Sexualitet i Nicaragua – del 2

Bartendern Pedro  

Under vår tid på kursgården fick vi göra ett sociogram, alltså en dramatisering av något socialt fenomen. Idalia, en av kursledarna, plockade några av oss åt sidan, däribland mig själv, medan resten fick gå in i konferensrummet och vänta. Hon gav oss knappt några instruktioner förutom att vi skulle ”låtsas vara på en bar.” Jag fick en lapp där det stod vem jag var, hur gammal, och vad mitt mål med kvällen var.

Jag var bartendern Pedro. En karismatisk och flirtig 27-åring som utnyttjade sin charm för att få lite dricks. Det stod också något om att jag skulle ”erbjuda mig” och ”kvinnor.” Jag förstod inte riktigt vad som menades. Men gick in i rollen ändå som en annan Al Pacino. Jonglerade flaskor och charmade folk för att få dricks. Ovetandes om vad som egentligen försiggick.

Efter en stunds förvirrande teater kommer Jose Luis aka Marco fram till mig bakom ”baren” och mumlar något om att ”göra en kompromiss” och att ”ge honom kvinnor mot ersättning.” Jag skakar hand och ger honom en blinkning, men fattar fortfarande inte riktigt (spanskans fel tror jag) och fortsätter jonglera med flaskorna och låtsas hälla upp drinkar.

Plötsligt går det upp för mig. Jag förstår vad det är vi iscensätter.

Bartendern Pedro är egentligen en mellanhand i en sexhandel. Genom att utnyttja sin position kan han locka till sig unga tjejer och killar för att sätta dem i kontakt med en ”Marco”, en sexuell exploatör, som leder in ungdomarna i ett traffickingnätverk.

- Jag tycker det kändes oerhört jobbigt att spela exploatör. Det kändes fruktansvärt. Men samtidigt tror jag det är viktigt för att förstå hur det faktiskt kan gå till, säger Jose Luis efteråt.

Det var samtidigt mycket annat som pågick under vår performance-akt. En homosexuell kille (spelad av en tjej) som skulle komma ut för sina homofobiska vänner. Och Nadja, eller ”Julia”, som spelade en blyg tjej, obekväm i sin kropp, men där för att hitta en vän som accepterade henne.

- Det var intressant att se hur folk reagerade runtomkring mig när jag spelade den här tysta tjejen. Det var inte helt lätt att få vänner eller hitta någon som respekterade den här tysta, obekväma tjejen, berättar Nadja.

I slutänden verkade det ha varit en lärorik upplevelse för både publik (som mest satt förvirrad under föreställningen) och skådespelare. Vi diskuterade gemensamt efteråt för att reda ut vad som egentligen hände. Vi fick förklarat för oss att det tyvärr är såhär det kan gå till på barer runtom städerna i Nicaragua.

Transpersoner i Nicaragua

De två dagarna på kursgården visade sig bli en speciell upplevelse för flera av deltagarna.

- Det var annorlunda från andra utbildningsdagar jag varit på inom DEDENAN-programmet. Innan har det varit väldigt mycket information och föreläsningar men nu har fokus legat på att vi ska få dela med oss av våra egna erfarenheter, berättar Maryuri Hernandez för mig när vi ses på Mary Barredas huvudkontor i León.

Jag undrar hur den sortens upplägg kändes för henne.

- Det var väldigt intressant. Kändes mer personligt. Jag fick möjlighet att lära känna mig själv bättre.

Under den andra dagen såg vi filmen The Danish Girl. En pseudo-biografisk film som handlar om Lili Elbe – den danska konstnären som genomgick en av världens första könskorrigeringar, från man till kvinna. Den tar upp hennes kärleksrelation med konstnären Gerda Wegener och försöker ge en bild av en transpersons erfarenheter i 20-talets Europa. Förvirringen, kampen och lyckan. Om det verkligen är en rättvis gestaltning av transpersoners erfarenheter och Elbes liv tåls att diskuteras.

Oavsett visade det sig att filmen väckte känslor hos deltagarna på kursgården. Det kom tårar. En person påmindes om sin egen farbror som genomgår en liknande kamp. Det rådde också förvirring. ”Vadå, om han egentligen var kvinna varför tog det så lång tid innan han fattade det?” ”Var han homosexuell, bisexuell eller hetero?”

Filmvisning av The Danish Girl på utbildningen. Foto: Johannes Rydinger. 

Jag frågar Maryuri vad hon tyckte om filmen.

- Jag älskade den! Men som jag sa i diskussionen efter filmen tycker jag det var konstigt att vi inte fick se något av hans (Lili Elbes) familj. Hur hans liv påverkade dom. Det var ett perspektiv som saknades tyckte jag.

Hur tror du att man kan jobba i Nicaragua för att bli mer inkluderande och uppmärksamma transpersonernas situation här?

- Kolla Johannes, det är en svår situation. Här ser vi fortfarande familjen som mamma, pappa, barn. Eller kyrkan och staten gör det. Allt annat pratas inte särskilt mycket om. Det är svårt att tala om det så länge kyrkan och staten har den bilden och sprider myter om andra sexuella läggningar.

- Det finns inte heller särskilt många NGO:s som jobbar med det heller vad jag vet, lägger hon till.

En bekant till mig som praktiserar på hälsomyndigheten i León har informerat mig om att Casa de Los Colores, som främst inriktar sig på rättigheter för homosexuella, har viss erfarenhet av att jobba för transpersoners rättigheter här i Nicaragua.

Jag ska försöka ta kontakt med organisationen i veckan för att få en klarare insikt i frågan och förhoppningsvis komma med en djupare redogörelse för situationen i ett framtida blogginlägg.

Johannes Rydinger, infopraktikant Nicaragua 

Sexualitet och manlighet i Nicaragua – del 1

Sexualitetsläger bland bergen

När vi kom fram till platsen kändes det verkligen som din typiska kursgård - med sovsalar, basketplan och konferensrum (bortsett från den haktappande inramningen av gröna berg och klungor med svajande bambuträd). I konferensrummet hade någon hängt upp uppblåsta kondomer från ett snöre för att få till den där festliga tala-om-sex-känslan. 



Till lukten av gummi och glidmedel satt vi oss ned för en övning där vi fick möjlighet att ställa en öppen fråga om sexualitet till de andra deltagarna som fick komma med sina respektive svar. 


Kan man vara katolik och kämpa för HBTQ-rättigheter? Är män mer kåta än kvinnor? Är analsex farligt? Varför hamnar kvinnor i prostitution? Hur för vi in frågan om transpersoners rättigheter i Nicaragua?

Hur hamnade vi på ett läger om sexualitet ute på det Nicaraguanska höglandet kanske du undrar? I och med att DEDENAN-projektet, där Mary Barreda som jag jobbar för ingår, har fått låga resultat när det kommer till att uppfylla målen för att sprida kunskaper om sexualitet har representanter från de olika projekten gått ihop för att anordna ett internt utbildningstillfälle med workshops, filmer och föreläsningar.

Workshop under utbildningsdagarna om sexualitet i Nicaragua. Foto: Johannes Rydinger.  

Mitt nya grabbgäng

Jag delade stuga med tre andra män där vi lyssnade på musik ur telefonhögtalaren. Vi bråkade om badrummet och grisade ner med chipspåsar och frukt. Under en workshop-övning lade sig en av männen, Norvin Campos, på ett stort vitt papper och vi fick rita upp konturerna till hans kropp, typ som poliserna gör på film. Men det var inte som ett led i någon morbid workshop om mördade män, utan tanken var att vi fyra män skulle sätta lappar och placera på figurens huvud, mun och hjärta på vilka vi skrev hur män tänker, pratar och känner om sexualitet. Sen också lappar till händerna och fötterna för hur vi gör sexualitet och om det finns ageranden som vi kan ändra. Norvin börjar med att säga:

- Vi måste förstå att sexualitet är något väldigt brett. Att det är en integrerad del av vårat väsen. Det är hur vi tänker och känner. Och bortom det också.

- Det är viktigt att sexualiteten blir en integrerad del hos oss, så att vi kan uttrycka vår hela person, lägger han till.

Machismo och gemensam kamp

Det visade sig vara en utmaning att skriva ner vad mannen tänker och känner om sexualitet. Kanske berodde det på att både jag och Norvin var snabba på att abstrahera sexualiteten till Hegaliansk dialektik och hitta poetiska omskrivningar av ordet väsen. Men efter ett tag kunde deltagarna i min grupp sluta sig till att männen känner sig fria men samtidigt ofria, att de är bra på att säga romantiska saker till kvinnor och att de alla lider under patriarkatet. När det kommer till beteenden att ändra landade deltagarna snabbt i bekämpandet av machismo-kulturen som fortfarande har ett starkt grepp om landet.

- Jag tror att det är i huvudet som alla stereotyper om kvinnor och kulturella föreställningar sitter, säger Elvin från Club Infantil i Jinotega.

- Många av oss här (i Nicaragua) tror fortfarande att männen är som en överlägsen art. Att vi är både intelligentare och mer värda än kvinnor. Det är ett synsätt som också drabbar oss män och gör det svårare för oss att uttrycka vilka vi egentligen är, säger Norvin.

Under en övning ser vi på musikvideon till en av Nicaraguas sommarplågor: en traditionellt klädd man står med boots, hatt och dragspel och sjunger om hur ”hans kvinna” är en ”liten hora” och hur ”hon inte är något utan honom.” Är det på riktigt? Ja, säger Karla:

- Det är ett fruktansvärt sätt att sprida misogyni på. Det är allvarligt problem som blivit institutionaliserat i det Nicaraguanska samhället och i förlängningen tror jag det är en bidragande faktor till los femicidios

Det sista ordet får mig fortfarande att haja till. Femicidios är vad centralamerikanerna kallar de mord som utförs på kvinnor på grund av att det är just kvinnor. Mord motiverat av kvinnohat.

Mitt ibland detta patriarkala fenomen står Elvin, Norvin och José Luis - mitt nya grabbgäng.
Så annorlunda mig själv. Från kulturer så annorlunda mina egna. Från en ekonomi så nedtrampad av min egen. Det är alla skillnader som känns mindre intressanta när vi tillsammans försöker kartlägga det patriarkala förtrycket. Istället finner vi det som är gemensamt. Så som en längtan efter frihet. Eller att både jag och Norvin delar en förkärlek för att tala om sexualitet i termer av luddig metafysik.

Kan det vara något att bära med sig till de utmaningar vi står inför i Sverige? Att lägga skillnader åt sidan för att formulera det nya gemensamma?

José Luis och Norvin med Trina i bakgrunden. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger, Infopraktikant, Nicaragua

En dag i Linda Vista Sur

− Hallå! ropar Carlos till en flicka på andra sidan gatan.
Hon tittar upp och svarar med ett leende:
− Hej Profe’!
− Klockan två träffas vi idag. Meddela din syster och kusin också, säger Carlos innan vi promenerar vidare.

I området Linda Vista Sur i Jinotega jobbar Club Infantil mot sexuell exploatering av barn och ungdomar. Solen lyser starkt på himlen denna tisdagsförmiddag medan jag går runt med Carlos för att informera ungdomarna om dagens aktivitet.
− Idag ska vi visa en video och prata om sexualitet och sexuella rättigheter. Vi får se hur det går. Det är svårt att tala om de här sakerna, framförallt på grund av religionen. Att prata om sex är tabubelagt här, berättar Carlos.
Carlos Ariel Barrera Montzon har jobbat som utbildare på Club Infantil i sju år, men har varit en del av verksamheten mycket längre än så.
− Jag är från ”gatan”, säger han till mig, och Club Infantil arbetade i mitt område. Jag gick med när jag var tolv år, sedan dess har jag varit en del av verksamheten.
Carlos är nu 27 år. Till en början hade han hand om regelbundna dans- och teaterklasser men sedan ett år tillbaka har han delat ansvar för den södra sektorn. Med andra ord området Linda Vista Sur.

− Den här korsningen är känd för att ha mycket brottslighet, säger han diskret till mig medan vi går förbi den, men nu under dagen är det lugnt.
− Skurkarna är som fladdermöss, de kommer bara ut när det är mörkt. Nu sover de, skrattar han till.

I brist på lokal får trottoaren fungera som klassrum. Foto: Philip Krook

Klockan två på eftermiddagen brinner eldklotet uppe i himlen lika intensivt som tidigare. En flakbil åker förbi med en stor högtalare som basunerar ut att majs är landets stolthet. Madaí Molina Aráuz, som delar på ansvaret med Carlos, har anslutit. Tio små barn omringar dem medan de lägger ut en plastmatta på trottoaren mitt emot skrottippen.
− Tanken är att visa en video för de här barnen nu och en annan för ungdomarna lite senare, berättar Madaí och tar fram datorn. Barnen trycker ihop sig framför datorn för att kunna se och höra.
− Vad handlade videon om? frågar Carlos barnen när den tagit slut.
− Sexuella rättigheter, svarar en av flickorna.
Bilar, motorcyklar och nyfikna åskådare passerar förbi medan samtalet fortlöper kring vad sexualitet och sexuella rättigheter är för något.

 Madaí och Carlos håller igång diskussionen med ungdomarna. Foto: Philip Krook

Klockan är nu fem och vi har bytt trottoaren mot en lokal. Det är dags för samtalet med tonåringarna. Carlos spelar upp videon som bland annat handlar om preventivmedel och hur de förebygger könssjukdomar och oönskade graviditeter. En animerad sexscen skapar genanta skrattanfall bland ungdomarna.
− Vad betyder begreppet ”sexualitet” för er? frågar han under det efterföljande samtalet.
Efter en stunds tystnad vågar någon till slut säga något, därefter följer fler kommentarer.
− Det är en helhet, säger en tjej efter en stunds diskussion, det innefattar bland annat hur jag klär mig och hur jag för mig.

Dagen avslutas med en dansklass. Idag är det den karibiska folkdansen Palo de Mayo som står på schemat.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

SIGRID: Vad har din syn på sex med saken att göra?

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 4

Som i ett brev till en vän skriv ner det bästa du upplevt i din erotiska erfarenhet samt dina rädslor som du har kring erotik och sexuell njutning. Pang på.

Vi är på en fortbildning i sexualitet tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer och Milagros Romero Meza från Programa Feminista la Corriente har precis gett oss uppgiften. Efter att ha fnissat och suckat en del börjar vi skriva. När vi är klara viks breven ihop och läggs anonymt i en tygpåse. Därefter delar vi upp oss i grupper och får med oss ett papper var för att diskutera. Vad hittar vi för skillnad mellan brev från kvinnor och män, och vad är det för rädslor vi bär på? Vår egen sexualitet blir utgångspunkten för en och en halv dags samtal om kvinnliga och manliga sexuella normer, erotik ur ett historiskt och mansdominerat perspektiv, samt olika sexuella läggningar och deras plats i det nicaraguanska samhället.

En lek som uppvärmning innan samtalen tar fart.

Sexualitet… tja, det kan väl inte vara så krångligt tänker jag. Men det visar sig att det finns mängder med saker som jag inte riktigt har koll på; myter kring kvinnlig sexuell njutning, skillnaden mellan sexuella läggningar och könsidentiteter, och Freuds inflytande över synen på kvinnans sexualitet.

Förutom nya lärdomar får jag med mig många viktiga tankar. Det handlar exempelvis om hur djupt samhällets syn på sexualitet sitter i våra egna kroppar. Att vårt eget beteende kring sex påverkas av normer antingen vi vill det eller inte. Eller att det faktiskt är viktigt att veta vad man själv tycker om för att kunna säga nej när man inte känner sig bekväm längre. Vi pratar också om att inte se olika sexuella läggningar utifrån, utan istället se heterosexualitet som en del av den sexuella mångfalden. Och så säger Milagros Romero Meza något otroligt viktigt: ”Om heterosexualitet varit naturligt skulle det inte krävas ett så stort arbete, i form av propaganda mot andra sexuella läggningar, för att upprätthålla den.” Hon jämför sexualitet med gränser: ”Hit får du ta dig, men inte längre” och för överträdelsen måste du betala. Kostnaden är olika beroende på var i världen du bor. I en del kulturer går du över gränsen med livet som insats. 

Så vad är slutsatsen? Vi lever i ett samhälle där vi ständigt blir utsatta för homofobiska budskap och normer kring kvinnans sexualitet. Därför är det otroligt viktigt att vi ifrågasätter oss själva för att de unga tjejer och killar som växer upp idag ska kunna göra det. Förändringen av systemet går långsamt, men att erkänna våra egna fördomar är ett första steg.


Text: Sigrid Petersson
Foto: Carmen Flores Estevez

SOFIE: Kärlek i regnbågens alla färger

Sofie Karlström i Nicaragua, inlägg 3

De står och håller om varandra mitt i parken. Utstrålar kärlek och ömhet. Kysser varandra, smeker varandra längs ryggen. Han: lång, mörk, lockigt hår. Han: kort, slank och snaggad.

För mindre än två år sedan var deras förhållande ett brott i Nicaragua. I artikel 204 i lagen kunde man läsa att allt sexuellt umgänge mellan personer av samma kön var sodomi, ett brott belagt med ett till tre års fängelse.

Med det var då.

Nu är det måndag den 28 juni 2010 - den internationella dagen för sexuell mångfald. Vädergudarna är nådiga och håller tillbaka regnet uppe i de mörka molnen. På Carretera Masaya, en av de största gatorna i huvudstaden Managua, har trafiken stannat. Mitt på bilvägen går festklädda flator, transvestiter, bögar, bisexuella och heteros med gayflaggan höjd. De bär plakat med budskap om sina rättigheter. De sjunger och dansar till elektromusiken som pumpas ut från ett par knastrande högtalare på ett bilflak. Glädje, stolthet och mod. Några byggarbetare på trottoaren stannar upp, lyfter på hjälmarna och stirrar förbryllat.

Efter drygt en timmes paradtåg genom staden når festen fram till slutmålet, rondellen Metrocentro. Ett hundratal personer trängs kring scenen som byggts upp dagen till ära. Nakna rumpor, skyhöga klackar, fjädrar och målade ansikten. Runt om på trottoarerna har människor stannat upp för att bevittna spektaklet.

Samira Montiel, regeringens nyutnämnde ombud för diskrimineringsfrågor gällande sexuell mångfald, stiger upp på scenen. Under svepande regnbågsflaggor skriker hon ut:

- Här finns lesbiska, bögar, transexuella och bisexuella. Vi vill inte bli accepterade, vi vill bli respekterade! Här idag ser världen ett bevis på vår kamp. Och det känns som att vi drömmer med öppna ögon.

Sen är det dragshowartisten Trevi Tormentas tur i strålkastarljuset. Iklädd en lång rosa balklänning och med tårfyllda ögon, framför hon en gripande teaterscen där hon vägrar sätta på sig jeans och skjorta, trots att hon blir hånad och slagen. I slutet av scenen håller hon upp ett plakat med texten: ”Fly inte in i drogerna”. Och hon möts av publikens applåder och jubel.

Sofie Karlström