Vägen framåt i Peru

Visst är vi överens om att det finns otaliga strategier för utveckling? Att en skola och utbildning med hög kvalitet är nyckeln, att det behövs sjyssta vägar, en välfungerande rättsstat, tillräckligt med mat och vatten och så vidare. Men vad ska prioriteras? Vilka projekt ska få del av årets budget? Där finns det mindre enighet mellan stat, politiker och det civila samhället.

En del av vägen i Castilla Media

Någonting som är bärande till mycket är en välutvecklad infrastruktur. Vägar som tillåter att en lärare kan ta sig till skolorna för att undervisa och att produkter kan nå ut till marknader. En utvecklad infrastruktur skapar jobb och ökar ett lands konkurrenskraft. En bra väg är också ett nödvändigt steg för att utöka landsbygdsturismen. Just detta var temat under ett möte som borgmästarna i Castilla Media tillsammans med provinsens borgmästare samlades kring nyligen. Självklart var vi representanter från landsbygdsutvecklingsprogrammet också där.

Tanken med vägprojektet och landsbygdsturism är att möjliggöra  en kompletterande inkomstkälla för Castilla Mediaborna. Borgmästrarna är överens om att Castilla Media har stor potential för att bli en attraktiv turistdestination. Med förkoloniala kyrkor, vackra miljöer, natur- och kulturupplevelser, närproducerad frukt och mjölkprodukter. Problemen är som vanligt resurser. Budget ska räcka till mycket. Dessutom är det, som tidigare nämnt, valår i år. Den nya mandatperioden från 2015 betyder att ingen i rummet egentligen vet om de kommer kunna fortsätta trycka på för att projektet ska påbörjas. Kanske kommer en ny borgmästare att ta över vid årsskiftet med andra prioriteringar.

Möte med borgmästare från distrikten i Castilla Media och provinsen Castilla

 Provinsborgmästarens sekreterare lyssnar till det förslag som ska överlämnas till den regionala regeringen. Hon antecknar och kommer tillbaka med ett officiellt dokument där det står att borgmästrarna är överens om att projektet, som innebär att sträckan mellan Ayo till Huambo ska asfalteras, måste prioriteras. Vi skålar i ett andra glas mörk, sötsliskig läsk när dokumentet är signerat av närvarande parter. Det saknas två signaturer som Dalia, en av programmets medarbetare, tar på sig att ordna under veckan. Mycket av det jobb som programmet gör är att samordna och koordinera möten med beslutsfattare. Ett viktigt och inte alltid så lätt arbete.

Efter mötet så tänker jag på alla andra bitar som måste till för att landsbygdsturismen ska ta fart. En asfalterad väg kommer inte i sig att bringa med sig vallfärdande turister. Som borgmästaren sa "Turister duschar ju också, minst en gång per dag!". Ett stort problem i Castilla Media är just tillgången till vatten. En sak känns ändå klar, finns viljan så finns möjligheten.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

FRIDA: Tankar bakom ratten under en tur i Anderna

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 2

Äntligen, en asfalterad väg! Jag sitter i en jeep på väg tillbaka till Uyuni, en stad belägen cirka 11 timmars bussresa söderut från La Paz. Under de tre senaste dagarna har jag färdats på ett skumpigt och dammigt underlag, långt bort från civilisationen, på en guidad tur genom ett av Bolivias storslagna naturlandskap. I sätet bredvid mig sitter vår chaufför, Alejandro, med en näve kokablad uppstoppat i högra kinden. Till skillnad från mig verkar han, inte alls särskilt trött trots de långa och intensiva dagarna ute på fält. Jag frågar honom om han kommer att vara ledig imorgon. Jag tänker att han, efter att ha arbetat tre dagar i sträck och i princip under dygnets alla timmar, väl måste få tid att umgås med sin familj hemma i Uyuni, eller hur? Han svarar dock att han aldrig är ledig. Istället väntar en ny tur med nya turister redan nästa dag...

"Salar de Uyuni"

Under tre dagar har jag och fem andra turister färdats tillsammans med Alejandro i hans jeep, genom ett obeskrivligt vackert och mäktigt landskap. Äventyret började med en heldag i världens största saltöken, Salar de Uyuni. Området, som är lika stort som Skåne, består av saltet som finns kvar efter en sjö som torkat ut för cirka 40 000 år sedan. De nästkommande två dagarna körde Alejandro oss vidare genom milslånga ökenlandskap och över bergsområden på omkring 4000 meters höjd. Han visade oss gejsrar och lät oss bada i varma källor. I gryning och skymning fick vi se lamadjur som betade på de fält vi passerade. Vi fick möjlighet att stanna till vid laguner som på grund av olika mineraler skiftade i färg, från turkos till rött. En av våra luncher tillbringade vi vid en av dessa och i spegelbilden av de snöklädda bergen i horisonten stod en grupp rosa flamingos samlade. Kort sagt, det var tre dagar av vackra vyer och frisk luft.

"Géiseres Sol de Mañana"

Varje dag arbetar Alejandro i dessa landskap med Anderna ständigt i blickfång, men under vilka förhållanden undrade jag? Alejandro berättar att han under de senaste sexton åren kört den här turen. Han arbetar sju dagar i veckan och 24 timmar om dygnet (eftersom han också sover ute på fält under sina turer). För detta får han bara cirka 1700 kronor i lön varje månad. På denna lön ska han försörja sin fru och sina sex barn. Han kan inte heller riskera att bli av med sitt arbete genom att ställa krav på högre lön eller mer ledighet.



– Vissa månader är det svårt att klara sig ekonomiskt, erkänner Alejandro. Men man vänjer sig att arbeta varje dag, fortsätter han med ett ryck på axlarna samtidigt som jeepen rullar in i Uyuni.

Vi vinkar av Alejandro innan han skyndar sig hem för att hinna umgås en kväll med sin familj. Nästkommande morgon är det återigen dags för honom att ta med en ny grupp turister på den guidade turen. Själv tar jag mitt bagage packat med nya intryck och funderingar och sätter mig på bussen tillbaka till La Paz, trafiken och den förorenade luften. 

Text och foto: Frida Brännlund

SANDRA: En julhälsning från Nicaragua

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 5

Kontoret här i Estelí är stängt så det är tystare än det brukar vara. Julledighet. Barnen är lediga från skolan, det smälls smällare runt om i hela staden fram till småtimmarna och husen är pyntade med blinkande ljus i olika färger. Julen står för dörren, men min julkänsla tycks utebli då värmen och solen gör det svårt att förstå att det närmar sig jul.

Genom detta sista blogginlägg håller jag på att avsluta, inte bara för julen, utan även min praktikperiod här på Svalornas kontor i Nicaragua. Innan jag tar mig tillbaka till kylan i Sverige ska jag först resa runt lite och försöka absorbera lite mer sol och värme så att jag kan uthärda vintern som jag hört kommit hemma.

Jag har många gånger tagit tillfället i akt att under mina lediga dagar försöka se lite mer av Nicaragua. Det är ibland lite märkligt att resa runt som turist i ett land där man varit flera gånger och som man känner lite mer på djupet. Det är ofta jag slås av är hur lite många av de medturister som jag möter faktiskt bryr sig om att lära känna Nicaragua och hur utländska investerare tycks dominera den Nicaraguanska turistnäringen. Nästan alla populära hostel, hotell och restauranger tillhör någon som inte kommer från Nicaragua. Detta är synd. Nicaragua har mycket historia, nyheter och kultur att erbjuda den vetgirige och landet är utmärkt för turism och skulle kunna generera mycket mer pengar till befolkningen i landet. Men man måste ha kontakter eller pengar om man ska kunna jobba med turism.  

Oviljan att försöka närma sig ett land leder också till att man aldrig ser baksidan av allt det vackra stora ekonomiska klyftor, machismo, hur allt i vardagen är partipolitiskt bundet och inte minst det utnyttjande som sker av de människor som lever i marginalerna.

Jag är glad att jag har fått lära känna båda delarna av detta fantastiska land. Och trots alla vackra stränder, vulkaner, floder och berg så är det återigen det starka och levande civilsamhället som lämnar störst intryck på mig när jag nu lämnar Nicaragua för tredje gången. Jag imponeras av de människor som arbetar inom Svalornas program och de förändringar de försöker få till stånd. Att förändra attityder är nog ett av de svåraste och mest tidskrävande arbeten man kan kan ägna sig åt. 

Trots att julkänslan inte riktigt infunnit sig här, vill jag passa på att önska alla er där hemma som läser bloggen en riktigt god jul och ett gott nytt år. Min julklapp till er är ett nummer: 900912-7, detta är Svalornas postgironummer. Sätt in en slant, man mår bra av att ge!

SIMON: Misärturism

Simon Lundh i Nicaragua, inlägg 1

En vän till mig introducerade begreppet "misärturism" för mig när jag hälsade på honom i Peru för fyra år sedan, ett vanligt förekommande fenomen bland västerlänningar på resande fot eftersom det är väldigt lätt att falla in i romantiseringen av fattigare och billigare länder. För mig, som fotograferar både på fritid och i mitt yrke, är det till exempel betydligt intressantare att fota ett plåtskjul i utkanterna av en nicaraguansk stad än en villa i en medelsvensk stad. Löst hängande elledningar, ojämna grusvägar och fallfärdiga bilar är helt enkelt alltid mer fotogeniska än nyvaxade leasingbilar, perfekt klippta gräsmattor och mexitegel.

En klassisk klyscha är också att folk i varmare länder är så mycket gladare. De dansar och sjunger medan vi svenskar sitter i ett hörn på puben och dricker oss fulla tills vi inte kommer ihåg när vi gör bort oss. Vi klagar över kylan och mörkret i Sverige och över hur dåliga vi är på att vara sociala. Nä, spontanitet, glädje, rytm och värme gör livet bättre i de här fattigare länderna - eller gör det?
Medan vi inför semestern beklagar oss över att sökmotorerna på internet inte kan hitta en tillräckligt billig resa till Sydamerika utan övernattning i London, eller får beslutsångest över en all inclusive-resa till Thailand kontra en lite mer våghalsig safaritripp till Kenya, har de flesta nicaraguaner knappt råd att ta bussen till något av grannländerna. Två, tre veckor om året flyr vi något som många människor här inte ens har råd att drömma om. Vi åker till ett varmare land, njuter av det lugna, avslappnande livet, köper frukt av killen som drar samma kärra upp och ner för gatan under hela dagen och dricker en piña colada som kostar lika mycket som bartendern tjänar under en halv arbetsdag samtidigt som vi konstaterar att "såhär skulle man ha det var dag".

När jag i början av min vistelse besökte Las Peñitas vid stillahavskusten här i Nicaragua träffade jag en tjej från Alaska med just denna inställning, trots att hon precis skämts ögonen ur sig för att hon tjänar lika mycket på en kvart som killen i receptionen gör under en hel dag.
– Livet är bättre här, säger hon.
– Om det är det, hade du inte stannat kvar då? undrar jag
– Men det är svårt att bara flytta hit. Vad ska jag göra här?
– Om livet verkligen är bättre här hade du väl sett till att hitta ett sätt att stanna.
– Ja, det är väl i och för sig sant.
Nu säger jag inte att man ska resa runt med dåligt samvete, "white guilt" som amerikanarna så passande kallar det. Turismen är trots allt viktig för dessa länder, så spendera så mycket som möjligt, förundras över prisläget och unna dig det där lilla extra, men det är samtidigt viktigt att inte glömma vad som ligger bakom de billiga priserna.

Amerikanskan fattade min poäng, men huruvida det påverkade henne åt ena eller andra hållet eller överhuvudtaget för den delen vet jag inte. Det viktiga, enligt mig är att sätta allt i relation, inte bara till ens eget hemland. Pizzan jag betalade 40 kronor för häromdagen, kostade till exempel en tjugondel av vad hemhjälpen i vårt hus tjänar under en månad.
Det tål att tänkas på - och Sverige kanske inte är så dumt att bo i trots allt.

Simon Lundh





　

VANESSA: Turisterna har anlänt i Arequipa

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 3

Det som är ett allvarligt problem i Peru är gapet mellan rika och fattiga, ett gap som är mycket stort. Minimilönen i Peru ligger kring 550 soles vilket motsvarar ungefär 1257 kr (1 soles= 2,286kr OANDA). Även om man får mer för pengarna här så är det svårt att kunna leva på denna summa, framförallt om man har en familj att försörja. Om man har gått en motsvarande yrkesutbildning blir lönen något högre kring 1000-1200 soles (2286-2744kr) och har man en

utbildning från universitetet får man ännu lite bättre lön.

Igår så tog jag en taxi istället för buss där jag möttes av en nyfiken men vänlig taxichaufför. Han frågade mig om turisternas mentalitet när de är ute och reser, vilket slog mig som en ganska intressant fråga egentligen. Jag försökte förklara att de flesta vill uppleva en ny kultur, ny miljö osv. Ytterligare en följdfråga blev då varför turisterna inte har pengar att spendera när de är ute och reser? Jag försökte förklara att de sällan vill betala överpriser och mer än vad det generella priset är. På något sätt så uppfattas turister/backpackers som snåla när de inte vill betala mer än nödvändigt, en reaktion som jag även mött i Asien. Men han gav mig rätt i att det finns olika priser där man skiljer mellan utlänningar och lokalbefolkningen. Senast i lördags läste jag i tidningen om hur turismen är en stor inkomstkälla och hur konflikterna om gruv- och oljeindustrin i Puno har påverkat researrangörerna och även lett till en del förluster. Framförallt här i Arequipa drabbades man och var tvungna att ställa in vissa resor samt att det finns en oro om att många åker direkt från Lima till Cusco (Machu Pichu) istället för att ta vägen via Arequipa.

Foto: Vanessa Daurer