MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

MIA: Upptäckten av den paceñska gastonomin

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz inlägg nummer 5.

Den bolivianska maten är lika varierande och rik som kulturlivet - vilket i sig fylls ut av 36 distinkta etniciteter som alla bär egna matvanor beroende på klimat, miljö, tradition och tillgänglighet. La Paz:s kök, är endast en pusselbit av många andra som tillsammans kan lägga den rättfärdiga bilden av Bolivias matkultur.

Personligen anser jag att upplevelsen av ett land till allra största del, efter de viktigare relationerna man hamnar i och hur man mår i respektive klimat, beror på hur gott man äter. Det låter kanske oakademiskt, bristande i omvärldsreflektion och introvert; men de tre måltiderna man har framför sig varje dag är något jag ständigt antingen - längtar till, drömmer om, planerar efter eller är i kast med att avnjuta. Inget däremellan. Jag har mat på hjärnan kan vi väl säga.

Maten på högplatån är på många sätt lik den där hemma med fokus på potatis, kött och bröd, vilka här äts som permanenta inslag vid alla måltider. Därefter minskar likheterna i de respektiva nationella nutida köken. Det andinska gastronomiska fokuset ligger ofta på själva lasset av föda, och mathögens ingredienser får gärna vara av det tyngre slaget. Högplatåns leriga och vindpinade marker begränsar odling till tåliga grödor såsom majs, potatis, rovor, havre och quinoa med lamor, gris och kor som betar däremellan.

Den typiska pacenska lunchen har, trots marknadernas grönsaksberg från de varmare delarna av landet, en tydlig påverkan från områdets traditionella standardrätter. För 10-15 bolivianos (ungefärligen detsamma i SEK) får du en jätteskål grönsakssoppa med potatis och ris eller havre i, i 8/10 fall kryddad på samma sätt som föregående dag – klar buljong och koriander. Vid huvudrättens inträde serveras man allt som oftast friterat eller stekt kött eller kyckling, ett berg vitt ris, potatis, torkad och sedan återkokt chuño (en potatisvariant) tillsammans med en hög vit, mindre söt, tjock och mjölig majs. Torrt? Ja. Den enda sås som erbjuds är en stark och kall tomat- och pepperonisås (llajhua), alternativt majonnäs och ketchup i portionsförpackningar.

Alla typer av kött hittas väl exponerat på marknaderna.

Denna vardagliga fettiga, host-torra och kolhydratstinna lunchen lockar tyvärr inte mina smaklökar särskilt mycket. Att den höga höjden därtill påverkar och dämpar luktsinnet och hur man uppfattar smaker begränsar aptiten. När dessutom matlagning i det egna köket både tar dubbelt så lång tid och resulterar i att pastan inte blir god då vattnet på denna höjdnivå redan kokar vid 78 grader - då är även dessa svårbesegrade motstånd till lyckliga smakminnen.

Men det är här det lyckliga i historien kommer - letar du dig ner lite bland det friterade, stekta och tryckkokta så kommer du att upptäcka en fantastisk värld. För den köttätande finns här nämligen allt från chicharron (drypande stekt griskött), tucumanas (friterade kryddade piroger där du mellan varje tugga kan välja att hälla på någon av minst fem olika såser), flera stingiga fläskköttsgrytor och trucha (en härlig laxfisk som kommer från Lago Titicaca). Växtliga upptäckter såsom oca (en sötpotatis), varianter av quinoa och havre, naturprodukter som superpulvret ”maca” (som man kan blanda i allt från soppa till smoothien, den fantastiska apin (varm röd majsdryck kryddad med kanel) eller den älskvärda queso criollo frito (som halloumi) har även poppat upp som stjärnor på himmelen. Är du raw-foodist? Paradiset har du då serverat i vagnarna parkerade vid varje gatuhörn, där du kan njuta av valfri färskpressad, exotisk, söt eller grönsaksbaserad och billig jos.

Josvagnar prunkande av frukt och grönsaker.

Ur min synvinkel - som den fettkära karnivor och grönsakssmoothie-älskare jag är - finns det knappt någon hejd för vad man kan låta smaklökarna fröjdas av i La Paz. Bara man accepterar ett matliv som under längre tid skulle ta kål på hjärtat, och samtidigt välkomnar det mer spännande alternativet att leta sig bort från de tusenfaldiga stekosande lunchhaken längs gatan för att smita in på den prunkande marknaden istället för att våga sig på vad den andinska högplatåns huvudstad har att trolla fram.

Text och bild: Mia Moberg

MIA: En svala tog en tur över grannskapet

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, inlägg 4.

Det ligger röda krukskärvor i sanden. Min nya kollega från orten räcker mig en och berättar att de är från Inkatiden. Det urandinska arvet finns överallt upptäcka i Castilla Media, dit jag åkt för att hälsa på min dito informationspraktikant i Peru - Maria, och för att se hur Svalorna LA jobbar där.

Historian och nutiden finns här sida vid sida i jorden, i traditionerna och i brukandet av odlingsterrasserna som spirar av liv och växtkraft. Förra året upptäcktes ett matlagringsförråd från tiden då inkafolket regerade här och de udda växter som nu står vid det underjordiska skafferiets kant, spirar mot solen för första gången på årtusenden efter att ha grävts upp ur sin djupa frövila.

Juan Carlos från Yachay Wasi (en organisation inom PDR), tittar ner i skafferiet från Inkatiden. Bredvid står en växt från ett frö som kom upp med jorden som grävdes upp.

 

Området Castilla Media, som bland annat består av byarna där Svalorna LA bedriver verksamhet; Viraco, Machaguy, Tipan och Uñon - är grönt och prunkande på sina varsina höjdplatåer mellan de kala bergen. Vi har åkt sju timmar på den mest slingrande och riskfyllda väg jag någonsin rest på. Sandbergen som omsluter dalgången hänger över vägen med klippor och lösa stenblock, de enkelriktade partierna av grusvägen ligger precis över de brantaste stupen. Upp ska vi, och väl där uppe nära molen och på de gröna kullarna ligger paradiset.

Så berättar nästan alla jag träffar; ”Vi har precis allt här: guld, silver, grönska, varma källor, mineralrikt vatten, sol och djur  och fåglar av alla slag. Allt du sätter i jorden här får liv". Ändå flyttar ungdomarna bort från Castilla Media. Man vill bli läkare, ekonom eller ingenjör – inte bonde såsom mamma och pappa som sliter hela dagarna ute på sina ”chakran” (fält).

Castilla Medias djupa gröna dalgång verkar som kuliss när det spelas volleyboll på skolan i Machaguy.

Programmet i Peru, PDR (Programa de Desarollo Rural – Program för landsbygdsutveckling), jobbar just för att få detta område att leva vidare genom bättre jordbrukstekniker, stärkta politiska rättigheter, ledarskapsutbildning och ökad medvetenhet om miljön hos barn. Likheterna med programmet i Bolivia är organisationernas driv och passion för det de gör. Självklart jobbar de i Peruprogrammet PDR (2012-2016), liksom i Boliviaprogrammet Suma Thakhi (2009-2013), med Svalorna Latinamerikas vision att stödja utsatta för att organisera sig och samarbeta för ett ökat inflytande i samhället samt att stödja mänskliga och ekonomiska rättigheter och utbildning.

Som besökare med bakgrund i Suma Thakhis arbete i El Alto, tycker jag mig urskilja att respektive landsprogram jobbar mycket olika. Särskilt då PDR:s tre organisationer fokuserar på varsitt delmål inom Peruprogrammet medan man inom Boliviaprogrammets organisationer jobbar med alla fyra delmål parallellt. Man kan tänka sig att arbetet på en ort där man kämpar för att få folk att stanna kvar på platsen likt sina förfäder, bland rika naturmässiga resurser och där alla känner alla, på många sätt är olikt det jobb som krävs i El Alto. Suma Thakhis aktiviteter utförs ju i ett samhälle som är uppbyggt av arbetsinvandrare, där få har sina rötter och där fattigdom, diskriminering och kriminalitet utgör de största hoten mot individers personliga välmående och utveckling

Jag känner mig mycket lycklig över att ha fått lära känna Castilla Media, PDR och Peruprogrammet, men ännu lyckligare är jag nog över att vara tillbaka på jobbet i La Paz och i El Alto med nya lärdomar och nya erfarenheter från systerprogrammet i det andinska grannlandet. På mitt skrivbord ligger en liten bit målad kruka som påminner mig om att vi är en pyttedel i en lång rad historier som alla bär på olika kunskaper och erfarenheter.  

Text och bild: Mia Moberg

MIA: Pardans eller parningsdans?

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz, inlägg 3.

Gruppen ”Alto Estilo” från El Alto vann i april den internationella breakdans-tävlingen ”B-boys Connecting People III” i genren ”battle”, där fem personer breakdansar i grupp mot fem andra personer. Alto Estilos styrka var bland annat att de lyckades blanda in danssteg från både bolivianska traditionella och moderna danser och referenser till viktiga andinska symboler såsom kondoren och laman, djur som återfinns i hantverk ända från 3000 år tillbaka fram till idag och som dessutom finns i landets säregna naturmiljöer.


Gruppen till vänster är Alto Estilo.

Här i La Paz:s uteliv går det inte att mäta sig med folks breda danskunskaper; ledigt dansas allt från någon av de hundratals folkloredanserna, såsom den vanliga morenadan eller tinkun, till salsa och cumbia, på uteställen. Med gymnastiksalsbugg och polka som enda erfarenhet av svensk folkdans tycker jag innerligt synd om oss svenskar som endast har fått små torra smulor av den pampiga och ingrediensfyllda folkdanskakan. Macarena, min föregångare, har även hon skrivit både här och här, om att just dans är en av de traditionellt och nutida viktigaste och vanligaste bolivianska aktiviterna.

Jag har själv förälskat mig i folkloredansen caporales. Efter att ha sett en uppvisning där ett gäng killar hoppade, dansade, sparkade och i takt skakade på axlarna, visste jag att detta precis var det jag sökte. När jag några dagar senare på ett uteställe blev uppbjuden att dansa just caporales, började jag direkt imitera killen ifråga genom att stampa och rycka på axlarna på samma sätt som han gjorde. Med uppspärrade ögon och besviken blick förde han mig åt sidan för att uppfostra mig -”Sådär kan du inte dansa, bara killar dansar så! Tjejer ska dansa mycket sexigare och med sensuella rörelser – såhär!” Och så visade han mig med flirtiga och återhållsamt högklackskos-trippande steg – hur det var tänkt att jag, som tjej, skulle dansa caporales*.

Jag älskar att dansa och att gå in i en roll som passar dansstilen, men den stunden blev jag påmind om ett program på en av landets större tv-kanaler. Programmet handlar om att ett par unga killar får praktiska uppgifter som de ska klara av under tiden som några kvinnliga dansare ska röra sig så pass upphetsande att killarna tappar fokus och inte klarar av uppdragen. Tjejerna ska alltså finnas där endast i egenskap av ”frestande godisbit”. Hur kul låter det?

Och när jag tänker på breakdanstävlingen så minns jag hur det skavde i mig när jag såg att en av de tre tjejer som uppträdde utförde en lång och kråmande del av sin dans vilken starkt påminde om de objektifierade dansarna i de mest sexistiska videorna på MTV. Visst, de två andra tjejerna var medlemmar i en av breakdansgrupperna och hade samma fokus på dansteknik och självförtroende som övriga tävlanden. Ändå blir ekvationen att en av tre tjejer körde på ”sexspåret” medan inte en enda av 50 killar anspelade på sex mer än med någon enstaka rörelse.

Normen på de moderna, mer västerländskt inspirerande, uteställena i La Paz säger ofta att pardans för kvinnans del snarare ska likna en parningsdans. Däremot är de flesta av de bolivianska traditionella danserna (som även de dansas ute)  inte alls anspelande på något annat än individens styrka och kunskap eller på respektive regions eller folkslags traditioner och sysslor, oberoende av om dansaren är kvinna eller man.

Den höga kvaliten på teknik och känsla som man här ser hos många tjejer på klubbarna och i danssällskapen innebär att en grupp tjejer lika gärna skulle kunna vinna nästa icke-traditionella eller moderna danstävling. Men om vi önskar att detta ska ske imorgon måste kravet att verka som attraktionsobjekt kopplas bort redan idag.


* Nyligen fick jag dock veta att det är accepterat, om än inte lika vanligt, för kvinnor att dansa den ”macho” varianten av caporales.

Text: Mia Moberg

infobolivia @ svalorna.se

MIA: Utmaningarna för en hälsosvag låglänning på högplatån

Mia Moberg i La Paz, blogginlägg 2

Jag tittar upp från anteckningsblocket och staden kryllar av folkliv framför mina ögon på de dammiga och avgasfyllda breda gatorna i El Alto; matförsäljning ur gigantiska kastruller, sopsäckar fyllda med popcorn och stånd med grönsaker i bås, på bord, i en stor korg eller från ett skynke utbrett på marken – överallt finns det olika saker att äta. Här bär kvinnorna färgstarka kläder vart man än tittar, oftast ackompanjerat med ett randigt andinskt mönstrat tyg som knyts till en ryggsäck varur man skymtar allt från dagens inköp på marknaden till en unge med rosiga kinder som tittar upp eller de egenproducerade chipsen som ska säljas längre ner på gatan.

Längst fram bredvid chauffören i en full minibuss har vi tuffat upp genom La Paz branta vägar tills det slår lock för öronen och vi är över molnen. Vi fortsätter ut på huvudgatan på högslättens största stad, där trafikstockningen är ett faktum och människor med och utan packning eller barn i famnen hoppar in i och ut ur bilar i det stillastående lapptäcket av tutande minibussar och större bjärta bussar från 60-talet. Det portföljbärande affärsfolket i kostym och högklackat från La Paz syns inte till här, inte heller de gröna alléerna, pampiga parkerna eller gräsmattorna. Att nästintill alla alteños (boende i El Alto) i stort sätt är aymara märks på kvinnornas klädstil och håruppsättning och dessutom på språket som hörs på gatorna.

Det är mitt första besök i El Alto där Svalorna Latinamerikas Boliviaprogram ”Suma Thaki” har alla sina samarbetsorganisationer. Programmets målgrupp är barn i åldrarna 8-22 år i riskzonen för att hamna på gatan. Suma Thakis samarbetsorganisationssamordnare Gerardo har bjudit med mig upp till organisationen Chasqui för att delta på ett möte med representanter från tre av Svalorna LA:s fyra bolivianska samarbetsorganisationer.

Dagens agenda består i att komma överens om ett manus för den kommande radioannonsen som ska spelas upp två gånger per dag under två månader på den lokala radiokanalen 57 i El Alto. Radioannonsen kommer att talas in av programmets deltagare med information som riktar sig till barn och ungdomar. Ämnet (som ska avhandlas på under en halv minuts radiotid) är att få barn och unga att våga ta plats i de beslut, diskussioner och rådslag som förs i hemmet och i skolan, organisationer och samhället i stort.

Under mötet debatteras allt från att rösten som ska läsa in måste säga ”niños, niñas y adolecentes” och inte bara det vanliga ”niños” (ändelsen -os som är maskulin har diskuterats vara ännu ett exempel på att mannen i samhället är norm), till att två personer måste turas om att tala in jingeln just på grund andningsuppehållen som annars tar för lång tid. Genom fönstret i den kalla salen glimtar himlen blå och hög och mitt huvud börjar känna av den ytterligare höjdskillnaden som ett besök i El Alto innebär.

Det har gått flera veckor sedan jag kom hit och inget höghöjdsillamående sedan helgen då vi åkte ner via fd. ”Dödens Väg” till molnskogsområdet Yungas och ett hostel utanför staden Coroico där bananer, citrusfrukter, avokado och apor hänger i de subtropiska träden. Äntligen försvann den konstiga sjukan, sorojchin, (till slut kallad för ”höjdis” för att locka den till mer vänliga former av uttryck än kräkningar). Och väl tillbaka i La Paz kom den inte tillbaka; förrän här och nu i El Alto. Turligt nog ger höjdis med sig och efter 5 timmar kan jag återigen ta in – för mig – nya  företeelser varje gång jag öppnar dörren.

I mötet med nya kulturella uttryck, såsom den ständiga närvaron av traditionell dans och boliviansk musik, aymaraklädseln som sveper förbi med stora kjolar i flera lager och en hatt (som nästan ser ut att sväva ovanför huvudet på vissa av kvinnorna), nylagad mat och purfärsk juice att köpa var femte meter på gatorna, har jag äntligen börjat uppleva landet, staden och platsen där jag befinner mig. Jag bor i en andinsk värld där högplatåns hastiga men huskantade stup ramar in en gropformad klättrande stad. La Paz är bakom sina trasiga fasader full av kultur, mörka berättelser och glädjefyllda traditioner och yttringar som belönar ett uppmärksamt öga och en frågvis mun. Vare sig du vill eller inte blir du påverkad av det du möter här. I mitt fall först påverkad av det låga syrets yrsel, min stapplande spanska, mitt hariga säkerhetstänk och en ösig atmosfär i trafiken utan någon pardon för gångtrafikanternas markerade övergångsställen.

Men mötena med människor i denna stad, paceños (La Paz-bor), har trots min mediokra startpunkt varit så naturligt enkelt, från dag ett. Paceños eller svenskar – samma sak! Ingen pratar med dig om du inte först tar initiativet och då först lite återhållsamt men sen är de oftast hjälpsamma och rakt vänliga. Samma känsla i mötet, men andra klimatiska förhållanden, andra språk och en helt annan historia. Jag ser fram emot ett mer vaket och frisk tillstånd i arbetet här hos Svalorna Latinamerikas kontor i La Paz; särskilt i samarbetet med organisationerna i El Alto. Där kommer utmaningarna att handla om att lära känna de barn och unga som Suma Thakhi arbetar med utifrån målgruppens egna villkor, önskningar och mål, och inte om att försöka hålla mig fast i en stolpe på gatan för att inte ramla av yrsel orsakad av höjdsjuka.

Ps. I publicerandets stund har jag återigen åkt på sjukdom, denna gång salmonella, bakterie och en infektion som krävde sjukhusvistelse. Nu när huvudet äntligen tagit in det nya landet kräver tydligen kroppen sin andra halvlek av acklimatisering.

Text: Mia Moberg
Foto: Mia Moberg

MIA: Visionen om en lag som hör, ser och agerar

Mia Moberg i Bolivia, inlägg 1

– Ayúdame, ayúdame! No, por favor noo!
( – Hjälp! Hjälp!! Nej, snälla, neeej!)

Jag hör det ljusa desperata skriket från en oidentifierbar lägenhet i det moderna höghus jag precis flyttat in i denna soliga morgon med blå himmel och tutande taxibilar i karavan utanför fönstret. Jag inser, efter att ha irrat runt på darriga feberknän i alla hörn av 3-rummaren, att jag inte kan lokalisera varifrån ljudet kommer. Vad var det jag hörde? Jag vill inte tänka. Inte fantisera. Jag vill tro att det var en TV som stod på i en av våningarna under. Jag vet ingenting om vad som pågår men så långt har jag förstått att någonting sker mot en kvinnas vilja. Jag vill inte, men kan omöjligt undgå att föras bort av statistiken och motas in i fantasins mörkaste vrår där misshandel, övergrepp och våldtäkt härskar. Jag har ju precis landat. Snälla La Paz, kan jag inte få bara en enda dag att låta hjärtat kämpa med endast syrebrist, utan den extra tyngden av ångest över att vara ett kvinnomisshandelsvittne som inget kan göra?

Siffran att åtta av tio bolivianska kvinnor minst tre gånger per år drabbas av våld eller övergrepp inom de närmsta relationerna säger mig att det jag hörde kan vara en tydlig indikation på att siffrorna representerar den direkta verkligheten. På tv-nyheterna rullar bilder på en eftersökt man som är på flykt efter att ha mördat sin fru, den kända journalisten Hanali Huaycho, förra veckan. Enligt det nationella informationscentrumet för kvinnors utveckling CIDEM (El Centro de Información y Desarrollo de la Mujer) har 30 kvinnor i Bolivia mördats av män i nära relationer till dem under perioden från januari till februari 2013. Efter år av långa diskussioner om hur man ska lagstifta för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld har medias explosionsartade uppmärksammande av brutala kvinnomord verkat som katalysator för implementeringen av ett ökat lagstöd mot kvinnovåldet och för ett mer aktivt ställningstagande från regerings sida för bolivianska kvinnors rättigheter.

364 dagar om året kan man faktiskt kalla internationella mansdagar runt om i många länder, städer, byar och hem på vårt jordklot. I majoriteten av alla hem i världen underordnas kvinnans rättigheter mannens maktutövande och rätt till livsförverkligande. Våldtäkt, misshandel, fråntagandet av rätten till utbildning, sexuella utnyttjanden och berövandet av yttranderätt är alla fenomen som i största mån drabbar kvinnor för att de är just kvinnor. På så sätt stängs kvinnor ute från att känna sig trygga på den plats som jag själv associerar med vila, återhämtning och säkerhet – hemmet.

Med så många dagar som mellan raderna tillägnas män, desto viktigare blir det att använda den åttonde mars för att återigen stryka under, lyfta upp och titta på hur läget för kvinnors rättigheter ser ut och vartåt utvecklingen är på väg. Denna dag blir jag påmind om vilken tur jag har och vilken osannolikhet det var att just jag på jorden skulle födas till ett liv med mer rättvisa förutsättningar trots det faktum att jag är kvinna. Dagen får mig att minnas att kampen för kvinnors rätt till sin egen kropp, till att få utbilda sig, till att välja sitt eget liv och till att känna trygghet är en förutsättning för en välmående, solidarisk och vacker värld. Den kampen handlar om att fortsätta stå upp emot de förminskande och begränsande roller vi som kvinnor förväntas hålla oss inom, oberoende av vilka nivåer av förtryck vi talar om. Den kampen ska föras för alla kvinnor, om det så är för de systrar, mödrar och väninnor vi träffar varje dag eller om det är för de kvinnorna som vi aldrig kommer att träffa. Detta för att den systematiska, institutionella, kulturella och sociologiska diskrimineringen kväver tron på att kvinnor, var de än befinner sig, har rätten till makten över sitt eget liv.

Den internationella kvinnodagen innebär i år att en förbättrad lag mot våld mot kvinnor träder i kraft här i Bolivia, ”Ley Integral Contra la Violencia Hacia las Mujeres” (en mer omfattande lag mot kvinnofridsbrott). Ley Intergral som den kallas, har som syfte att "skapa och etablera mekanismer, politiska åtgärder och integrerade förebyggande åtgärder för vård, skydd och upprättelse till de kvinnor som utsatts för könsrelaterat våld och förtryck". Den nya lagen menar man ska ”verka för att garantera kvinnor ett värdigt liv där de har möjlighet att utöva alla sina rättigheter för att få leva väl”.

Även om kvinnan i lägenheten bredvid får reda på nyheten behövs det mer än att lagen skrivs om för att tryggheten ska infinna sig. Men idag den åttonde mars väljer jag att tro att med förstärkt stöd från samhället och med en vaken och agerande omvärld kommer hennes rop om hjälp att höras, hon kommer att lyssnas på och hennes nej kommer att respekteras.

Text: Mia Moberg infobolivia@svalorna.se
Foto: Svalorna Latinamerika