HANNA: Den behagliga bubblan

Hanna Zander i Sverige, inlägg 4

I lunchrummet på Götgatan diskuteras det ofta, men det vore fel att säga vilt. Vi är några organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter som delar på gemensamma utrymmen. Alla har vi relativt liknande värderingar vad gäller mycket och på lunchen och fikat håller vi ofta med varandra och nickar instämmande till vad som sägs. 

Med mina vänner är det samma visa: vi är överens i nästintill allt, har liknande intressen och helt klart samma grundvärderingar. En sådan sak som att erkänna att patriarkatet finns, är till exempel så grundläggande att jag – i mina kretsar – slentrianmässigt kan slänga mig med begreppet.
Vart jag än vänder mig i min närhet möts jag nästan uteslutande av medhåll, instämmande hummanden och nickande.

Det känns nästan overkligt att folk kan värdesätta saker som ekonomisk vinning högre än exempelvis social trygghet, relationer och ett rättvist samhälle. Jag minns fortfarande hur ställd jag blev när en kursare till mig en gång slängde ur sig att hon ”till varje pris” skulle bli rik: ”det spelar ingen roll om jag måste skövla regnskog”. Vad svarar man på något sådant? Jag är ju van vid att alla i min omgivning tycker att miljöns framtid är betydligt viktigare än ett välfyllt bankkonto. 

Det är i sådana situationer jag blir påmind om att jag faktiskt lever i en bubbla. Förvisso en mycket behaglig sådan, där det finns hopp om mänskligheten, men ändå en bubbla.

Demonstration för ett mer rättvist samhälle.

Däri tror jag också att det ligger ett problem. Det är fint att känna gemenskap, samlas kring åsikter och kunna hålla en diskussion på en betydligt mer intressant och givande nivå, som man ju kan när man delar grundpremisser. Samtidigt blir man otränad i att möta motstridiga argument och i att bli ifrågasatt på en grundläggande nivå; irritationströskeln blir allt lägre och man får svårare att föra diskussioner med folk som är av skilda uppfattningar. 

Så kanske får mitt löfte för sommaren bli att våga mig ut från bubblan och försöka utmana mig själv till att ta fler av de där diskussionerna som jag initialt bara känner ”suck” inför. Att slipa mina övertalningstalanger och inte tappa hoppet om att kunna få upp folks ögon för saker som för mig är självklara för att kunna utveckla ett mer solidariskt samhälle.

Text och foto: Hanna Zander

HANNA: En kärlekshistoria

Hanna Zander i Sverige, inlägg 3.

Jag har alltid haft en latent rastlöshet inom mig. Ibland bubblar den upp och jag måste göra något drastiskt för att stilla den – flytta, resa eller lära mig något nytt. Sedan lugnar jag ner mig en tid, men det kommer alltid nya bubbelattacker.

För drygt tio år sedan inträffade något som skulle komma att forma mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Det var en vanlig grå morgon i mellanstadiet (av någon outgrundlig anledning är alla minnen från min barndom från ett grått, kallt och fuktigt klimat) och vi skulle ha information om valet av B-språk. Jag såg fram emot att få börja med ett nytt språk, men jag visste ännu inte vilket jag skulle välja.

Presentationerna var ganska torra. Jag letade efter någon slags magkänsla som skulle säga mig vad som var rätt. Jag brydde mig mindre om var i världen man talade språken eller om de var lika svenskan eller inte.

Magkänslan kom i form av Ricky Martin. Och spanskläraren med det yviga mörka håret som kom indansande till musiken och skrek ”Ay ay ay!”. Det sa liksom bara klick.

 

Början på en lång resa

Det var minst sagt passionerat: spanskan skulle bli min till varje pris. Jag köpte Ricky Martins album och försökte lära mig texterna från originalversionerna av låtarna. Det gick sådär. Jag gick in på spanskspråkiga chatforum och pratade med folk från hela världen, men efter ”Hola, qué tal”, blev det knaggligt. Men det bubblade så förbaskat i magen på mig.

Efter år av lektioner, bänkad på första raden och ivrigt antecknande, fick jag till slut möjlighet att stilla min rastlöshet. Jag flyttade till Madrid och fick lära känna språket och den spanska kulturen på djupet – både de bra och dåliga sidorna. Vi älskade varandra; faktum är att det bara blev mer och mer intensivt i takt med att jag kunde börja erövra – för mig – tidigare mysterier.

Numera är vi egentligen mest som ett gammalt gift (men fortfarande mycket älskande) par, jag och min spanska. Den hänger med mig lite överallt och vi vet var vi har varandra. När jag behöver den finns den alltid där och hjälper mig. Och trots att det gått så många år, blir jag fortfarande alldeles pirrig när jag hör de porlande tonerna.

I mitt arbete på Svalorna LA:s kontor har jag bland annat kontakt med praktikanterna i Latinamerika och sysslar en del med översättning av olika dokument och rapporter (en fantastisk inblick biståndsrelaterad spanska). Och även om jag trivs väldigt bra här vid mitt skrivbord på Söder och får ha ett visst sällskap av mitt kära extraspråk, så känns Latinamerika och riktiga, talande människor onekligen mer lockande. Men nästa år är jag förhoppningsvis där jag med, med spanskan som resekompanjon och får stilla det där ihärdiga bubblandet som börjat göra sig påmint igen.

HANNA: Det där med att resa

Hanna Zander i Sverige, inlägg 1
 

Det går inte att ta miste på förväntan i luften. Den där lusten, pirret och glädjen – känslan av att bara vilja ut och iväg. Och så otåligheten förstås, allt måste hända nu med detsamma!

Alla dessa känslor får plats i ett litet kontorsrum på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm där vårens praktikanter samlats för introduktionsvecka. Vi är fem som står inför den efterlängtade praktiken, och trots att den ser olika ut för oss alla har vi just det där gemensamt: den stundande resan.

Under introduktionsveckan proppas vi med information, allt från tips om klädsel i Bolivia till förmaningar om att försöka ha rimliga förväntningar på våra praktikantuppdrag. Vi vill ju alla så mycket med dessa månader; riktigt krama ur varenda droppe spänning och erfarenhet ur dem. Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt finns gränser för hur mycket som kan upplevas under en så kort tid. Och att resan hela tiden fortsätter, om än på olika sätt.

Workshop under introduktionsveckan.

Efter introduktionsdagarna känns kansliet tomt: utlandspraktikanterna är snart på väg till Peru, Bolivia och Nicaragua och jag och Zarah Östman Pittaluga blir kvar i Sverige. För mig handlar den förestående färden alltså inte om en tjugo timmar lång flygning till andra sidan jorden och ett totalt miljö- och kulturombyte; jag stannar ju hemma i gamla trygga (tråkiga?) Sverige. Jag får nöja mig med närmare tre timmars pendling tur och retur mellan Uppsala och Stockholm varje dag, och trycka på att det för min del rör sig om något så klyschigt som en inre resa. Vilket egentligen är helt sant: som kanslipraktikant på Svalorna Latinamerikas kontor i Stockholm får jag ett välbehövligt ombyte från studierna och tillfälle att utvecklas och äntligen få arbeta med språk och kommunikation, intressen som alltid betytt mycket för mig.

Ibland är det märkligt att titta i backspegeln och känna hur allt faktiskt gått i en tydlig riktning, att resan hela tiden haft ett bestämt mål, trots att livet ofta känns så kaotiskt och ostrukturerat. Lite så känner jag nu när jag sitter här på kontoret i Stockholm och så smått börjar få grepp om vilka uppgifter som väntar mig. Det känns som att det är helt naturligt att jag hamnat här – hos en organisation med vettiga visioner, som kämpar för viktiga saker och som har en koppling till en spansktalande värld. Lite som om min resa hit på något sätt alltid varit självklar.

Och nu blir vi resekamrater för en tid, jag och Svalorna Latinamerika. Helt säkert i de fem månader som jag kommer att vara här, men jag hoppas att vi blir tighta och fortsätter resa tillsammans även i ett senare skede.

Nu åker vi.


Text och bild: Hanna Zander