JULIA: Pojkar och flickor, eller bara barn?

Hur bra man än lär känna ett land, en kultur och ett språk verkar det ändå alltid kvarstå vissa funderingar. I mitt fall handlar det om genusuppdelningen i det spanska språket. Allt och alla, ja hela språket känns det som, benämns i feminin eller maskulin form – utan chans till någon neutral eller ytterligare roll, någon ”hen” är det absolut inte tal om.

Barn leker på skolgården i Telica

Inom Svalorna LA:s program pratar man om genuskonstruktioner och ett av delmålen syftar till att synliggöra könsrollerna och få målgruppen att dekonstruera dem. I detta sammanhang blir det självklart viktigt att försöka hålla sig könsneutral i alla situationer. ”Bienvenidas, Bienvenidos” stod det på en banderoll under ett möte häromdagen. På svenska ”Välkomna, välkomna”, eller ”välkomna alla kvinnor, välkomna alla män”. Jag frågar mig om könsrollerna verkligen dekonstrueras när man inte ens kan hälsa alla välkomna som en gemensam grupp av människor? 

I språket finns det också kulturella drag som skapar ännu fler frågor vid översättningar. Jag kan översätta en text precis som det står utan att kulturanpassa den, men hur bra blir det? Jag pratar faktiskt inte spanska på svenska – jag byter karaktär när jag byter språk, och detta ännu mer nu när jag befinner mig i en annan kultur. Det handlar inte bara om att hjärnan ska tala språket, både hjärta och kropp måste tala det, och här finns risk för en kulturkrock kan jag lova!

"Pojkar och flickors rättigheter"

Men för att återgå till genusspråket. Det spelar faktiskt roll eftersom feminina och maskulina benämningar kan förstärka könsrollerna. Men hur långt ska man dra det? Jag vet inte om jag någonsin kommer att tala det spanska genusspråket. I den aspekten är jag fortfarande lite svensk, plus att jag inte ser någon anledning till att alltid göra uppdelningar. Jag vill kunna säga ”barn” istället för ”pojkar och flickor”. Men här finns det istället en risk att jag trampar i klaveret genom att jag utesluter grupper när jag förenklar, till exempel ”Niños” på spanska är pojkar, men kan också användas som ”barn”. Men i ett sammanhang där man vill skapa jämställdhet måste ju alla få samma uppmärksamhet och plats, varpå det bli nödvändigt att säga ”niños y niñas”.

Det här tankar som går runt i mitt huvud, och jag som vanligtvis brukar säga att jag är anpassningsbar och känner mig hemma med det spanska språket och den latinamerikanska kulturen, måste erkänna att det finns undantag.


Text och foto: Julia Andén

HANNA: En kärlekshistoria

Hanna Zander i Sverige, inlägg 3.

Jag har alltid haft en latent rastlöshet inom mig. Ibland bubblar den upp och jag måste göra något drastiskt för att stilla den – flytta, resa eller lära mig något nytt. Sedan lugnar jag ner mig en tid, men det kommer alltid nya bubbelattacker.

För drygt tio år sedan inträffade något som skulle komma att forma mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Det var en vanlig grå morgon i mellanstadiet (av någon outgrundlig anledning är alla minnen från min barndom från ett grått, kallt och fuktigt klimat) och vi skulle ha information om valet av B-språk. Jag såg fram emot att få börja med ett nytt språk, men jag visste ännu inte vilket jag skulle välja.

Presentationerna var ganska torra. Jag letade efter någon slags magkänsla som skulle säga mig vad som var rätt. Jag brydde mig mindre om var i världen man talade språken eller om de var lika svenskan eller inte.

Magkänslan kom i form av Ricky Martin. Och spanskläraren med det yviga mörka håret som kom indansande till musiken och skrek ”Ay ay ay!”. Det sa liksom bara klick.

 

Början på en lång resa

Det var minst sagt passionerat: spanskan skulle bli min till varje pris. Jag köpte Ricky Martins album och försökte lära mig texterna från originalversionerna av låtarna. Det gick sådär. Jag gick in på spanskspråkiga chatforum och pratade med folk från hela världen, men efter ”Hola, qué tal”, blev det knaggligt. Men det bubblade så förbaskat i magen på mig.

Efter år av lektioner, bänkad på första raden och ivrigt antecknande, fick jag till slut möjlighet att stilla min rastlöshet. Jag flyttade till Madrid och fick lära känna språket och den spanska kulturen på djupet – både de bra och dåliga sidorna. Vi älskade varandra; faktum är att det bara blev mer och mer intensivt i takt med att jag kunde börja erövra – för mig – tidigare mysterier.

Numera är vi egentligen mest som ett gammalt gift (men fortfarande mycket älskande) par, jag och min spanska. Den hänger med mig lite överallt och vi vet var vi har varandra. När jag behöver den finns den alltid där och hjälper mig. Och trots att det gått så många år, blir jag fortfarande alldeles pirrig när jag hör de porlande tonerna.

I mitt arbete på Svalorna LA:s kontor har jag bland annat kontakt med praktikanterna i Latinamerika och sysslar en del med översättning av olika dokument och rapporter (en fantastisk inblick biståndsrelaterad spanska). Och även om jag trivs väldigt bra här vid mitt skrivbord på Söder och får ha ett visst sällskap av mitt kära extraspråk, så känns Latinamerika och riktiga, talande människor onekligen mer lockande. Men nästa år är jag förhoppningsvis där jag med, med spanskan som resekompanjon och får stilla det där ihärdiga bubblandet som börjat göra sig påmint igen.

SOFIE: Två ursprungsfolk, två verkligheter

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 4

Jag har så länge jag kan minnas velat resa och lära känna andra kulturer, helst så långt bort som möjligt. ”Sverige är ju inget speciellt, det kan jag se senare”, har jag tänkt. Trots att Latinamerika för tillfället fortfarande kommer före bland mina prioriteringar, har jag börjat bli nyfiken på att lära känna mitt eget land, insett hur vackert det är och hur mycket spännande det finns att ta reda på.

Jag har inte varit längre norrut än Idre Fjäll – vad finns egentligen att uppleva där ovanför? Det känns lite pinsamt när bolivianer eller människor från andra länder ställer frågor om Sverige och jag inte kan svara på allt.

- Har ni något ursprungsfolk i Sverige?
- Självklart, de kallas samer och arbetar främst med renskötsel.

Fast hur självklart är det egentligen? På internet hittar jag sidan samer.se, där jag får veta att endast var tionde same arbetar med renskötsel. Faktum är att jag kan långt mycket mer om aymarafolket i Bolivia och om deras kultur än om mitt eget lands ursprungsfolk. På samiska kan jag inte säga ett enda ord, på aymara kan jag åtminstone räkna till tre. Jag minns inte att jag lärt mig något alls om samerna i skolan, däremot var det ett projekt i mellanstadiet om mayaindianerna som fick mig intresserad av den latinamerikanska kulturen.

Sverige har inte ratificerat FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk som Bolivia ratificerade redan då den trädde i kraft 1991. Konventionen betonar bland annat markrättigheter och det är framförallt dessa krav som Sverige inte uppfyller, men ”håller på att utreda”. En utredning som enligt ett program i Sveriges Radio förra året redan finns. Trots detta är det bara Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet som är för en omedelbar ratificering. Sverigedemokraterna ställer sig helt emot – något som kan tyckas mycket märkligt då de vill bidra till ”ett stärkande av den svenska kulturen”.

Aymarakvinna säljer coca

När kommer dagen då Sverige får en samisk statsminister? Eller beslutar att alla statligt anställda måste tala svenska och minst ett officiellt språk till, till exempel samiska*? Visserligen är samerna i Sverige en minoritet med endast ca 20 000** personer, i motsats till Bolivia som är ett av de få länder i världen där ursprungsfolken utgör en majoritet – av landets totalt 10,5 miljoner invånare uppskattas ca en och en halv miljon tillhöra aymarakulturen. Trots detta känns det konstigt att ett så utvecklat land som Sverige inte erkänner sitt ursprungsfolks rättigheter. Jag hoppas att Sverige inte bara vill bidra till utvecklingen i Bolivia, utan också lära sig av de framgångar landet åstadkommit. Det känns gammalmodigt att utbytet bara går åt ett håll, i en globaliserad värld borde alla ge och ta.

*Samiska är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk
**Av totalt 80 000 samer i Sverige, Norge, Finland och Ryssland bor 20 000 i Sverige

Sofie Olsson
programassbolivia@svalorna.se

JENNY: Utmanande språk?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 12.

Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.

En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.

Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.

- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.

Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.

Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.

Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.



När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).

Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?

Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.

På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.

Jenny Ringarp