Dimma, kyla och varma möten på landsbygden i Peru

Dimman ligger så tjock att jag knappt kan se handen framför mig, det är kyligt och lite tungt att andas. Cladio Quispe har kört PDRs fältbil sakta upp för berget, vi är på ett möte i Machaguay, Castilla Medias kallaste region. Vi kom till kommunhuset för att träffa en förening av biodlare. När klockan närmat sig 7 på kvällen har 11 kvinnor anlänt, lämnat sina spadar vid dörren och sitter och smuttar på varmt té.

Det är oftast långa resor som krävs för att ta sig fram till alla möten i regionen. Ibland upp till 3 timmar på skumpiga vägar. Men PDR (Programa de Desarollo Rural) lämnar ingen ute, utan når fram som ett ljus i dimman, även till de mest avlägsna byarna i Castilla Media.

Ljus i dimman i Castilla Media. Foto: Julia Svanström

Vi börjar med att presentera oss för varandra. Irma Timaná Taboda, programkoordinator för PDR, öppnar mötet med att prata om det gångna året och förhoppningar för det nästkommande. Organisationen har 3 grundprinciper, Solidaritet, Respekt och Autonomi. Den primära inkomsten kommer från jordbruket men genom föreningarna arbetar PDR för att ge familjerna en alternativ inkomstkälla, som i det här fallet är biodling. Eftersom kvinnornas arbetare ofta koncentreras till sysslorna nära hemmet så blir det oftast kvinnans uppgift att sköta biodlingen eller ta hand om marsvinen, som är de vanligaste alternativa inkomstkällorna PDRs föreningar hjälps åt att skapa. Andra alternativ kan också vara virkning och stickning eller avokadoodling.

Möte med Associacion de Productores Agropecuarios Machaguay Mambo (APAMM). Foto: Julia Svanström

Att ha en alternativ sysselsättning som komplement till deras övriga arbete gör att kvinnorna kan få mer ekonomiskt inflytande och starkare självförtroende då de kan öka familjens ekonomiska möjligheter. Det har varit svårt för föreningen att få in tillräckligt med intäkter från biodlingarna i år och nu funderar de på hur de ska gå tillväga under det kommande året för att förbättra sina biodlingar. Flera vill också börja med grisuppfödning samt utveckla sitt kanalsystem för att öka vattenmängden som når deras odlingar. Mötet ger på så vis utrymme för kvinnorna att lyfta fram sina synpunkter kring de brister och de förstärkningar som dem önskar sig i sin vardag.

Under nästa dag gick resan till en annan del av Castilla Media, fortfarande med den tjocka dimman över bergen, för ett möte med en mer nystartad förening. Denna grupp vill börja med marsvinsuppfödning. Irma gick igenom de olika stegen för att nå målet. Föreningens mål är att deltagarna ska bli stärkta och utbildas, både teoretiskt och praktiskt.

Möte med nyuppstartad förening. Till höger två personer ur PDRs fältteam följt av mötesdeltagare. Foto: Julia Svanström

Det var främst män som slöt upp, eftersom det är de som vanligtvis brukar delta i mötena i byn. Irma förklarade att PDRs vision är en demokratisk förening där alla deltar, därför arbetar PDR med alla familjemedlemmar men vänder sig extra till kvinnor och ungdomar eftersom de oftast får minst utrymme. Irma bad männen att inför nästa möte ta med sina fruar, då deras deltagande är extra viktigt då det är dem som kommer att ha störst ansvar för marsvinsuppfödningen. Det lovade deltagarna att göra.

Irma avslutar med att fråga: "Ska vi arbeta eller inte arbeta?" Och alla sluter upp i ett: "Jaaaaa vi vill arbeta!"

Sista dagen hade äntligen dimman lättat och på hemvägen syntes glaciären Coropuna helt klart från bilfönstret när vi skumpade tillbaka till Arequipa.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

MIA: En svala tog en tur över grannskapet

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, inlägg 4.

Det ligger röda krukskärvor i sanden. Min nya kollega från orten räcker mig en och berättar att de är från Inkatiden. Det urandinska arvet finns överallt upptäcka i Castilla Media, dit jag åkt för att hälsa på min dito informationspraktikant i Peru - Maria, och för att se hur Svalorna LA jobbar där.

Historian och nutiden finns här sida vid sida i jorden, i traditionerna och i brukandet av odlingsterrasserna som spirar av liv och växtkraft. Förra året upptäcktes ett matlagringsförråd från tiden då inkafolket regerade här och de udda växter som nu står vid det underjordiska skafferiets kant, spirar mot solen för första gången på årtusenden efter att ha grävts upp ur sin djupa frövila.

Juan Carlos från Yachay Wasi (en organisation inom PDR), tittar ner i skafferiet från Inkatiden. Bredvid står en växt från ett frö som kom upp med jorden som grävdes upp.

 

Området Castilla Media, som bland annat består av byarna där Svalorna LA bedriver verksamhet; Viraco, Machaguy, Tipan och Uñon - är grönt och prunkande på sina varsina höjdplatåer mellan de kala bergen. Vi har åkt sju timmar på den mest slingrande och riskfyllda väg jag någonsin rest på. Sandbergen som omsluter dalgången hänger över vägen med klippor och lösa stenblock, de enkelriktade partierna av grusvägen ligger precis över de brantaste stupen. Upp ska vi, och väl där uppe nära molen och på de gröna kullarna ligger paradiset.

Så berättar nästan alla jag träffar; ”Vi har precis allt här: guld, silver, grönska, varma källor, mineralrikt vatten, sol och djur  och fåglar av alla slag. Allt du sätter i jorden här får liv". Ändå flyttar ungdomarna bort från Castilla Media. Man vill bli läkare, ekonom eller ingenjör – inte bonde såsom mamma och pappa som sliter hela dagarna ute på sina ”chakran” (fält).

Castilla Medias djupa gröna dalgång verkar som kuliss när det spelas volleyboll på skolan i Machaguy.

Programmet i Peru, PDR (Programa de Desarollo Rural – Program för landsbygdsutveckling), jobbar just för att få detta område att leva vidare genom bättre jordbrukstekniker, stärkta politiska rättigheter, ledarskapsutbildning och ökad medvetenhet om miljön hos barn. Likheterna med programmet i Bolivia är organisationernas driv och passion för det de gör. Självklart jobbar de i Peruprogrammet PDR (2012-2016), liksom i Boliviaprogrammet Suma Thakhi (2009-2013), med Svalorna Latinamerikas vision att stödja utsatta för att organisera sig och samarbeta för ett ökat inflytande i samhället samt att stödja mänskliga och ekonomiska rättigheter och utbildning.

Som besökare med bakgrund i Suma Thakhis arbete i El Alto, tycker jag mig urskilja att respektive landsprogram jobbar mycket olika. Särskilt då PDR:s tre organisationer fokuserar på varsitt delmål inom Peruprogrammet medan man inom Boliviaprogrammets organisationer jobbar med alla fyra delmål parallellt. Man kan tänka sig att arbetet på en ort där man kämpar för att få folk att stanna kvar på platsen likt sina förfäder, bland rika naturmässiga resurser och där alla känner alla, på många sätt är olikt det jobb som krävs i El Alto. Suma Thakhis aktiviteter utförs ju i ett samhälle som är uppbyggt av arbetsinvandrare, där få har sina rötter och där fattigdom, diskriminering och kriminalitet utgör de största hoten mot individers personliga välmående och utveckling

Jag känner mig mycket lycklig över att ha fått lära känna Castilla Media, PDR och Peruprogrammet, men ännu lyckligare är jag nog över att vara tillbaka på jobbet i La Paz och i El Alto med nya lärdomar och nya erfarenheter från systerprogrammet i det andinska grannlandet. På mitt skrivbord ligger en liten bit målad kruka som påminner mig om att vi är en pyttedel i en lång rad historier som alla bär på olika kunskaper och erfarenheter.  

Text och bild: Mia Moberg

LOVISA: Ekoturism och bussport

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 4

Under veckan som gått har jag slagit mitt rekord i bussåkning – hela 16 timmar har jag tillbringat i den skumpiga cirkus som de gamla amerikanska skolbussarna i Nicaragua är. Bussport, som min besökande kompis kallade det. På 16 timmar kommer man långt i det här lilla landet, och temat för resorna kan kallas ekoturism. Första destinationen var ett så kallat Earthship i södra kuststaden San Juan del Sur, vilket är ett ekologiskt hus byggt på ett speciellt vis. Det visade sig vara ett gott exempel på hur internationell investering kan tas till vara och utnyttjas till fördel för lokalbefolkningen.  

Idén till Eartships föddes i New Mexico i USA, och teamet där håller nu på att utveckla sina arkitekturer världen över. Husbygget går ut på att konstruera funktionella och enkla hus med material från den naturliga omgivningen och återvunna resurser, som bildäck och glasflaskor. Med hjälp av särskilda tekniker bygger man väggar anpassade till klimatet, och integrerar system för förnyelsebar energi och vattenupptagning, som ger ett miljömässigt hållbart hus utan el- och vattenräkningar. Perfekt för miljöer med svag ekonomi och stora naturresurser. Exemplaret i San Juan del Sur var också ett fantastiskt vackert hus! Med mjuka, fantasifulla former och stora luftiga rum. Huset stod för tillfället tomt, men projektet grundade sig på den goda idén att utbilda lokalbefolkningen inom teknikerna. Bygget genomfördes alltså med lokala bybor som sedan kunnat använda kunskaperna i sina egna husbyggen.

Ett par bussresor senare blev nästa ekoupplevelse naturreservatet Miraflores, norr om Esteli. Där är lokala gårdar involverade i turismen och hyr ut rum och lagar mat åt de turister som vill lära sig om jordbruk och kaffeplantage och vandra i bergens majsfält och skogar. Och det var så vackert! De mogna kaffebönorna sken röda och mandarinträden släppte sina frukter just utanför dörren. De flesta sängar stod dock tomma, och våra värdar tog inte emot så många turister som de velat. Synd! För detta Nicaragua är verkligen värt att uppleva: de jordnära sympatiska människorna som lever och brukar själva kärnan i det växtrika landet. Och istället för att bo på hostels ägda av välbärgade européer eller amerikaner är det definitivt värt att stötta nicaraguanerna själva, som har så mycket att bjuda på.

Text och foto: Lovisa Dragstedt
infonicaragua@svalorna.se