APEADECOs unga håller festival mot våld mot kvinnor, Nicaragua

Joseling och Blanca på festivalen i Telica

Idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor, eller som den heter på spanska Día Internacional de la Eliminación de la Violencia contra la mujer. I byn Telica slår man på stort och ordnar en informationsfestival i den centrala parken.

Det är som vanligt barnen som håller i trådarna. De ropar meddelanden i mikrofonen, håller dansuppvisning, delar ut information och pratar med förbipasserande. Allt för att uppmärksamma denna viktiga dag.

I Nicaragua ä det tyvärr rätt vanligt med våld i hemmen. Otaliga organisationer samt den nationella polisen jobbar för att det ska bli ändring och kanske kan man med vidöppna ögon redan se en liten förändring hos den nya generationen?

Infofestival i Telica

På busshållsplatser runt om i landet hänger stora plakat med texter som “ Vilka saker skadade dig som barn? Gör inte samma saker mot mig!” Och när jag en gång var med på en jobbträning hos en av organisationerna, slutade en presentation som skulle handla om vår barndom, med att alla, inklusive jag själv grät. ALLA i gruppen hade blivit slagna eller på annat sätt dåligt behandlade när det var barn. (Själv hade jag inget att komma med så jag fick hitta på att mamma brukade glömma sätta på mig vantar på vintern när jag var liten och att det gjorde ont som sjutton i händerna när det vart bort åt -10: förlåt mamma!)

Det är som tur är svårt att tänka sig någon av de små änglarna som dök upp idag på festivalen, slå någon. De ägnar sig istället åt att försöka lära sig att kommunicera på bästa sätt. Riktigt duktiga har de blivit, bara under den korta tid jag har vart med i gänget. De är mindre blyga nu och ingen har problem med att prata inför folk.

Så det är bara att gratulera både dem om landet. En tillgång helt enkelt. Mot en ny framtid, med barnen i spetsen.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Fullt ös när APEADECO ställer till med avslutningsfest för barnen, Telica, Nicaragua

Trumhinnorna vibrerar och pulsen känns i benen när jag kliver in på APEADECOS sista event för året med barnen. 170 stycken har dykt upp och tvälingsandan känns i luften. De är uppdelade i lag enligt den skola de tillhör och de kivas lite när de bestämmer vem som ska upp på scenen. Blygt tar de plats framför den stora publiken.

Blanca Bordas och Alitza Rocha

Det är frågesport med priser som rockring, frukt, leksaker och racket. För att få sitt pris måste man svara rätt på en fråga om sexuell kommersiell exploatering, samt motivera svaret i micken för de andra barnen.

En pojke funderar länge innan han bestämmer sig för vilka av de fyra orden biologisk, kulturell, social och genetisk som hör till kategorin “kön” och vilka som hör till kategorin “genus”. Han bestämmer sig för att biologisk och genetisk hör till kategorin kön och att social och kulturell hör till kategorin genus.

Efter att ha mumlat något i micken, som fått godkänt, skuttar han ner från scenen med sin nya leksak. En boll med en svans som går på batterier. Det blir mitt jobb att försöka fundera ut hur den fungerar. Jag lägger undan kameran en stund och koncentrerar mig på bolldjuret.
Det visar sig att den behöver batterier och att den ska öppnas för att ta bort en plastremsa.

När barnen inte svarar på frågor, uppträder olika grupper med dans och kulturella nummer. En generell favorit och klassiker är “El baile de la gigantona y el enano cabezón”, fritt översatt något i stil med “Jättekvinnan och dvärgen med stort huvuds dans”, där en stor docka förs runt tillsammans med ett barn som dansar med en låda på huvudet.

Det är full fest och till och med publiken kommer i gungning. De dansar både på och utanför scenen. De enda som står still är dem som fotar.
Några mumsar på något ur godislådan alla har fått i julklapp och påläggen ut är de flesta glada och törstiga.

Jag får en stor kram av två barn och känner mig otrolig speciell i ett land där kroppskontakt vanligen undviks. Lite vemod sätter in och det känns tungt att det är sista gången jag ser dem: generationen som ska skapa framtiden. Det ser ljust ut.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Danslektioner och kärlek hos APEADECO, Telica, Nicaragua

Neyling ger dans och teaterlektioner i skolorna runt om i Telica. Det var ett tag sedan sist och idag är det sista dagen för året. Barnen blir glada när de ser oss och jag passar på att filma deras dans till en informationsvideo. 

Danslektion i El Jicarito, Telica

Jag tittar bekymrat på Neyling när vi ska klämma oss ut ut bussen för att gå av vid den lilla grusvägen som leder in till skolan El Jicarito, men hon tar ledningen och vi hinner precis ut innan den rasslar igång igen. Vi är en timme försenade för vi missade den första bussen och den enda killen som kör taxi till vettigt pris var upptagen idag.

Barnen skiner upp när de ser Neiling och hon får en stor kram av ett par stycken. De tittar nyfiket på mig och kameran jag har i handen.

Medan lärarinnan gör klart det sista matte exemplet monterar jag min utrustning. Den enda i klassrummet som har en bok är hon. Ingen av barnen äger en skolbok. Undervisningen sker genom att hon skriver av det som står i boken, så att alla kan anteckna i sina block.

Hon lämnar över och Neyling drar igång sin danslektion. Fler flickor än pojkar deltar, men det finns en del killar med i gruppen. Danserna är allt från folkdans till “vicka hysteriskt på höften och rumpan- koreografier”. Vissa dansas i par, andra i grupp.

Neyling och eleverna på dansgolvet

En av danserna har de svårt att komma ihåg, men tillsammans med Neyling försöker de återskapa koreografin så som den var för en månad sedan, när sist hade lektion. En klass två varning efter jordbävningen gjorde att skålarna stängde i några veckor och barnen missade en hel del lektioner.

När alla är lagom svettiga och rosiga har timme gått och det är dags för utvärdering. På stående fot får de en efter en säga vad det tycker. Och framförallt hur de vill ha det nästa år. Rykten har gått på kontoret om att framförallt teaterlektionerna går ganska dåligt och att barnen inte har någon större lust att spela teater.

Men om den här gruppen får bestämma är det just vad de vill göra nästa år- fortsätta spela teater och dansa.

Vi vinkar hej då och jag packar nöjt ner kameran. På vägen tillbaka klämmer vi in oss i en överfull taxi för att undvika en buss i samma situation.

Text och bild: Emmelie Heljeved

Praktiken visar vägen för teorin hos proyecto Miriam, Estelí, Nicaragua

Workshop i eget företagande

Söndagar betyder skola för några av Estelís kvinnor. Proyecto Miriam har både klassisk undervisning för den som missat sina år i skolbänken, samt vidareutbildning för den som vill lära sig mer, tillexempel hantverk eller skönhet. Fokus ligger på att kvinnor med små medel ska kunna bli självständiga och skaffa sig det liv dem vill ha.

Denna söndag har det bjudits in till en workshop i eget företagande. Cirka trettio kvinnor i varierande åldrar har samlats för att med, diskussion, lek och praktik komma fram till hur man bäst går till väga för att starta ett eget projekt.

Det börjar med en namnlek som får alla varma i kläderna. Rosiga, hittar alla tillslut en egen stol och workshoppen kan sätta igång på riktigt.

Vi läser en saga som en familj som hade en smal ko. På något vänster stod kon i vägen för deras företagsamhet och det var inte förrän de bestämde sig för att döda kossan, som deras ekonomi förbättrades. Utan kon insåg de nämligen att de måste förändra något för att få ett bättre liv. De började odla grödor och så småningom kunde de sälja grönsaker på marknaden och få det bättre.
Kon blev metafor för de små problem som kan ställa till det när man vill sätta igång en bussiness.

Med det i tankarna delades kvinnorna upp i små grupper och fick material för att göra smycken. Det knopades, designades och funderades en bra stund, men sedan kunde man se de färdiga alstren visas upp mellan borden.

Smyckestillverkning är exempel
på eget
företagande.

En lite modevisning tog spontant plats mitt på golvet och sedan presenterade varje grupp sina smycken för en jury som tillslut valde en vinnare. En ung tjej som representerade den blå gruppen tog  hem segern eftersom hon stenhårt sålde in det absolut snyggaste halsbandet. Med tanken på materialen som delades ut vart resultaten förvånansvärt bra.

Kvinnor i olika åldrar har samlats
på Proyecto Miriam denna söndag.

Men det är egentligen inte smyckena som är dagen produkt, utan det dem står för. Att tillverka smycken var dagens exempel på företagande, men det kan givetvis handla om vilken produkt eller tjänst som helst. Själva grejen är att kvinnorna, genom ett praktiskt exempel lärt sig vad det är att vara företagare.

Toppingen kom allra sist innan det bjöds på lunch. Lärarna tog till orda och pratade om hur viktigt det är att tro på sig själv- alla klipper snett i början. Det är bara att svälja stoltheten och gå vidare, menade dem. De slängde också in ett par meningar om att alla kvinnor borde vara självständiga- man vet aldrig vad som händer senare i livet.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Små journalistkandidater hungrar efter att lära sig mer, Telica, Nicaragua

Joseling och Fausto intervjuar Doña Lidia

När barn och ungdomskommunikatörerna möttes sist på APEADECOS kontor, kom det fram att de hungrar efter att få göra mer i praktiken. ”Vad skulle ni vilja lära er?”, frågade vi.
-Vi vill göra radio, film, intervjuer, lära oss foto och bjuda in barnen från de andra organisationerna. ALLT!, blev svaret vi fick.

I veckan fortsatte arbetet med gruppen. Efter en första session med teori och praktik varvat, var det dags att sätta intervjuteknikerna på prov. Uppdelade i tre grupper, utrustade med papper, penna och en kamera per grupp spatserade de iväg för att intervjua kontorspersonalen. Administratören Maria Elena, koordinatorn Norvin och städerskan Doña Lidia stod berädda att ställa upp.

Frågor om både ditten och datten for genom rummen . Allra nöjdast var de flesta med att ha en kamera i handen. De resulterade fotona var av varierande kvalité och de flesta fokuserade på att fota varandra istället för intervjupersonen. Nästa steg på lärostegen kanske kan bli foto...

Blanca och Roxana skriver- bilden
är tagen av barnen

Av betydligt högre kvalité var de färdiga texterna som vart resultatet av intervjuerna. ”Novin, Narciso Campos Ramos berättar att han har jobbat för APEADECO i fem år och att det är han som tar hand om organisationens koordination... ” (övers. E. Heljeved), börjar en text som Alitza, Humberto och Fernando skrev.

Tanken är att barnen och ungdomarna ska integreras i organisationen nya facebooksida och alltså ska kunna bidra till sidan. Det ska vara ett forum för information där framförallt barnens aktiviteter står i centrum.
Dagen avslutades därför med en rundtur på facebooksidan och en förklaring av varför man som organisation kan ha stor nytta av att ha en facebooksida.
-För att kunna nå fler barn, gissade kommunikatörerna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Enkelt och effektivt när Club Infantil promotar årets infobok i Nicaragua

En fotboll och några spel är allt som behövs

Barnens namn, ålder och skola skrivs upp

Den blå boken "La Cartilla"

De fyra organisationerna har tillsammans under hösten arbetat fram ett undervisningsmaterial i form av en bok som ska delas ut till barnen under resten av året och nästa. Med text och bilder visar boken hur man kan skydda sig mot kommersiell sexuell exploatering och vilka beteenden hos vuxna som kan vara suspekta.
Längst bak har man gjort plats för barnens egna reflektioner och där finns också en karta som visar vilka institutioner man kan kontakta om man känner sig utsatt.

När Club Infantil promotar boken, integrerar de den i sina vanliga aktiviteter. Så travar teamet denna regniga morgon iväg till ett område där de varje vecka träffar barn utomhus. De har med sig bordsspel och en fotboll- det räcker för att runt 20 ungar ska dyka upp och visa stort intresse.

Efter en stunds lek, blir det lite allvar. Alla får en blå bok och de hjälps åt att läsa och titta på bilderna för att försöka förstå den. De allra minsta tultar runt i blöja, men får en bok ändå. Tanken är att boken ska visas för kompisar, syskon och kanske mamma och pappa som då också lär sig något.

Sedan blir de lek igen. Några käppar med den orangea fotbollen i det hala gräset, andra är uppslukade av pussel eller spelar monopol med någon kompis i duggregnet.

När dagens träff är slut, ser teamet till att alla har med sig sin bok. Barnen har skrivit upp sina namn på en lista. De får också tala om om det går i skolan eller inte. Organisationen vill veta det så de kan vidta åtgärder om så inte är fallet.

Club Infantil, eller Asociación Tuktan Sirpi, som organisationen egentligen heter, integrerar arbetet med boken i alla sina aktiviteter. Så ser jag den vid att läxläsningsbord, där barnen får hjälp med skolarbetet av en vuxen. I skönhetssalongen, där ett par tjejer förbereds för en eventuell framtida karriär som frisör, nagelskulptör eller spamedarbetare, finns den också med.

Man ger också dans och teaterlektioner. Idag är det dans på schemat. När alla är lagom svettiga, tar de paus och sätter sig runt de spegelbeklädda väggarna med boken i händerna. Sedan brakar de loss. Alla vill läsa och alla har en åsikt om det som står i boken. De blir vilda diskussioner och barnen och ungdomarna verkar helnöjda med sin bok.



Text och foto: Emmelie Heljeved

Den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, Nicaragua

Informationsfestival på terminalen i León

Den 23 september var det den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking och det firades stort av organisationerna i Nicaragua. Undertecknad praktikant besökte en festival i Leon, organiserad av barn och ungdomar.


Med lite stöd från de vuxna i organisationen Mary Barreda, har organisationens barn och ungdoms-kommunikatörer ordnat festivalen själva. Några uppträder med en dans till sin favoritlåt och en teatergrupp har bjudits in för att förmedla temat till alla förbipasserande. Proffesionellt intar barnen sina positioner bakom informationsdisken, där de delar ut information och pratar med deltagare. Några går en vända runt terminalen för att dela ut flyers.

En pojke i svart t-shirt, tar fram sina anteckningar och fattar mikrofonen.

Barn och ungdomar håller i festivalen

-Vi är här idag för att fira den Internationella dagen mot kommersiell sexuell exploatering och trafficking, börjar han lite trevande. Sedan rullar det på av bara farten.
-Hur känner man då ingen riskerna som kan få barn och ungdomar att hamna i kommersiell, sexuell exploatering? Han fortsätter snegla på anteckningarna och pratar med hög tydligt röst.

När det blir dags att dansa tittar sig tjejerna blygt omkring, men intar snabbt dansgolvet i par. Det blir ett enda långt skakande av små kroppar till den snabba musiken och en ganska lam applåd följer.

Teatergruppen intar golvet. Vi samlas i ena hörnan för att de ge dem mer plats. De tar upp teman som hur vuxna gör för att lura med sig barn att göra saker de egentligen inte vill. Presenter, eller till och med mat kan vara lockbeten. Den kvinnliga skådespelerskan blir också gravid, så även temat tonårsgraviditeter slängs med, lika så att det är de vuxnas ansvar att jobba och dra in pengar, inte barnens.

Det är extra viktigt just här på terminalen eftersom det finns många arbetande barn. Idag är de flesta lediga en stund för att gå på festivalen. Många går i skolan på förmiddagarna och jobbar på eftermiddagarna. Mary Barreda jobbar för att barnen inte alls ska vistas i den stökiga miljön på bussterminalen. Vissa föräldrar har med sig små barn när de jobbar eftersom de kanske inte har någon som kan ta hand om dem medan de jobbar.

På festivalen denna dag finns även två andra organisationer: APEADECO har ett eget litet informationsbord. Några väskor med organisationens logga blir snabbt föremål för allas beundran och i slutet delas de ut till de deltagande barnen från Mary Barreda. Asociación niñas y niños del fortín är här med en grupp barn som bl.a. tittade på teatern.

Text och foto: Emmelie Heljeved, Infopraktikant

Barn och ungdomar tar sakerna i egna händer, Nicaragua

Fausto i Jinotega med de andra kommunikatörerna

Den 23/8 var det dags för det andra mötet mellan de fyra organisationernas små kommunikatörer. Det var ungdomarna från Club Infantil som själva planerade och genomförde träffen. 

En del verkar ha det i blodet. Som om det varit en del av livet, ställer sig en ung tjej framför en publik på 40 personer och drar igång programmet. 

- Idag ska vi göra radiovinjetter för programmet, säger hon.

De har förberett förslag och det är meningen att man utifrån dem, ska enas om tre radiosnuttar som ska sändas, som en del av årets informationskampanj. En ska vara berättad; den ska innehålla bakgrundsljud och olika röster, lite som en radioteater. Den andra ska vara på rim och läsas in av barnen själva. Och den tredje ska sjungas.

Barnen och ungdomarna i den här gruppen är både kreativa och arbetssamma. På nolltid kommer de fram med nya förslag och förbättrar de gamla. Sedan röstas det. 

Konstigt nog blir det inte vinjetten med flest röster som går vidare i tävlingen, utan de vuxna samt tjejen som håller i det hela, lyckas övertyga merparten om att en annan trots allt är bättre eftersom den innehåller rätt nyckelord. 

Tomás och de andra kommunikatörerna

Man går vidare med den och utser ett litet gäng som ska in i studion. Nyfikna klampar de in genom den låga dörren och ser sig om på alla teknikprylar som pryder både bord och väggar. Här finns både datorer, kameror, mikrofoner, videokameror och det mesta annat an kan tänka sig i teknik. Bara ett par av organisationerna har studios, så för de flesta av barnen är det helt nytt. 

De är jättevarmt eftersom alla är nyfika och vill vara med och titta. Trots en skara på 40 personer är det helt tyst, annars stör man inspelningen.

Blanca i studion

En pojke får köra sin del av reklamen närmare tio gånger eftersom hans bit olyckligt innehåller orden “explotación, sexual, comercial”. Tillslut lyckas han och alla tycker han är värd en stor applåd som de spontant brister ut i. 

Inom välorganiserade fyra timmar har cirka 20 barn och ungdomar lyckats skapa och spela in en av radiosnuttarna som ska sändas under kampanjen. Organisationen Club Infantil, som officiellt heter Asociación Infantil Tuktan Sirpi tar på sig att spela in de andra två eftersom de har studion hos sig.

Nöjda och trötta återvänder barn, ungdomar och vuxna till bussen. De som kommit långväga ifrån gick upp kl 4 på morgonen och sitter nu och halvsover längst bak i bussen. Endast ett litet gäng ungdomar som kommer från den närmaste staden orkar prata.

Jag frågar pojken som går av först vad han tyckte om dagen.

-Bien, svarar han med ett brett leende.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Journalister i Nicaragua förväntar sig information i gengäld

Organisationen Mary Barreda bjöd in journalister på kvällsmöte i förra veckan. Det visade sig bli kämpigare än man kunnat ana. 

Tidigare på dagen hölls det ett möte med “transportistas", dvs taxichaufförer och cykeltaxichaufförer. Mer eller mindre alla var i tid, alla deltog och försökte göra sin röst hörd. Dessutom kom dem med förslag på hur man kan utforma kommande informationsevent. Stämningen var allmänt uppslupen och hela mötet gick enligt plan.

När vi några timmar senare satt och väntade på journalisterna, kändes det i luften att det skulle bli ett annorlunda möte. En efter en droppade de in. Cirka 1,5 timme efter utsatt tid var de flesta på plats och mötet kunde börja. 

Kvinnorna från organisationen kämpar med mötet.

Idén med samarbetet med journalisterna är att lyfta organisationens frågor i media. Programmet handlar om sexuell, kommersiell exploatering av barn och ungdomar och genom samarbete med media, vill man synliggöra problemet. 

Dock har journalisterna en helt annan uppfattning. Mötet präglades av avundsjuka-

“Jag vart inte inbjuden till det här mötet, ni bjuder ju bara in ett par stycken. Jag är här ändå dock, som ni ser.”

“Ni måste tala om för oss när ni har case som vi kan jobba på, men ni talar ju bara om för samma två varje gång.Varför får inte vi andra jobb?”

De två kvinnorna som höll i mötet kämpade i motström med att försöka få dem på rätt köl igen. Utbytet handlar ju inte om att ge journalisterna case eller jobb, utan att ha ett samarbete och en diskussion kring de här frågorna samt att kunna hjälpa till som expert när journalisterna behöver åsikter eller allmänna fakta.

Tyvärr tycktes en hel del av dem tro att organisationen avslöjar namn på brottsoffer, adresser till förövare eller specifik statistik, vilket inte är fallet.

“Ni måste förstå att det är uppgifter som vi absolut inte släpper till någon. Däremot ställer vi gärna upp med allmänna kommentarer eller expertråd.”

Journalisterna hade egna idéer om samarbetet

Själv tyckte jag att mötet var jättespännande och det kom fram många saker om Nicaragua och om gamla nyheter som jag inte reflekterat över. Tillexempel berättade en av journalisterna en skräckhistoria om ett reportage han skrivit om en flicka som blivit bortförd och såld för sexuella ändamål. Det hade sedan visat sig att mamman varit inblandad och faktiskt sålt flickan i utbyte mot ett nytt tak, bland annat.

Organisationen har mycket arbete kvar med majoriteten av journalisterna, en bråkdel av dem har redan fattat galoppen och skriver om fall av sexuell, kommersiell exploatering i sina medier. Kanske är det inte det mest lönsamma, men som bidrag till samhället gör det stor skillnad eftersom många inte vet att problemet existerar. Man kan hoppas att journalistsamarbetet når samma höjder som samarbetet med “las transportistas”.

Text: Emmelie Heljeved

Foto: Emmelie Heljeved

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved