Varje år lämnar Jackson skolan för att skörda kaffe

Jackson Ulises Olivas är tolv år och hans favoritämnen i skolan är matte och engelska. Han har precis fått två stipendier för att studera engelska efter skoltid. När hans klasskamrater springer ut på rasterna för att spela fotboll på skolgården stannar Jackson kvar i klassrummet och läser de engelskaböcker och gör de läxor han fått från sina studier via stipendiet. Det är tydligt att han bryr sig om sin skolgång.

– Utbildning här är väldigt viktigt för vi lever i ett utvecklingsland. Om vi inte gör klart grundskolan och gymnasiet kan vi inte studera på universitetet och lyckas utveckla både oss själva och landet vi lever i.

 Jackson Ulises Olivas missar en månad av skolan och tvingas spendera hela sitt jullov skördandes kaffe. Foto: Philip Krook

Trots Jacksons engagemang i hans skolgång finns det hinder som gör det svårt för honom att satsa fullt ut på sin utbildning. Varje år måste nämligen han och hans lillebror följa med deras mamma och styvfar upp i bergen för att hjälpa till att skörda kaffe.

– Vi åker härifrån i mitten av november och kommer tillbaka i mitten av februari. Vi förlorar en månad här i skolan men bor där i totalt fyra månader.

Miriam Zelaya, rektor på skolan, hade gärna sett att det vore annorlunda men inser att situationerna som familjerna befinner sig i kan vara komplicerade.

– Jag tycker inte att det är bra att de tvingas lämna skolan, men ibland får man försöka förstå de situationer som föräldrarna befinner sig i. Merparten av eleverna som går här på skolan kommer från resursfattiga hem och skördesäsongen är ofta den enda, eller i alla fall största, inkomstkällan för föräldrarna. Därför tar de med sig barnen upp till kaffeplantagen under tiden de arbetar där.

Miriam Zelaya vill tro att barnen faktiskt studerar när de befinner sig på kaffeplantagen. Foto: Philip Krook

Men enligt Miriam Zelaya är det inte för att arbeta som föräldrarna tar med sig barnen upp till kaffeplantagen, utan för att fortsätta studera därifrån.

– Regeringen är emot barnarbete, det är förbjudet. Pappan arbetar på fältet men barnen måste studera. Där finns utbildningscenter och personer som tar hand om dem medan föräldrarna arbetar. Det är något som skolmyndigheten och ägarna till kaffeplantagen har kommit överens om.

Jackson berättar dock något helt annat. Han berättar om hur han arbetar tillsammans med sina föräldrar, och talar om undermåliga levnadsförhållanden och dålig mat. Han berättar även om hur lätt det är att bli sjuk.

– Det är ett tufft jobb, och det är lätt att bli sjuk på grund av regnet. Men i vår familj vidtar vi de nödvändiga åtgärderna för att skydda oss, eller så får min lillebror vara inomhus under regnet.

Philip Krook, infopraktikant, Nicaragua

De utsatta närmre än jag trott

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 9

När jag först kom hit, för snart fem månader sedan, hade jag viss kunskap om situationen när det gäller mänskliga rättigheter i Nicaragua. Det var mitt andra besök i landet och jag visste att jag skulle få se fattigdom på nära håll. Men det som till en början höll sig på avstånd, har med tiden krypit sig närmare.

När jag träffat barnen och ungdomarna på de olika aktiviteter som samarbetsorganisationerna anordnar, kommer de alltid välkammade, i sina bästa kläder. De är positiva och glada eftersom de får tid att umgås med varandra, leka och ibland besöka platser där de aldrig varit förut. Det tog tid för mig att förstå att de här barnen inte bara är där för att lära sig om sådant som kan hända andra barn, utan att många av dem själva lever i svåra situationer.

Vid ett tillfälle satt jag och Svalorna Latinamerikas informationsansvarige och samtalade med några barn som är engagerade i en kommunikationsgrupp hos en av samarbetsorganisationerna. Vi pratade om barnarbete och frågade naivt om de ”kände några barn som arbetar?” Mitt i frågan inser jag att det är ju de här barnen vi sitter och pratar med som själva arbetar.

Kanske var det vårt svenska perspektiv som låg bakom vårt antagande, kanske var det för att vi inte vill tro att barnarbete existerar, men till stor del berodde nog vår förutfattade mening på att de barnen vi satt och pratade med var vältaliga, engagerade personer i hela och rena kläder.

På liknande sätt har våldet kommit närmre och närmre. Till en början var det för mig något som man pratade om under de olika aktiviteterna. Något som de olika samarbetsorganisationerna arbetar med för att förebygga.

Fotmassage i grupp tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas fyra samarbetsorganisationer.

I samband med en programutvärdering var vi tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer på en gård där vi skulle sova över. Innan vi somnar hör jag några av de yngre kvinnorna prata engagerat med varandra. De samtalar om våldsamma makar och alkoholiserade bröder. De här kvinnorna, som alltså dagligen arbetar med andra kvinnor i våldssituationer, har många av dem själva blivit utsatta.

Likaså när det gäller tonårsgraviditeter. Det var något jag hade läst om och som jag kände till var stort i Nicaragua. Jag visste att det var ett ämne som man talade om hos de olika organisationerna. Men genom att ha lärt känna de vi arbetar med lite bättre, får jag veta att flera av kvinnorna i personalen själva fick barn när de var i tonåren. Dessutom finns det bland ungdomarna de arbetar med flera gravida tonåringar.

Efter hand har jag insett att det är självklart att det är så. Att Svalorna Latinamerikas stöd går till de mest utsatta. Att det är de drabbade som får möjlighet att engagera sig för att förändra sin vardag och göra sina röster hörda. En hel del av personalen i de olika organisationerna började själva att engagera sig som en del av målgruppen. Därigenom har de både kunskap och förståelse inför de människor de möter.

Under min tid här har jag blivit imponerad av otaliga människor. Det handlar om personer i personalen med hälsoproblem som lyckas entusiasmera barnen med sitt engagerande sätt, om flickor som lever med våld i hemmet och trots det fungerar som ambassadörer för alla barns rättigheter, om pojkar som arbetar som vuxna och ändå har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre.

Ludopedagogisk övning där det dansades med färgglada band.

Att jag först inte förstod att många av människorna jag möter inom organisationerna bär på tunga historier och sorgliga minnen, beror på att de ger så mycket. Under alla aktiviteter jag har varit med på har det varit en positiv kärleksfull stämning. Det har skrattats, skojats, dansats och kramats. Det är starka personer. Människor som valt att ägna sina liv åt att förändra.

Efter allt jag sett och upplevt under de här månaderna fastnar en tanke i bakhuvudet; vart skulle de här människorna varit om organisationerna inte fanns?

Text och bild: Sigrid Petersson

SIGRID: Busungar ger hopp

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 5

Det finns vissa personer här som alltid lyckas få mig på bra humör. De är otroligt charmiga, vanligtvis busiga och tio till tjugo år yngre än mig. 

När jag får hänga med barnen och ungdomarna som deltar i Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationers aktiviteter glömmer jag ibland bort att jag faktiskt är här för att utföra en uppgift. Istället för att gå runt med block och penna och ställa frågor blir det lätt att jag bara snackar och leker. Ungarna jag får träffa är glada och spralliga. De yngre kommer ofta nyfikna fram och frågar saker, vill att man ska sitta bredvid dem eller vara i ”deras grupp”. De äldre får man närma sig själv, men när man väl gjort det kan man få lära sig nya handslag eller danssteg och få svara på frågor om Sverige.

Att umgås med de här ungdomarna gör en hoppfull

För mig är det ibland väldigt svårt att förstå vilken miljö många av de här barnen vanligtvis lever i. Häromdagen åkte jag med organisationen Mary Barreda tillbaka till León efter en stor aktivitet i Estelí. Barnen hade varit igång oavbrutet i två dagar och en del hade sovit väldigt lite på natten. Flickan som jag sitter bredvid i bussen sover en stund med huvudet i mitt knä. Senare, när hon har vaknat, frågar hon mig vart jag bor. Jag förklarar att jag är från Sverige men att jag just nu bor i Estelí. ”Och du bor i León eller hur?” undrar jag. Hon nickar. ”Så då ska du hem nu?”. Det blir tyst en kort stund. ”Jag ska till marknaden där min mamma är”. Insikten slår till. Precis som de flesta andra av barnen som deltar i organisationen Mary Barredas aktiviteter jobbar flickans mamma på marknaden vid bussterminalen i León.  Efter två långa dagar och en bussresa ska flickan jag sitter bredvid i bussen inte hem och vila på fredagseftermiddagen. Hon ska till sin mammas grönsaksstånd och med stor sannolikhet hjälpa till att sälja.

En av dagarna under samma aktivitet hamnar jag mitt emot en 16-årig kille vid lunchen. Vi börjar prata och han förklarar sin syn på Nicaragua och Estelí för mig. Han är orolig för hur det ska gå för landet med tanke på det han kan se bland sina jämnåriga. Han pratar om droger och respektlöshet, men även om misstro och oprovocerat våld mot ungdomar från myndigheternas sida. Det är en analyserad bild av det samhälle han lever i. Medan matsalen så sakteliga töms på folk fortsätter vi vårt samtal.

Barnen och ungdomarna jag har träffat i olika aktiviteter har gett mig otroligt mycket positiv energi. Dels på ett personligt plan i form av deras nyfikenhet och ömhet mot mig, men även i ett större perspektiv. Om de här barnen, trots att de kommer från svåra bakgrunder, är så kärleksfulla, så nyfikna och kan formulera så tydliga tankar, då finns det stort hopp inför framtiden.

Text: Sigrid Petersson
Foto: Yana de Keyser

SANDRA: Bussterminalen i León

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 4

Managua, Managua, Managua skriker en man som försöker få fler passagerare till sin buss. En annan man undrar vart jag är på väg och om jag möjligen inte ska till Somoto, samtidigt som en kvinna försöker övertala mig att köpa ett äpple. En flicka tränger sig förbi och upp på en buss med en plasthink på huvudet, full med påsar med chips. Bussterminalen i León är en plats i ständig rörelse: människor som är på väg någonstans, och de som blir kvar.


Angie och hennes mamma Jessenia

Denna dag ska jag varken till Managua eller Somoto utan är där för att träffa Angie, en 12 årig tjej som spenderar stor del av sin tid på bussterminalen. Hennes mamma, Jessenia, jobbar där och har ett litet marknadsstånd där hon säljer allt möjligt: sandaler, hemmagjorda örhängen, tvättmedel, plastdunkar och pynt. Mormor Carmen, finns på andra sidan gatan där hon har en liten järnvaruhandel. Angie går i skolan på förmiddagarna, men då hon och hennes yngre syskon inte kan vara själva hemma så får de vara med mamma på jobbet efter skolan är slut. Angie tycker att det är tråkigt att behöva vara på bussterminalen och skulle hellre vara hemma, men vet att det kan vara otryggt och att det är därför hennes mamma vill att hon är med henne på jobbet. Angie hjälper till att sälja i deras lilla marknadsstånd och ibland sköter hon det när hennes mamma måste göra något annat, men för det mesta så tar hon hand om sina syskon och försöker fördriva tiden på något sätt.

Därmed är hon ett av de barn på terminalen som har det bättre. Angies mamma, som själv gick i skolan tills hon var 12 år, tycker det är viktigt att Angie fortsätter att studera och hon vill inte heller att hennes dotter säljer saker på bussarna. ”Risken är stor att Angie skulle bli dåligt behandlad” säger Jessenia.

Fatima

Det finns dock många andra barn på terminalen som varken går till skolan eller som har en fast plast att sälja ifrån. Jag pratar med 27-åriga Fatima som har sålt läsk på bussarna sedan hon var 8 år gammal. ”Arbetet är tungt, men man måste stå ut för att få mat.” Hon säger att barnen och ungdomarna som säljer vid bussterminalen ofta blir illa behandlade, slagna eller tafsade på och att de egentligen inte borde vara där. Fatima kom själv hit som liten med sin mamma och slutade att studera i tidig ålder, men hennes två barn som är 8 och 11 år går fortfarande i skolan.  

Barnen och ungdomarna som rör sig kring bussterminalen och maknaden lever i en utsatt situation och löper många risker, bland annat för sexuell komersiell exploatering. De personer jag träffade under mina två dagar på terminalen deltar alla i de aktiviteter som Svalornas nya samarbetsorganisation Mary Barreda arrangerar. Mary Barreda har lång erfarenhet av att jobba på denna plats och när jag följer en av organisationens arbetare genom myllret av människor så stannar vi hela tiden och pratar med dem som jobbar där: barn, ungdomar och vuxna. Organisationen jobbar både direkt med barnen och ungdomarna, samt de vuxna som finns runt omkring för att medvetandegöra dem om de risker som finns, jobba attitydförändrande och skapa en tryggare miljö för alla som vistas på terminalen.

För Angie har Mary Barredas arbete inneburit att hon har mer kunskap om sina rättigheter och hon vill fortsätta studera. När hon blir stor vill hon arbeta som rättsläkare, inte på bussterminalen. 

SOFI: Mitt uppvärmda hjärta

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 3

Sällan under mina sju månader i Bolivia har jag berörts så starkt som av barnen på NATs. De är med i en organisation för barn som arbetar på La Paz gator. NATs lokaler är dunkla men välkomnande. Det är lördageftermiddag och det är dags för veckomöte.

Bänkarna längst med väggarna i mötesrummet är fyllda av barn från cirka 4 till 17 år och där sitter även två cocablads-tuggande mammor. Yesenia som är anställd på NATs sitter med sin dotter i famnen. Till min överraskning är det inte hon som tar till orda för att inleda mötet, utan 15-åriga Betty. Efter ett roterande schema är det idag hennes tur att vara ordförande. Betty visar sig vara en tjej som inte tar skit från någon under mötets gång.

Barnen som vill ha ordet räcker (oftast) upp handen och Betty ger ordet. Den första halvtimmen sitter jag som förbluffad över hur lungt det går till. Därefter börjar vissa av dem, med all rätt, bli trötta och irriterade. Rösterna höjs och två äldre killar börjar gnälla på de yngre barnen för att de inte är tillräckligt aktiva som delegater.

– Vi är mycket yngre än er och ni måste förstå att vi måste få möjlighet att lära oss, svarar en 9-årig flicka lugnt.

Mitt hjärta värms av hopp inför flickans framtid.

Plötsligt spårar ordningen ur. Betty gastar och skriker, mammorna försöker lugna, men gruppen vill inte tystna. Då börjar Betty sjunga på en ramsa och göra handrörelser till. Inom 5 sekunder har alla barnen stämt in och sen blir det tyst. Mitt hjärta värms av rummets hjärtliga värme.

Dagordningen följs, omröstningar sker och beslut tas. Efter tre timmar är jag alldeles utmattad och samtidigt förundrad över att barnen har orkat. Sen minns jag; de är ju vana att arbeta dagar som nätter samtidigt som de går i skolan.

Jag tar mitt uppvärmda hjärta och lämnar NATs och de fantastiska barnen för denna gång.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

JULIO: Arbetsplatsen ser ut som en krigszon

Julio Barcellos i Nicaragua, inlägg 6

En gång i veckan stödjer jag Asociación Miriam, som är en av Svalornas 5 samarbetsorganisationer här i Nicaragua, i videoteknik och redigering. Tanken är att de ska lära sig grunderna i video och redigering så att de ska kuna göra sina egna dokumentärfilmer och använda dem som ett verktyg bland annat i olika upplysningskampanjer.

Asociación Miriam jobbar för att kvinnor och barn själva ska ha makten över sina liv och sin egen utveckling. Just nu jobbar de med en video och dess syfte är att göra Estelis invånare medvetna om de risker och skador de värsta formerna av barnarbete kan ge.

När lastbilar kommer in på soptippen fulla med sopor från Esteli springer barn och hundar efter dem för att kunna ta de bästa soporna, de plockar aluminium, koppar och plast som de sen säljer för inte många cordobas, samt matrester som de äter ibland. Barn jobbar i de här miserabla förhållandena för att hjälpa sina familjer att överleva och få mat på bordet. I dessa arbetsförhållanden utsätter de sig för många risker och faror som tillexempel sjukdomar (denge, tuberkulos, etc) och arbetsskador som att skära sig på vassa föremål, bli bitna av djur, lyfta för tungt m.m

Judith är 12 år och går i skolan i andra klass.Hon går i skolan från 8 till 12 och sen går hon direkt till soptippen tills solen går ner. Hon drömmer om att bli avokat när hon blir stor. Hon skulle vilja slippa jobba och ha mer tid att leka och leva sin barndom på ett annat sätt än nu, men verklighen ger inte utryme för såna grejjer för Judith.


Julio Barcellos

LINNEA: Barnarbetarnas rättigheter

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 4

Nästa vecka, den 12 juni, är det internationella dagen mot barnarbete. I La Paz ser jag dagligen arbetande barn, det verkar vara en självklarhet att hela familjen hjälper till med försörjningen.

Många barn jobbar i bussarna och ropar ut de aktuella hållplatserna, andra är skoputsare och en del hjälper sina föräldrar i marknadsstånden. Den form av barnarbete som jag tycker är sorgligast är de små barn som uppträder på gatorna. I gatukorsningar kan man se pojkar med tom blick dansa mellan bilarna för att få mynt kastade till sig. På trottoarer finns pojkar och flickor i tre-femårsåldern uppklädda i traditionella men smutsiga festkläder som dansar och sjunger pådrivna av tiggande föräldrar.

Beklämmande är också de barn som går omkring på barer och klubbar sent på kvällarna och säljer tuggummin och cigaretter. Givetvis finns värre former av barnarbete i det dolda, det förekommer trafficking, prostitution och slaveri av barn som kidnappats eller lurats. Enligt statistik från UNICEF jobbar drygt en femtedel av alla bolivianska barn i åldern 5-14 år.

Svalorna stöder en organisation av och för barn som arbetar, NAT’s. Deras ståndpunkt är att barnarbete ska vara lagligt så att barnen inte exploateras. Kanske konstigt för många svenskar, men i dagens Bolivia är många familjer beroende av att barnen hjälper till med försörjningen. Självklart tycker NAT’s att barnen först och främst ska gå i skolan, något som också regeringen håller med om.

Kanske kommer verkligheten här att förbättras och alla barn kommer att kunna leka glada och lyckliga på fritiden efter den pedagogiska skolan. Till dess gäller det att verka för att de åtminstone slipper jobba tolvdagarspass nere i gruvor eller slita hela nätterna som försäljare på nattklubbar och farliga gator.

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

P.S. Fotot är taget av Martina Hibell och föreställer några medlemmar i NAT's på en demonstration