SIGRID: Att resa på egen hand

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 7

Vissa intryck blir mäktigare när man är ensam.

”Är du här med din man eller din mamma?” undrar den äldre damen vars dotter just gjort i ordning min ostfyllda tortilla. ”Kommer dina vänner senare?” frågar rastakillen när vi går på de smala stigarna mot hotellet. ”Varför reser du ensam?” undrar taxichauffören medan han kör mig runt på ön med sina två små döttrar och sin fru i bilen.

Svaret på den sista frågan handlar i första hand om att jag ofta har en tydlig bild av vad jag vill göra. I mitt huvud är resmålet redan klart och då är jag inte alltid villig att ändra idé efter vad andra ska göra, eller tålmodig nog för att vänta på att de ska vilja följa med mig. Helt individualistiskt blir det lättare gjort om man gör det själv. Men i mångas ögon är jag en lite lustig filur och i stort sett alla jag börjar prata med har ett behov av att ställa frågan: ”Är du här ensam?”. Ibland skulle jag önska att orsaken till mitt svar varit lite mer spännande. Ärligt talat så har jag tackat nej till en yogaresa till Guatemala, en hemresa till Sverige och därutöver inte haft några tillgängliga reskamrater att välja mellan. Men det hade varit mycket mer intressant om det här, a la Hollywood, egentligen hade varit min smekmånad och min man precis hade dumpat mig. Då hade folk kunnat tycka synd om mig och jag hade med rätta fått känna mig stundtals melankolisk i min ensamhet.

Det finns såklart både fördelar och nackdelar med att resa ensam. Å ena sidan blir du tvingad att prata med människor, du sticker ut och folk minns dig. Å andra sidan kan det ibland underlätta att ha sällskap för att våga gå fram till en tredje person. På egen hand så krävs det mycket mer av dig. Samtidigt blir alla nya intryck dina egna och blir därmed mäktiga, men ibland så finns det upplevelser som blir så stora att du skulle behöva dela dem med någon.

I vissa sammanhang gäller det att kunna se det komiska i situationen. Som när jag på mitt vandrarhem fick möjlighet att skriva upp mig på att vara med och äta resmålets traditionella rätt och jag tänkte ”Åh vad kul! En social aktivitet!”. När jag kom ner till restaurangen visade det sig att det bara var jag och två par som skrivit upp oss. De satt vid vars ett bord.

Att vara ensam kvinna med västerländskt utseende kan öppna många dörrar. Behöver du hjälp är människor alltid villiga att hjälpa dig, folk är trevliga och går du ut på kvällen behöver du inte sitta ensam någon längre stund. Precis som vilken annan turist som helst så blir du ibland lurad på pengar, men har du språket så löser sig de flesta problemen på vägen. Sedan finns det självklart stunder när jag förbannat mitt utseende. Som när jag planerat att besöka ett fort som låg på gångavstånd från mitt hotell, men upptäckte efter att ha börjat gå att jag fick kommentarer från i princip varenda man jag gick förbi. Efter visslingar och rop från bilarna längs motorvägen kände jag mig till slut tvingad att gå tillbaka. Det gäller att kunna känna av när du kan ignorera uppmärksamheten och när du ska vara försiktig.

Att resa ensam innebär en hel del självreflektion och ibland ett stort intag av choklad. Men egentligen så finns det ingenting du inte kan göra ensam. Jag har flera gånger gått ut ensam på kvällen i sammanhang där jag känt mig trygg, med väldigt goda resultat. Män som går ut på krogen ensamma är en vanlig syn och hakar inte jag upp mig på att jag är kvinna så kommer ingen annan att göra det.

En stor del av att resa ensam handlar om att förändra sitt sätt att tänka. En vän sade till mig en gång att han försökte hindra sig själv från att ta beslut utifrån rädsla. Låter du bli att göra något för att du är rädd eller skäms? Funderar du på att resa ensam? Gör det!

Text och foto: Sigrid Petersson

HANNA: En kärlekshistoria

Hanna Zander i Sverige, inlägg 3.

Jag har alltid haft en latent rastlöshet inom mig. Ibland bubblar den upp och jag måste göra något drastiskt för att stilla den – flytta, resa eller lära mig något nytt. Sedan lugnar jag ner mig en tid, men det kommer alltid nya bubbelattacker.

För drygt tio år sedan inträffade något som skulle komma att forma mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Det var en vanlig grå morgon i mellanstadiet (av någon outgrundlig anledning är alla minnen från min barndom från ett grått, kallt och fuktigt klimat) och vi skulle ha information om valet av B-språk. Jag såg fram emot att få börja med ett nytt språk, men jag visste ännu inte vilket jag skulle välja.

Presentationerna var ganska torra. Jag letade efter någon slags magkänsla som skulle säga mig vad som var rätt. Jag brydde mig mindre om var i världen man talade språken eller om de var lika svenskan eller inte.

Magkänslan kom i form av Ricky Martin. Och spanskläraren med det yviga mörka håret som kom indansande till musiken och skrek ”Ay ay ay!”. Det sa liksom bara klick.

 

Början på en lång resa

Det var minst sagt passionerat: spanskan skulle bli min till varje pris. Jag köpte Ricky Martins album och försökte lära mig texterna från originalversionerna av låtarna. Det gick sådär. Jag gick in på spanskspråkiga chatforum och pratade med folk från hela världen, men efter ”Hola, qué tal”, blev det knaggligt. Men det bubblade så förbaskat i magen på mig.

Efter år av lektioner, bänkad på första raden och ivrigt antecknande, fick jag till slut möjlighet att stilla min rastlöshet. Jag flyttade till Madrid och fick lära känna språket och den spanska kulturen på djupet – både de bra och dåliga sidorna. Vi älskade varandra; faktum är att det bara blev mer och mer intensivt i takt med att jag kunde börja erövra – för mig – tidigare mysterier.

Numera är vi egentligen mest som ett gammalt gift (men fortfarande mycket älskande) par, jag och min spanska. Den hänger med mig lite överallt och vi vet var vi har varandra. När jag behöver den finns den alltid där och hjälper mig. Och trots att det gått så många år, blir jag fortfarande alldeles pirrig när jag hör de porlande tonerna.

I mitt arbete på Svalorna LA:s kontor har jag bland annat kontakt med praktikanterna i Latinamerika och sysslar en del med översättning av olika dokument och rapporter (en fantastisk inblick biståndsrelaterad spanska). Och även om jag trivs väldigt bra här vid mitt skrivbord på Söder och får ha ett visst sällskap av mitt kära extraspråk, så känns Latinamerika och riktiga, talande människor onekligen mer lockande. Men nästa år är jag förhoppningsvis där jag med, med spanskan som resekompanjon och får stilla det där ihärdiga bubblandet som börjat göra sig påmint igen.

HANNA: Det där med att resa

Hanna Zander i Sverige, inlägg 1
 

Det går inte att ta miste på förväntan i luften. Den där lusten, pirret och glädjen – känslan av att bara vilja ut och iväg. Och så otåligheten förstås, allt måste hända nu med detsamma!

Alla dessa känslor får plats i ett litet kontorsrum på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm där vårens praktikanter samlats för introduktionsvecka. Vi är fem som står inför den efterlängtade praktiken, och trots att den ser olika ut för oss alla har vi just det där gemensamt: den stundande resan.

Under introduktionsveckan proppas vi med information, allt från tips om klädsel i Bolivia till förmaningar om att försöka ha rimliga förväntningar på våra praktikantuppdrag. Vi vill ju alla så mycket med dessa månader; riktigt krama ur varenda droppe spänning och erfarenhet ur dem. Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt finns gränser för hur mycket som kan upplevas under en så kort tid. Och att resan hela tiden fortsätter, om än på olika sätt.

Workshop under introduktionsveckan.

Efter introduktionsdagarna känns kansliet tomt: utlandspraktikanterna är snart på väg till Peru, Bolivia och Nicaragua och jag och Zarah Östman Pittaluga blir kvar i Sverige. För mig handlar den förestående färden alltså inte om en tjugo timmar lång flygning till andra sidan jorden och ett totalt miljö- och kulturombyte; jag stannar ju hemma i gamla trygga (tråkiga?) Sverige. Jag får nöja mig med närmare tre timmars pendling tur och retur mellan Uppsala och Stockholm varje dag, och trycka på att det för min del rör sig om något så klyschigt som en inre resa. Vilket egentligen är helt sant: som kanslipraktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm får jag ett välbehövligt ombyte från studierna och tillfälle att utvecklas och äntligen få arbeta med språk och kommunikation, intressen som alltid betytt mycket för mig.

Ibland är det märkligt att titta i backspegeln och känna hur allt faktiskt gått i en tydlig riktning, att resan hela tiden haft ett bestämt mål, trots att livet ofta känns så kaotiskt och ostrukturerat. Lite så känner jag nu när jag sitter här på kontoret i Stockholm och så smått börjar få grepp om vilka uppgifter som väntar mig. Det känns som att det är helt naturligt att jag hamnat här – hos en organisation med vettiga visioner, som kämpar för viktiga saker och som har en koppling till en spansktalande värld. Lite som om min resa hit på något sätt alltid varit självklar.

Och nu blir vi resekamrater för en tid, jag och Svalorna Latinamerika. Helt säkert i de fem månader som jag kommer att vara här, men jag hoppas att vi blir tighta och fortsätter resa tillsammans även i ett senare skede.

Nu åker vi.


Text och bild: Hanna Zander