MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika

SANDRA: Vem är hemma?

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 2

Nästan alla människor jag känner här i Nicaragua har någon som tar hand om deras hem eller barn medan de arbetar, och de som inte har någon där dagligen har ofta någon som kommer förbi någon gång i veckan och tvättar eller städar. Har man råd så anställer man någon som är i huset under dagen och annars är det vanligt att någon äldre eller yngre icke-arbetande släkting tar hand om dessa sysslor. Vissa av de som arbetar i någon annans hem bor också där, medan andra åker hem till sitt när arbetsdagen är slut.

Företag som ska lämna något hos dig eller utföra ett arbete i huset nästan förväntar sig att det alltid ska vara någon hemma och att de därmed kan dyka upp när som helst utan att förvarna eller ange exakt tid. Det är ett samhälle som tycks kräva att någon blir kvar i huset medan ”de andra” arbetar. Denna någon är mycket sällan en man. 

I gårdagens tidning gick att läsa ett reportage om hur situationen ser ut för de personer som jobbar som hemhjälp i Nicaragua. På statlig nivå har man bestämt att minilönen för de som jobbar inom denna sektor ska vara kring 1000 kr i månaden, att man har rätt till 12 timmars sammanhängande vila mellan sina arbetspass och att man efter 6 arbetsdagar har rätt till en dag ledigt. Men de flesta som arbetar som hemhjälp får mycket mindre betalt och arbetar betydligt fler timmar än så. I tidningen intervjuades en kvinna som enbart fick ca 200 kr i månaden, men som var nöjd med den låga lönen då hon tyckte att hon blev väl behandlad av sin arbetsgivare. De respekterade hennes 1,5 dag ledigt i veckan och litade på henne, vilket hon upplevt att tidigare arbetsgivare inte gjort.

Många unga flickor fullföljer inte sina studier på grund av att de arbetar i sitt eller andras hem som hemhjälp. Till Svalorna LAs kontor i Estelí kom förra veckan den externa konsult som ska göra utvärderingen av den programfas som precis avslutats. I en del av programmet jobbade man direkt med att ge grundskoleutbildning till unga flickor som arbetar som hemhjälp samt att prata med familjer och arbetsgivare för bättre villkor och arbetstider. Jag fick veta att ett av den första fasens största framgångar var att man tillsammans med andra nätverk och organisationer lyckats driva igenom att regeringen lagt till hemhjälpsarbete som en av de värsta formerna av barnarbete. Detta har lett till att barn som tvingas arbeta som hemhjälp har ett större skydd av lagen.

Bra lagar är en väg till en bättre verklighet, men i Nicaragua fortsätter vägen att vara lång till att de som arbetar som hemhjälp känner till sina rättigheter och vågar utkräva dessa.