SANDRA: Vem är hemma?

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 2

Nästan alla människor jag känner här i Nicaragua har någon som tar hand om deras hem eller barn medan de arbetar, och de som inte har någon där dagligen har ofta någon som kommer förbi någon gång i veckan och tvättar eller städar. Har man råd så anställer man någon som är i huset under dagen och annars är det vanligt att någon äldre eller yngre icke-arbetande släkting tar hand om dessa sysslor. Vissa av de som arbetar i någon annans hem bor också där, medan andra åker hem till sitt när arbetsdagen är slut.

Företag som ska lämna något hos dig eller utföra ett arbete i huset nästan förväntar sig att det alltid ska vara någon hemma och att de därmed kan dyka upp när som helst utan att förvarna eller ange exakt tid. Det är ett samhälle som tycks kräva att någon blir kvar i huset medan ”de andra” arbetar. Denna någon är mycket sällan en man. 

I gårdagens tidning gick att läsa ett reportage om hur situationen ser ut för de personer som jobbar som hemhjälp i Nicaragua. På statlig nivå har man bestämt att minilönen för de som jobbar inom denna sektor ska vara kring 1000 kr i månaden, att man har rätt till 12 timmars sammanhängande vila mellan sina arbetspass och att man efter 6 arbetsdagar har rätt till en dag ledigt. Men de flesta som arbetar som hemhjälp får mycket mindre betalt och arbetar betydligt fler timmar än så. I tidningen intervjuades en kvinna som enbart fick ca 200 kr i månaden, men som var nöjd med den låga lönen då hon tyckte att hon blev väl behandlad av sin arbetsgivare. De respekterade hennes 1,5 dag ledigt i veckan och litade på henne, vilket hon upplevt att tidigare arbetsgivare inte gjort.

Många unga flickor fullföljer inte sina studier på grund av att de arbetar i sitt eller andras hem som hemhjälp. Till Svalorna LAs kontor i Estelí kom förra veckan den externa konsult som ska göra utvärderingen av den programfas som precis avslutats. I en del av programmet jobbade man direkt med att ge grundskoleutbildning till unga flickor som arbetar som hemhjälp samt att prata med familjer och arbetsgivare för bättre villkor och arbetstider. Jag fick veta att ett av den första fasens största framgångar var att man tillsammans med andra nätverk och organisationer lyckats driva igenom att regeringen lagt till hemhjälpsarbete som en av de värsta formerna av barnarbete. Detta har lett till att barn som tvingas arbeta som hemhjälp har ett större skydd av lagen.

Bra lagar är en väg till en bättre verklighet, men i Nicaragua fortsätter vägen att vara lång till att de som arbetar som hemhjälp känner till sina rättigheter och vågar utkräva dessa.

VANESSA: Turisterna har anlänt i Arequipa

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 3

Det som är ett allvarligt problem i Peru är gapet mellan rika och fattiga, ett gap som är mycket stort. Minimilönen i Peru ligger kring 550 soles vilket motsvarar ungefär 1257 kr (1 soles= 2,286kr OANDA). Även om man får mer för pengarna här så är det svårt att kunna leva på denna summa, framförallt om man har en familj att försörja. Om man har gått en motsvarande yrkesutbildning blir lönen något högre kring 1000-1200 soles (2286-2744kr) och har man en

utbildning från universitetet får man ännu lite bättre lön.

Igår så tog jag en taxi istället för buss där jag möttes av en nyfiken men vänlig taxichaufför. Han frågade mig om turisternas mentalitet när de är ute och reser, vilket slog mig som en ganska intressant fråga egentligen. Jag försökte förklara att de flesta vill uppleva en ny kultur, ny miljö osv. Ytterligare en följdfråga blev då varför turisterna inte har pengar att spendera när de är ute och reser? Jag försökte förklara att de sällan vill betala överpriser och mer än vad det generella priset är. På något sätt så uppfattas turister/backpackers som snåla när de inte vill betala mer än nödvändigt, en reaktion som jag även mött i Asien. Men han gav mig rätt i att det finns olika priser där man skiljer mellan utlänningar och lokalbefolkningen. Senast i lördags läste jag i tidningen om hur turismen är en stor inkomstkälla och hur konflikterna om gruv- och oljeindustrin i Puno har påverkat researrangörerna och även lett till en del förluster. Framförallt här i Arequipa drabbades man och var tvungna att ställa in vissa resor samt att det finns en oro om att många åker direkt från Lima till Cusco (Machu Pichu) istället för att ta vägen via Arequipa.

Foto: Vanessa Daurer