Dödligt yrke

Den 12 mars höll LO-TCO Biståndsnämnd, Arena Idé och Civil Rights Defenders seminarium på temat Dödligt yrke: Journalist i Latinamerika. Gert Lundstedt, journalist och verksam i Latinamerika berättade om den utsatta position journalister som skriver kritiskt om regering, paramilitär, gerillor eller till och med lokala myndigheter befinner sig i. Hans exempel kom från Colombia men bristen på säkerhet för journalister är påtaglig i de flesta länder, inte bara i Latinamerika och inte minst Sverige där journalister ständigt utsätts för hot på grund av vad de skriver om – eller på grund av sitt kön.

I år uppskattas 30 journalister mördats – hittills. Det är dessutom fall där det utom tvivel rör sig om mord, många fler har skett under omständigheter där olyckshändelse inte kan uteslutas.

Den extrema utsatthet journalister befinner sig i påverkar givetvis i slutändan vad de skriver om. Men möjligheterna att skriva fritt begränsas också av vad annonsörer och andra finansiärer av de olika media anser om det som skrivs. De allra flesta tidningar och radiokanaler i Latinamerika hålls uteslutande genom annonser och att hålla sig god med annonsörerna blir därför viktigt för att över huvud taget kunna publicera några nyheter alls.

Det fick mig att tänka på Svalornas arbete i Latinamerika. För några veckor diskuterade vi praktikanter en kommande gemensam reportageserie om abort som vi ska göra för Svalorna Latinamerika. Vi pratade om hur samarbetsorganisationerna arbetar med temat. Vi kom fram till att trots att rätten till fri abort är involverad i kampanjer som Rätten till min kropp och Rätten till mitt liv, och något som Svalornas samarbetsorganisationer stödjer, så är det ett tema som är svårt att lyfta för diskussion. Frågan är så pass kontroversiell och att aktivt driva kampen för rätten till abort kan påverka och skada organisationernas anseende och försvåra deras arbete – för att det inte är åsikter som är självklart förankrade i samhället och som dessutom kan möta starkt organiserat motstånd.

Sådan här självcensur rör inte bara abortfrågan, men just den är ett tydligt exempel på den komplexitet som rör långsiktigt utvecklingsarbete som går ut på att förändra värderingar och strukturer från grunden. Tyvärr innebär det många gånger att rätta sig efter rådande spelregler – trots att det är just spelreglerna som vi vill förändra!

Caroline Ullman, Organisationspraktikant i Sverige.

Små journalistkandidater hungrar efter att lära sig mer, Telica, Nicaragua

Joseling och Fausto intervjuar Doña Lidia

När barn och ungdomskommunikatörerna möttes sist på APEADECOS kontor, kom det fram att de hungrar efter att få göra mer i praktiken. ”Vad skulle ni vilja lära er?”, frågade vi.
-Vi vill göra radio, film, intervjuer, lära oss foto och bjuda in barnen från de andra organisationerna. ALLT!, blev svaret vi fick.

I veckan fortsatte arbetet med gruppen. Efter en första session med teori och praktik varvat, var det dags att sätta intervjuteknikerna på prov. Uppdelade i tre grupper, utrustade med papper, penna och en kamera per grupp spatserade de iväg för att intervjua kontorspersonalen. Administratören Maria Elena, koordinatorn Norvin och städerskan Doña Lidia stod berädda att ställa upp.

Frågor om både ditten och datten for genom rummen . Allra nöjdast var de flesta med att ha en kamera i handen. De resulterade fotona var av varierande kvalité och de flesta fokuserade på att fota varandra istället för intervjupersonen. Nästa steg på lärostegen kanske kan bli foto...

Blanca och Roxana skriver- bilden
är tagen av barnen

Av betydligt högre kvalité var de färdiga texterna som vart resultatet av intervjuerna. ”Novin, Narciso Campos Ramos berättar att han har jobbat för APEADECO i fem år och att det är han som tar hand om organisationens koordination... ” (övers. E. Heljeved), börjar en text som Alitza, Humberto och Fernando skrev.

Tanken är att barnen och ungdomarna ska integreras i organisationen nya facebooksida och alltså ska kunna bidra till sidan. Det ska vara ett forum för information där framförallt barnens aktiviteter står i centrum.
Dagen avslutades därför med en rundtur på facebooksidan och en förklaring av varför man som organisation kan ha stor nytta av att ha en facebooksida.
-För att kunna nå fler barn, gissade kommunikatörerna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Journalister i Nicaragua förväntar sig information i gengäld

Organisationen Mary Barreda bjöd in journalister på kvällsmöte i förra veckan. Det visade sig bli kämpigare än man kunnat ana. 

Tidigare på dagen hölls det ett möte med “transportistas", dvs taxichaufförer och cykeltaxichaufförer. Mer eller mindre alla var i tid, alla deltog och försökte göra sin röst hörd. Dessutom kom dem med förslag på hur man kan utforma kommande informationsevent. Stämningen var allmänt uppslupen och hela mötet gick enligt plan.

När vi några timmar senare satt och väntade på journalisterna, kändes det i luften att det skulle bli ett annorlunda möte. En efter en droppade de in. Cirka 1,5 timme efter utsatt tid var de flesta på plats och mötet kunde börja. 

Kvinnorna från organisationen kämpar med mötet.

Idén med samarbetet med journalisterna är att lyfta organisationens frågor i media. Programmet handlar om sexuell, kommersiell exploatering av barn och ungdomar och genom samarbete med media, vill man synliggöra problemet. 

Dock har journalisterna en helt annan uppfattning. Mötet präglades av avundsjuka-

“Jag vart inte inbjuden till det här mötet, ni bjuder ju bara in ett par stycken. Jag är här ändå dock, som ni ser.”

“Ni måste tala om för oss när ni har case som vi kan jobba på, men ni talar ju bara om för samma två varje gång.Varför får inte vi andra jobb?”

De två kvinnorna som höll i mötet kämpade i motström med att försöka få dem på rätt köl igen. Utbytet handlar ju inte om att ge journalisterna case eller jobb, utan att ha ett samarbete och en diskussion kring de här frågorna samt att kunna hjälpa till som expert när journalisterna behöver åsikter eller allmänna fakta.

Tyvärr tycktes en hel del av dem tro att organisationen avslöjar namn på brottsoffer, adresser till förövare eller specifik statistik, vilket inte är fallet.

“Ni måste förstå att det är uppgifter som vi absolut inte släpper till någon. Däremot ställer vi gärna upp med allmänna kommentarer eller expertråd.”

Journalisterna hade egna idéer om samarbetet

Själv tyckte jag att mötet var jättespännande och det kom fram många saker om Nicaragua och om gamla nyheter som jag inte reflekterat över. Tillexempel berättade en av journalisterna en skräckhistoria om ett reportage han skrivit om en flicka som blivit bortförd och såld för sexuella ändamål. Det hade sedan visat sig att mamman varit inblandad och faktiskt sålt flickan i utbyte mot ett nytt tak, bland annat.

Organisationen har mycket arbete kvar med majoriteten av journalisterna, en bråkdel av dem har redan fattat galoppen och skriver om fall av sexuell, kommersiell exploatering i sina medier. Kanske är det inte det mest lönsamma, men som bidrag till samhället gör det stor skillnad eftersom många inte vet att problemet existerar. Man kan hoppas att journalistsamarbetet når samma höjder som samarbetet med “las transportistas”.

Text: Emmelie Heljeved

Foto: Emmelie Heljeved