigt att tillägga att många av kvinnorna som kvinnoorganisationerna arbetar med är medlemmar i partiet. Det behöver inte vara ett antingen eller situation. Kvinnorörelsen arbetar, så som den har gjort i generationer, med jämlikhet. Två äldre kvinnor som är engagerade i kvinnorörelsen gick runt och pratade med kravallpoliserna. De lovade dem att slåss för deras rättigheter som kvinnor och att de i framtiden inte skulle bli använda som instrument av den patriarkala och machist-regeringen.

La Red de Mujeres Contra la Violencia lyckades samla ca 2000 kvinnor till demonstrationen i Managua, trots motståndet de mötte. Krav på att respektera lag 779 som hanterar våldet mot kvinnor gjordes. Lag 779 nämner bland annat termen ”femicidios” som syftar på mord på kvinnor på grund av sitt kön. Lag 779 har reformerats efter tryck från religiösa grupper och många kvinnoorganisationer menar att den nu inte längre är verkningsfull. Där den tidigare definierade ”femicidios” som mord på en kvinna på grund av kön, även om det begick av en för henne okänd man. Med reformen måste mordet begås av en person hon tidigare har haft en relation till. Det kan vara fadern, brodern, maken, eller tidigare pojkvän, men inte längre en främling.

Kritik har även riktats mot den stränga abortlagstiftningen som råder i landet. Nicaragua har idag det högsta antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika. Genomsnittsåldern är elva år för sexuellt aktivitet. Om det är frivilligt eller inte, kan jag lämna öppet. Däremot är våldet mot kvinnor väldigt utspridd där våldtäktssiffrorna visar att majoriteten av fallen är flickor och ungdomar på 17 år eller yngre. Maria Eliette Roa Juarez, psykolog på Mary Barreda arbetar med att förebygga barnsexhandeln i Nicaragua. Jag frågar henne mer angående vad som driver dessa män att förgripa sig på unga flickor är hon tydlig med att särskilja pedofili och förövare. Hon menar på att när undersökningar har gjorts i landet visade det sig att de flesta männen som avtjänade straff på grund av våldtäkt på barn inte var pedofiler. Kvinnorörelserna har länge kämpat för att förövarna ska klassificeras som förövare och inte som pedofiler. När förövaren bedöms vara en pedofil, som är en psykisk sjukdom, har de blivit frigivna. Eliette Roa Juarez, menar att det inte handlar om en psykisk sjukdom, utan om något annat. Nämligen om makt och att vara den första mannen i den blivande kvinnans liv. Genom att sexuellt utnyttja unga flickor garanterar de att flickorna är oskulder. Det handlar om makt och att begäret att kontrollera hennes kropp är stor och ju yngre hon är desto lättare är det.

Frågorna är många och kampen är lång. Men kvinnorörelsen är fortfarande på benen och gör sig hörda. Med eller utan tillåtelse från regeringen, inte bara i Nicaragua utan i Latinamerika. Som de själva uttryckte det; ”Alerta Alerta que camina, la lucha feminista por América Latina”.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

Jämställdhetsarbete i Peru

Att hitta något att göra på internationella kvinnodagen här i Arequipa var svårt. Det blev en lugn söndag, men dagen efter hittade vi ett evenemang med Colectivo feminsitas de Arequipa.

Colectivo feministas samlades på måndagsmorgonen på Plaza de Armas i Arequipas centrum. Tillsammans skulle de gå några kvarter bort till en lokal där det skulle hållas i aktiviteter. I evenemanget på Facebook hade över 150 personer skrivit att de skulle komma, men det var ingen stor grupp feminister som möttes på Plaza de Armas. Sammanlagt var de ungefär tio kvinnor. De förklarade för oss att Arequipa är en väldigt konservativ stad och att det därför inte är många som samlas, men Colectivo feministas fortsätter ändå kämpa. Och trots att de var få gjorde de sig hörda. Tillsammans gick de längs gatorna, ropade ut ramsor om machismo och kvinnors rättigheter, och slog på sina trummor.

Aktiviteterna på plats var dans, poesi och tal. De pratade bland annat om att kvinnodagen inte är en dag av glädje för dem eftersom det fortfarande finns så mycket orättvisor mot kvinnor. I ett av talen tog de upp att nästan hälften av kvinnorna i Arequipa har upplevt våld i nära relationer, och att det finns ett stort mörkertal eftersom många inte vågar berätta om det. De tog också upp att 80 procent av regeringen består av män och att kvinnor tjänar 30 procent mindre än män.

Jämställdheten har en bra bit kvar att gå och när så viktiga frågor tas upp på ett evenemang som inte så många deltar i kan en känna sig lite orolig. Är det inte fler som bryr sig? Och kommer det bli bättre om det inte är fler som vill delta i diskussionen och arbetet? Men samtidigt som det inte kom jättemånga deltagare till Colectivo feministas evenemang för kvinnodagen finns det fortfarande de som kämpar. Och en kan se att arbetet faktiskt gör skillnad.

När vi praktikanter åkte till Castilla Media, till Machaguay närmare bestämt, förra veckan för att ta del av Svalornas arbete där träffade vi en kvinna som heter Dominga. Dominga berättade att efter att ha deltagit i Svalornas aktiviteter har hennes självförtroende vuxit mycket. Hon berättade att hon har gått från att tidigare ha varit väldigt tyst och försiktig, inte ha deltagit i samhället och inte känt att hon kunnat påverka, till att nu vara aktiv i flera organisationer och till och med ha kandiderat i det senaste kommunvalet.

Arbetet för jämställdhet går alltså framåt, även om det går långsamt. Och även om det inte var så många som dök upp på evenemanget i måndags tror jag ändå att det gjorde skillnad. Jag tror att det är viktigt att vi peppar varandra och att vi får möjligheten att se att det faktiskt finns de som brinner för jämställdhet och aktivt arbetar för det. Jag tror också att det är viktigt att en får ta del av berättelser som Domingas för att se att trots alla orättvisor finns det också bra saker som händer.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

Förberedelser inför 8:e mars

Den internationella kvinnodagen närmar sig, och därmed är förberedelserna inför årets firande i full fart. Varje måndag träffas personalen från organisationen Mary Barreda för att gå igenom framtida planer, gemensamma evenemang samt utbildningar för dem. Just de senaste två veckorna (de enda veckorna jag har varit här) har samtalet delvis handlat om 8:e mars firandet. En kommittee har bildats som har ett särskilt ansvar för att organisera det praktiska. I år kommer dock evenemanget att hållas den 6:e mars istället eftersom den 8:e är en söndag.

Nybörjare i organisationen får till en början följa de olika arbetsgrupperna för att på så sätt skapa sig en bättre helhetsbild och känna till organisationens arbete och arbetssätt. Det innebär att jag fortfarande är i introduktionsfasen och har därmed fått träffa och följa olika personer som arbetar med olika tema och målgrupper. Jag har bland annat följt flera personer från denna ”8:e mars kommitté”.

Personalutbildning. Bild: Maryuri Hernández.

Förra veckan följde jag med till Leóns borgmästares kontor för att fråga angående två lokaler till arrangemanget. Tyvärr har det varit rätt svårt att få tag på borgmästaren då hen inte har varit där när personer härifrån har varit på besök. Kontakten har därmed varit med hens sekreterare och personalen på Mary Barreda (M.B)har fått vänta mer än en gång. Det slutgiltiga svaret angående lokalernas tillgänglighet kom dock förra veckan och den var tyvärr negativ. Lokalerna var redan bokade. Något som orsakade en viss irritation då personalen på M.B har försökt att komma i kontakt med dem i ca en månad, och det hade varit lämpligt att få ett sådant svar direkt. Personalen här är dock flexibla och hade redan en plan B.

På onsdagen var det dags för mig att följa Maryuri som är media och kommunikationsansvarig. Vi gick till radio-, och tv-stationer samt till tidningar för att bjuda in journalisterna till en workshop angående genus och jämställdhet. Min kollega passade även på att få in lite tv/radio tid för att annonsera om evenemanget inför den internationella kvinnodagen. Generellt var mötena med journalisterna väldigt bra. De var intresserade och det var förvånansvärt enkelt att bli inbjudna för att prata om kvinnodagen. I vissa fall behövde inte ens min kollega fråga. Maryuri berättade att de kan se skillnad på journalisternas arbete redan. Ett bra exempel är att journalisterna förut brukade skriva namn och/eller föräldrars namn i fall av barnsexhandel eller våldtäkt mot barn. Idag respekterar de barnens integritet mer.

Karla Laguna under radiointervju med ”Radio la F” för att promota 8:e mars firandet. 

Bild; Maryuri Hernández.

I år är tanken att kvinnorna som de arbetar med ska själva promota evenemanget. Det är i led med förstärkningen av kvinnorna samt att de som organisation inte vill tala för någon, utan snarare tala med och arbeta tillsammans med kvinnorna.

Fredagen kommer att bestå i teaterföreställningen ”Doña Felipa” som handlar om relationen mellan en kvinna och hennes svärmor.  Därefter kommer det att hållas samtal. Jag ska försöka filma lite samt ta lite bilder för att hålla er uppdaterade.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua

Klockan är 15.56 och nu går jag hem

Nej det gör jag givetvis inte. Klockan är varken 15.56 och inte går jag hem för det. Och det gör ingen annan kvinna på sin arbetsplats i Sverige heller. I Sverige jobbar däremot alla kvinnor, i genomsnitt, gratis efter kl. 15.56, medan männen får betalt för hela sin arbetstid. Hur situationen ser ut i Latinamerika vet jag inte men tror knappast att det råder jämstäldhet i löner där heller. För att inte glömma allt obetalt arbete kvinnor utför i hemmen - i Latinamerika och i Sverige.

Jämställdhet och kvinnors rättigheter är frågor som Svalorna Latinamerika jobbar för. Under de senaste månaderna har vi tillsammans med UN Women och ca 40 andra organisationer planerat ett event som arrangeras i morgon, 5 mars - Rätten till Min Kropp - som kommer hållas på Fryshuset kl. 10-16. Svalorna anordnar seminarium där Denise och Minda som var praktikanter i Bolivia i höstas kommer prata om arbetet mot könsrelaterat våld och det arbete som Svalorna Latinamerika gör tillsammans med samarbetsorganisationerna för att motverka det. Eventet är gratis och Svalornas seminarium är kl. 11.30 - 12.00. Vi kommer också ha ett bokbord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom gärna förbi och prata med oss!

Här kan du läsa mer om eventet!

Svalorna Latinamerika uppmärksammar också internationella kvinnodagen den 8 mars i Göteborg - där får du för 50 kr se filmen Rosita, informeras om Svalornas arbete i Bolivia, Nicaragua och Peru,  och mat och dryck kommer finnas till försäljning.
Här kan du läsa mer om eventet! 

Jag hoppas du kan komma på något av Svalorna Latinamerikas event! 

Caroline Ullman, organisationspraktikant i Stockholm. 

Bakom kulisserna på Svalorna LAs kontor - i Stockholm!

Jag har nu befunnit mig på kontoret drygt en månad men jag har ännu inte lyckats presentera mig något vidare. Ni som läst nyhetsbrevet för februari såg mig kanske där? Jag heter Caroline och är alltså kanslipraktikant på Svalorna LA:s kontor i Stockholm, Sverige. Jag har alltså inte fått komma iväg på någon spännande resa till Latinamerika, men efter ungefär 5 år over there (dock inte Svalornarelaterat) är det ganska spännande att vara tillbaka i Sverige. Dessutom har jag hunnit med en exotisk resa till Lund där jag och Emelie som var programpraktikant i Peru i höstas deltog på Hälsningsgillet – välkomstmässa för nya studenter i Lund.

Där, i Lund, fick vi prata med många personer – unga som lite äldre – som intresserade sig för Svalorna LA:s arbete i Latinamerika såväl som hur de kunde engagera sig på hemmaplan. Dessutom var en hel del intresserade av att själva göra praktik för Svalorna LA i Latinamerika. Vi kunde inte riktigt konkurera ut de glassbåtar som gratis delades ut en bit från oss, men på det stora hela var det en väldigt lyckad dag!

På plats på kontoret har stora delar av januari och februari gått åt det förberedande arbetet som praktikanterna som nu åkte iväg tog del av. Och eftersom jag är ny här också så har jag fått hänga med på ett hörn! Förberedelserna på kontoret har bestått av berättelser om Svalorna LA:s bakgrund och introduktioner av de olika programmen i Bolivia, Nicaragua och Peru. En hel del praktiskt och formellt gick också igenom, varvat med intressanta gästföreläsare!

På mitt arbetsbord ligger i nuläget planering av våren och sommarens aktiviteter. Först ut är firandet av Internationella Kvinnodagen som vi på Svalorna arrangerar tillsammans med ett 40-tal andra organisationer under ledning av UN-Women på temat Rätten till min kropp. Eventet hålls den 5 mars på Fryshuset där det är öppet för alla mellan kl. 10-16. Kl. 11.30-12.00 håller Svalorna seminarium där Denise och Minda, hemkomna från Bolivia, berättar om sina erfarenheter från arbetet mot könsrelaterat våld. Under dagen kommer vi dessutom ha ett bord där vi informerar om Svalorna Latinamerika. Kom förbi! Inträdet är gratis.

Caroline Ullman, kanslipraktikant i Stockholm. 

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

HANNA: Ljuset som aldrig kommer

Hanna Zander i Sverige, inlägg 2

Jag har inte mycket till övers för vintern. Med novembermörkret kommer också tröttheten och känslan av instängdhet. Man fryser i ett halvår, har knappt någon ork att träffa vänner eller göra andra roliga saker – helst vill man bara gå i ide och sova bort de där långa mörka månaderna.

Av någon anledning får jag alltid för mig att våren ska komma i mars. Januari och februari är tunga, men i mars ska allt som genom ett trollslag förändras: solen ska komma tillbaka, snön smälta och livslusten återvända. Men såklart är detta ett önsketänkande.

Varje åttonde mars blir jag bittert påmind om att jag alltid fryser om fötterna i demonstrationståget och att jag önskar att jag tagit på mig en extra tröja för att slippa stå och huttra. Våren har såklart inte kommit än.

Kylig manifestation.

På samma sätt blir jag varenda åttonde mars påmind om att vi kanske trots allt inte kommit så långt som vi vill tro vad gäller kvinnors situation och jämställdhet – det är precis som med våren och ljuset.

I Sverige blev det för en kort tid sedan en nyhet att 15.51-rörelsen fått byta namn till 15.52-rörelsen eftersom kvinnor nu i genomsnitt jobbar gratis en hel minut mindre. Så, visst – det går framåt men i vilken takt? Om utvecklingen mot att kvinnor och män ska ha jämställda löner fortsätter i denna fart, kommer jag med stor sannolikhet inte ens att få uppleva när rörelsen byter namn till 16.59-rörelsen under hela min livstid.

En annan sak jag tänker på den åttonde mars är de eviga sidospåren när man talar generellt om kvinnors situation. Det finns alltid någon som sticker fram hakan och säger att vi ”ju ändå kommit långt i Sverige” och ”titta bara på resten av världen”. Sant: det är i många fall betydligt lättare att leva som kvinna i Sverige än i andra länder. Men för det första: var är solidariteten med kvinnorna i resten av världen? Det är sällan (aldrig) jag upplevt att denna typ av uttalanden följs av ett ”därför måste vi engagera oss för kvinnornas situation i…”, utan man nöjer sig med konstaterandet av att vi faktiskt har det bra här i Sverige och därmed punkt. För det andra tycker jag det är tråkigt och fel att nöja sig med ”att ha kommit långt på vägen”. Det är som att drömma om att jobba med barn men begränsa sig till att läsa en bok om ämnet och lära sig massor men sedan strunta i att omsätta det i praktiken.

Våren dröjer alltid för länge. Men till sist kommer den och det ger mig en gnutta hopp om framtiden och att förändringar i jämställdheten kommer att äga rum under min livstid.

Till dess tar jag på mig extra sockar och en varm tröja.



Tips! Läs också mina medarbetares reflektioner kring åttonde mars. Julia, Mia och Maria har skrivit från respektive länder.


Text och bild: Hanna Zander

MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

ZARAH: Nystart med brinnande hjärta för Latinamerika

Zarah Östman Pittaluga i Sverige, inlägg 1

Och så kom den stora dagen, dagen då jag skulle starta som kampanjpraktikant för Svalorna Latinamerika! Ingen organisation kombinerar mina stora passioner så väl som Svalorna LA. Latinamerika, denna brinnande kontinent som andas kamp och som får mitt hjärta att hoppa ett extra slag för varje gång det kommer på tal. Det är min stora kärlek, min moder, mitt blod och den som jag har vigt mitt liv att kämpa för.




Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) anser jag är grunden för alla människors lycka och värdighet, grunden till respekt, rätten att bestämma över sin egen kropp och välbefinnande. Jag anser att det finns få saker i denna värld som är så viktiga som den mänskliga integritet som omfamnas just av de kampanjer som Svalorna LA driver och som jag har fått ansvar för: ”Rätten till din egen kropp” och ”Rätten till ett eget liv”. Kampanjerna tar upp de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK) och även SRHR. Dessa har hamnat i skuggan inom FNs arbete på grund av att många stater anser att de inte har samma status som de medborliga och politiska rättigheterna. Jag tror att när dessa uppfylls kan en omfattande samhällsförändring bli verklighet.

I dagarna, den 28 januari, blev Portugal den nionde staten som ratificerade det första Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Detta innebär att det endast behövs ett land till för att Tilläggsprotokollet skall träda i kraft. Då får världen det första verktyget för enskilda människor att ställa en stat till svars för kränkning av de rättigheter som konventionen skyddar. Det är förvånansvärt att nära hälften av länderna som har ratificerat protokollet är latinamerikanska, och att det endast är Portugal och Spanien som tillhör västvärlden. Jag hoppas att fler stater ratificerar inom snar framtid. Även om jag tycker att FN-systemet är under all kritik, så är det det enda fungerande globala systemet vi har, och även om det är små steg framåt så går det framåt.

Det är min dröm, mitt mål, att förändra världen och skapa en rättvisare värld. Många människor anser att det omöjligt, att man skall vara realistisk. Jag är realistisk och tycker att om man startar med att anta att en sådan förändring är omöjligt kommer det aldrig att ske någon förändring. Man skall tro på det omöjliga! Det är det enda sättet att nå fram till en förändring. Svalorna LA tror på en sådan värld, min värld. Det gör att jag är så otroligt stolt att få vara en del av deras arbete.

Jag hoppas att jag ska kunna bidra till arbetet på kansliet tillsammans med mina nya medarbetare. Med min nya dator som teleporterar mig tillbaka till Latinamerika, och som man måste be snällt att den ska uppföra sig ännu en dag. Och omgiven av andra brinnande själar som kämpar mot samma mål. Jag hoppas kunna fyllas med nya lärdomar om hur en organisation fungerar och om hur det praktiska kampanjarbetet går till. Jag hoppas lära mig skriva på ett nytt sätt, där jag kan nå ut till allmänheten och dela verkligheten som många i Latinamerika befinner sig i.

Framöver kommer flera evenemang som vi skall delta i, och många intressanta seminarier som de tidigare utlandspraktikanter för Svalorna LA skall hålla. Den 8 mars kommer det att hållas två evenemang, i Stockholm och Göteborg, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag kommer att ha äran att bidra i Göteborg med att hålla en föreläsning på Världskulturmuseet om abortpolitiken i Latinamerika. Det kommer att vara otroligt lärorikt. Nästa vecka är det introduktionen för alla nya praktikanter, inklusive de som skall åka till Latinamerika.

Sedan väntar mycket arbete och det är precis vad jag ser fram emot. Jag har stora förväntningar av denna praktik och ställer väldigt höga krav på mig själv. Men utan att tappa den positiva hållningen, för som det nyligen visades i en studie, vi latinamerikaner (jag är själv från Uruguay) är världens positivaste befolkning och jag tror att det är just därför Latinamerika andas kamp. Vi ger inte upp!

Text: Zarah Östman Pittaluga
Bild: Svalorna Latinamerika

Lästips:
Tilläggsprotokollet till Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter