Ungas röster från landsbygdens Peru

Under en hel lördagsförmiddag i byn Machahuay samlas barn och unga för att lekfullt  arbeta med och diskutera mänskliga rättigheter tillsammans med oss från landsbygdsutvecklingsprogrammet. Vi möter upp omkring 20 ungdomar vid den vattenfattiga fontänen på torget som utgör centrum i byn. Luften är härligt frisk och det biter lite i kinderna av både kylan och solen. Vi har förberett olika stationer av lekfulla samarbetsövningar kryddade med tävlingsmomentet- den grupp som kommer först i mål vinner.  

De unga måste jobba tillsammans för att nå dagens mål

Den första uppgiften blir att dela upp sig i grupper för att sedan få den första ledtråden. Stationerna har strategiskt valts ut med hänsyn till dagens tema. De följer ledtrådarna från utkikstornet, till polishuset, genom hälsocentret och vidare till ortens kyrka. De unga utmanas vid varje station - de ska omfamna varandra, ropa ut en artikel ur FNs allmänna förklaring till de mänskliga rättigheterna och ta sig cirka 200 meter med benen hopbundna med tejp. Deras samarbetsförmåga och skicklighet att hitta lösningar sätts på prov. De springer mellan stationerna och jublar när de lyckas med uppgiften eller hittar nästa ledtråd. Alla tre grupper tar sig till slut i mål - svettiga och skrattande. Vi har alla glömt bort att ge det vinnande laget sitt pris. Det kommer vi på i bilen tillbaka. Men ingen verkar tycka att priset var särskilt viktigt.

Det högsta tornet vinner

De reflekterande tävlingslekarna fortsätter. Nu ska byggas ett högt och stabilt torn av A4 papper. Grupperna kastar sig genast över uppgiften. De rullar papper och tejpar ihop dem. De bygger högre och allt faller. Det diskuteras livligt inom grupperna och de provar igen. När tiden är ute är det uppenbart att en grupp har det högsta tornet. Men dess hållbarhet och stabilitet ska testas genom att en färgglad peruk placeras på toppen. Papperskonstruktionen faller. Som övningen visade gäller det inte bara att komma framåt och uppåt, det krävs också en bra och trygg bas. Tillsammans reflekterar vi över vikten av att arbeta tillsammans och vad som krävs för att bygga hållbara organisationer. Tillit, samarbetsförmåga och åtaganden pekas ut som särskilt viktiga.

När deltagarna ombeds lista upp vilka olika rättigheter de har kommer svaren snabbt. "Att få gå i skolan" utropas det första svaret. "En bra hälsa... och att ha ett namn!" ropar den yngsta av deltagarna, en pojke på åtta år. Alla skrattar lite åt det sista men Edith som är mötesledare skriver upp pojkens svar på ett brunt papper som hänger på väggen. Efter många svar som resulterar i en lång lista kommer nästa fråga: "Så om ni har alla dessa rättigheter, vilka är då era skyldigheter?". Den listan blir kortare, det är lättare att känna till sina rättigheter - menar en av de äldre deltagarna.


Tillitsövningar efter målgången

Efter nästan fyra timmar av aktiviteter undrar vi om de är redo att avsluta (de börjar se lite trötta ut). Men då piggnar de till och vill gärna fortsätta lite till. Vi pratar om värderingar  och hur dessa spelar in för att man på ett bra sätt ska utnyttja sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter. Som avslutning på en intressant och livlig helgmorgon äter vi en smörgås tillsammans, grannortens dagsfärska bröd med en bit lokalproducerad ost i mitten. Det är inte alla som har fått i sig en ordentlig frukost och oftast har vi med oss något till våra möten som energipåfyllnad. En del utav de som deltagit kommer ifrån närliggande områden, så kallade annex, och deras skjuts tillbaka väntar in dem på torget. De sista mackorna delas ut och lokalen töms fort på den livliga samlingen. Den värmande vårsolen lockar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Journalister i Nicaragua förväntar sig information i gengäld

Organisationen Mary Barreda bjöd in journalister på kvällsmöte i förra veckan. Det visade sig bli kämpigare än man kunnat ana. 

Tidigare på dagen hölls det ett möte med “transportistas", dvs taxichaufförer och cykeltaxichaufförer. Mer eller mindre alla var i tid, alla deltog och försökte göra sin röst hörd. Dessutom kom dem med förslag på hur man kan utforma kommande informationsevent. Stämningen var allmänt uppslupen och hela mötet gick enligt plan.

När vi några timmar senare satt och väntade på journalisterna, kändes det i luften att det skulle bli ett annorlunda möte. En efter en droppade de in. Cirka 1,5 timme efter utsatt tid var de flesta på plats och mötet kunde börja. 

Kvinnorna från organisationen kämpar med mötet.

Idén med samarbetet med journalisterna är att lyfta organisationens frågor i media. Programmet handlar om sexuell, kommersiell exploatering av barn och ungdomar och genom samarbete med media, vill man synliggöra problemet. 

Dock har journalisterna en helt annan uppfattning. Mötet präglades av avundsjuka-

“Jag vart inte inbjuden till det här mötet, ni bjuder ju bara in ett par stycken. Jag är här ändå dock, som ni ser.”

“Ni måste tala om för oss när ni har case som vi kan jobba på, men ni talar ju bara om för samma två varje gång.Varför får inte vi andra jobb?”

De två kvinnorna som höll i mötet kämpade i motström med att försöka få dem på rätt köl igen. Utbytet handlar ju inte om att ge journalisterna case eller jobb, utan att ha ett samarbete och en diskussion kring de här frågorna samt att kunna hjälpa till som expert när journalisterna behöver åsikter eller allmänna fakta.

Tyvärr tycktes en hel del av dem tro att organisationen avslöjar namn på brottsoffer, adresser till förövare eller specifik statistik, vilket inte är fallet.

“Ni måste förstå att det är uppgifter som vi absolut inte släpper till någon. Däremot ställer vi gärna upp med allmänna kommentarer eller expertråd.”

Journalisterna hade egna idéer om samarbetet

Själv tyckte jag att mötet var jättespännande och det kom fram många saker om Nicaragua och om gamla nyheter som jag inte reflekterat över. Tillexempel berättade en av journalisterna en skräckhistoria om ett reportage han skrivit om en flicka som blivit bortförd och såld för sexuella ändamål. Det hade sedan visat sig att mamman varit inblandad och faktiskt sålt flickan i utbyte mot ett nytt tak, bland annat.

Organisationen har mycket arbete kvar med majoriteten av journalisterna, en bråkdel av dem har redan fattat galoppen och skriver om fall av sexuell, kommersiell exploatering i sina medier. Kanske är det inte det mest lönsamma, men som bidrag till samhället gör det stor skillnad eftersom många inte vet att problemet existerar. Man kan hoppas att journalistsamarbetet når samma höjder som samarbetet med “las transportistas”.

Text: Emmelie Heljeved

Foto: Emmelie Heljeved