När har man egentligen "lyckats"? - om den pågående utvärderingen av året i Peru

Nu i december är det stort fokus på att utvärdera året som gått. I skrivande stund pågår den årliga mätning som ska visa hur väl landsbygdsutvecklingsprogrammet uppnått de resultat och mål som satts. Det är en intressant process som inte bara är viktig för att följa upp verksamheten men det sätter också vad vi gör här i ett större sammanhang. För har inte alla någon gång funderat över vad det svenska biståndet faktiskt bidrar till?
 – Förändringar till det bättre? Minskad fattigdom? Stärkt egenmakt? Ökat biståndsberoende? Inget alls?

För att lyckas med de resultatmål som satts, planeras inför varje år en lång lista av programaktiviteter. Nu är det alltså dags att se om utfallet av aktiviteterna blivit såsom man tänkt. Insamling av material görs genom enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Nu har vi ännu inte resultaten av årets resultatmätning men det är intressant att fundera över dess betydelse.

Under resorna till Castilla Media och under deltagandet i olika aktiviteter har jag ofta ställt mig frågan
 – vilken skillnad gör detta möte för befolkningen eller målgruppen i det långa loppet? Det är inte alltid som svaret kommer snabbt eller tydligt. Men ibland är det alldeles uppenbart hur en utbildningssession, ett möte eller andra programaktiviteter påverkar deltagarna. Det kan vara vissa lärdomar, reflektioner efter en gruppdiskussion som visar på en förändrad attityd eller en ökad viljekraft som träder fram.

Oavsett om man i mätningen kommer fram till att 10 % eller 100 % av resultatmålen är uppfyllda, kvarstår det kanske viktigaste provet för att avgöra om programmet varit lyckat eller inte.  Hur kommer målgruppen att agera när programperioden är slut? Har programmet lyckats stärka de organiserade kvinnorna och ungdomarna så att de själva fortsätter kampen för en hållbar utveckling? Från PDRs första programfas (2007-2011) finns ett antal solskenshistorier som jag hoppas ska komma att upprepas. Det talas bland annat om en av de mer tillbakadragna kvinnorna som deltog i det dåvarande programmets utbildningar. Hur hennes ledarskapsförmågor växte under de åren som programmet var närvarande och att hon idag har blivit vald som borgmästare i sitt distrikt. Det är uppenbarligen inte ett uttalat resultatmål för programmet att vi ska göra fler kvinnor till borgmästare. Men det är ett väldigt tydligt exempel på att man har lyckats med något stort - att få individer att växa. Kan man dessutom  göra det i större skala, då har man möjligtvis även tangerat vissa strukturella förändringar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Kultur och traditioner manifesteras i färgglad parad, Peru

Det är nästan svårt att hänga med i svängarna när den tredje upplagan av Encuentro de Saberes tar plats i Pampacolca. Det är en fartfylld tillställning som samlar 18 organisationer från de fem distrikten i Castilla Media. Syftet är att presentera det arbete som har utförts under året med stöd från landsbygdsutvecklingsprogrammet (PDR).

Ungdomsgruppen BTP från Pampacolca bjuder på traditionellt dansnummer 

Det är nästan lika många barn och ungdomar som vuxna som deltar under dagen. De bjuder på en parad, teaterföreställningar, dansuppvisningar och delar med sig av en bit av den andinska kulturen, dess seder och traditioner. Det är fantastiskt att se resultaten av det jobb som organisationerna har lagt ner med att förbereda sina nummer. Framförallt hänförde våra ungdomsgrupper publiken när de i vackra kläder och stolta leenden visade upp de distriktstypiska danserna. Vi fick bland annat se mambon från Machahuay, ett skådespel med mycket dans som visade hur festivalen i Viraco firas och en traditionell dans som hyllning till avokadoträdet.

På förmiddagen minglar jag runt bland de olika stånden och småpratar med de

personer som jag har följt de senaste månaderna. Nyfiket fastnar jag med blicken på en äldre kvinna som sitter på marken och väver i färgglada trådar. Det ska bli en duk säger hon som svar på min frågande min. Jag fortsätter vidare och smakar på olika traditonella maträtter som delas ut och jag möts av många leenden där jag går med kameran i högsta hugg och vill försöka fånga allt jag ser på bild. Samtidigt går PDRs fältkoordinator Irma mellan stånden och ber representanter från de olika organisationerna att presentera sina  produkter, hantverk och väldoftande maträtter. Mycket tacksamheten riktas mot programmet i slutet av nästan varje presentation. Det är kanske mest en formalitet att man förväntas tacka organisatören PDR men samtidigt är det många som med övertygelse pratar om PDRs betydelse för bygden och för människorna här. Vissa passar också på att tacka las golondrinas, som Svalorna Latinamerika ofta benämns här i Peru.

Representanter från Machaguay

-Tack vare PDR är vi kvinnor i distriktet numera organiserade, säger ordförande för kvinnoföreningen Club de madres de Viraco. Hon tackar för allt stöd och all fortbildning som de fått sedan 2012. Hon pratar om vikten av att samlas kring frågor som rör annat än jordbruk och nämner som exempel ämnen kopplade till jämställdhet och miljö. Viktigast av allt menar hon är att kvinnor och mödrar har utrymmen att träffas för att utbyta erfarenheter och för att hjälpa varandra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Dolt mystiskt turistmål i Tipan, Peru

Det finns många outforskade platser i delprovinsen Castilla Media som, åtminstone i teorin, skulle kunna konkurrera om turister med Inkarikets forna huvudstad Cuzco, Nazca-formationerna eller Machu Picchu. I Tipan till exempel finns ett stycke fornhistoria som arkeologer bedömer vara rester från Warikulturen som härskade under stora delar av Peru på 700–1200-talet e.Kr.

Så, under en vistelse i Tipan tyckte señora Aurelia att det var dags för mig att lära känna de mystiska stenar som finns gömda bakom en av de bergstoppar som nästan helt omringar byn. Aurelia tar sin eftermiddag för att guida mig och programmets kommunikatör Magaly upp till den historiska platsen. Det blåser en hård motvind och vi pustar ordentligt när vi endast är halvvägs upp på toppen. Aurelia skyndar på oss och är angelägen om att ta oss fram snabbt då hon måste tillbaka till fältet och jobba innan det blir för mörkt.

Efter 45 minuters klättring är vi uppe på toppen och kan beundra utsikten över de dalar och bergstoppar som bildar det andinska landskapet. Vi ser de första spåren från Wari-folket men vi är inte framme än. Vi tar oss ned på baksidan av berget för den mest imponerande upplevelsen där vi möts av en mäktig vägg av staplade pentagonformade stenar.  Man vet inte exakt hur stenarna hamnade såsom de är idag och det är svårt att föreställa sig vad det har varit en gång i tiden. Hur man utan dagens teknik har flyttat dessa onormalt tunga byggklossar är också en gåta.

Det kommer få turister hit för att besöka de mystiska stenformationerna och de flesta guider vet inte om den här platsen på bergets baksida, berättar Aurelia medan vi knäpper lite bilder och försöker klura ut mysteriet. De går bara där uppe på toppen och missar det här, fortsätter hon. Tidigare kände inte jag heller till platsen men hade hört att den fanns. Så jag försökte hitta de gömda stenarna och jag överraskades av detta!, berättar Aurelia.

Vi frågar henne om distriktet gör något för att bevara detta kulturminne. Aurelia, som också arbetar på kommunhuset som regidora menar att distriktet till viss del jobbar med att främja turismen men att den budget man får inte räcker. Det är också en fråga som inte intresserar byn och vi saknar en större sammanslutning för att främja de turistmål som vi har.

För Aurelia betyder platsen att historien kryper lite närmare. Hon föreställer sig hur Inkafolket troligtvis varit här, bara några hundra meter (fågelvägen) från hennes bostad. För distriktet kan platsen bli en dragkraft för att locka turister och få fart på företagandet. Ett hinder för denna framtidsvision är behovet av en bättre och asfalterad väg. Som tidigare inlägg beskrivit, är det statliga projekt för att förbättra vägarna i trakten ännu inte påbörjat.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

När ungdomar leder ungdomar – lärdomar från en vecka i Bolivia

Nyligen hade jag privilegiet att jobbskugga våra medpraktikanter i Bolivia och sätta mig in i utvecklingsprogrammet Suma Thakhi II. Arbetet är fokuserat till La Paz och El Alto och redan däri ligger en stor skillnad mellan programmen i Peru och Bolivia. Landsbygd och storstad. Att programmets målgrupp i huvudsak är barn och ungdomar är också en stor och, i mina ögon sett, en betydande skillnad mellan de två programmen. Det betyder bland annat att aktiviteterna i Bolivia är mer likartade än i Peru där vi jobbar med allt från marsvinsuppfödning till makramé.

Teaterpjäs om hbtq-utsatthet. Bild: Emma Tengwall

Mitt första möte med Suma Thakhi II var under en teaterpjäs i El Alto. Repetitionen var i full gång när vi dök in i lokalen och vi slängdes direkt in i det starka skådespelet. Huvudpersonen Maria, en homosexuell tjej i tidiga tonåren, blev utstött ur hemmet och misshandlad av sin mamma efter att hon berättat om sin sexuella läggning. Slutscenen var än mer emotionell, då Maria till slut misshandlas till döds. Jag blev väldigt tagen av berättelsen och fick redan tidigt in i pjäsen kämpa för att hålla ögonen torra. Ungdomarna i teatergruppen leddes av Jhuly, en ansedd skådespelerska från organisationen Albor. Jag var imponerad av de unga skådespelarna och skådespelerskorna och pjäsen lämnade mig med många intryck och reflektioner om hbtq-relaterat våld, om att våga vara sig själv och stå emot samhällets normer. Jhuly var inte lika nöjd utan delade ut ganska tuff kritik och hon menade att gruppen hade långt kvar tills de var redo för scenen.

Mitt i en av övningarna på temat antidiskriminering

Jag följde med på flera av programmets aktiviteter under veckan och det som jag tog starkast intryck av var ett möte med programmets äldsta ungdomsgrupp. Gruppen höll egenhändigt i en workshop för en klass med skolungdomar i sin egen ålder. Bland de viktiga teman som avhandlades var könskonstruktioner, antidiskriminering och sexuella rättigheter. Gruppen styrde självsäkert sessionen och fick ibland improvisera från de tänkta aktiviteterna då klassen var milt sagt svårflörtad. De fick kämpa för att få ett bra deltagande i diskussioner och reflektioner kring dagens teman. Det var riktigt häftigt att se hur dessa framtida ledare behandlade svårsmälta ämnen och på ett bra sätt försökte styra klassdiskussionen för att komma fram till slutsatser om hur vi alla kan agera för en värld fri från diskriminering.

Väggmålning utanför en skola i El Alto

Från Bolivia tar jag med mig många lärdomar och mycket inspiration från de ungdomar som jag fått träffa. Jag reflekterar också över de likheter jag ser hos ungdomarna i Peru och Bolivia. Hur de delar tankar om rättigheter, framtid, och samhället i stort. Radioprogrammen till exempel som produceras i de två länderna har många gemensamma teman och det vore väldigt intressant att se hur de skulle kunna hitta både likheter och skillnader mellan länderna. Någon gång i framtiden kanske också dessa ungdomar kan göra ett liknande utbyte av erfarenheter som jag precis har fått göra.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Stort intresse av att diskutera våld och psykisk ohälsa i Peru

Under en dryg men otillräcklig timme i orten Machahuay fick föräldrar till skolbarn och ungdomar besök av en psykolog från grannortens hälsocenter. Besöket som anordnats av PDR var mycket uppskattat och det visade sig vara första gången som deltagarna träffade en psykolog.

Mötet mellan den unga psykologen Enmanuelle och det tjugotal föräldrar som dykt upp inleds något trevande. Några uppvärmningsövningar gör susen och efter en stund kommer frågorna haglande. Föräldrarna deltar också aktivt i presentationen om olika typer av våld och problematik hos skolungdomar som mobbing, ätstörningar och fenomenet cutting. Det sistnämnda har, liksom i många andra skolor runt om i världen, blivit en uttrycksform och ett självskadebeteende som främst unga tjejer använder sig av. Det finns ett fåtal fall än så länge i distriktet men risken är att det sprider sig, likt en trend.


Uppvärmningsövningar

En av de första frågorna kopplat till temat våld i hemmet handlar om alkoholism. Enmanuelle försöker ge ett kort svar på en invecklad problematik - det är en sjukdom som kan botas, men det inte är lätt.
Det finns uppenbart fortfarande funderingar kvar hos deltagarna kring temat.

Den unga psykologen kom med många värdefulla tips och delade varmhjärtat med sig av sina egna erfarenheter och familjesituation. Han pratade om vikten av att inte nöja sig med ett kort svar på frågan ”hur mår du?”. Han menar att det är oerhört viktigt att ge sig an utmaningen att få ett mer omfattande svar på hur ditt barn mår. När Enmanuelle undrade vilka som kramar sina barn varje dag syntes några försiktiga händer i luften varpå psykologen suckade lite och poängterade att man måste krama sina barn v a r j e  d a g.


Efter mötet med föräldrarorganisationen AMAPAFAS

När våld i hemmet diskuteras är det som vanligt främst mäns våld mot kvinnor som åsyftas. När psykologen antyder att även kvinnor utför sexuella trakasserier och våld kom ett brett leende från en man på sista raden - som om han inte riktigt trodde på det. Som vanligt kom också machokulturen på tal och hur den återskapas i vardagliga kommentarer och uppmaningar som ”gråt inte!” eller ”var en man!”. Enmanuelle menar att sådana uppmaningar starkt påverkar vissa unga pojkars beteende och att man som förälder bör tänka efter vilka budskap man vill förmedla till sina barn.

Det mest intressanta under kvällen var de informella samtal som ägde rum efter mötet när flera av deltagarna ville ha en avskild pratstund med psykologen. I efterhand fick vi veta att samtalen handlade om en man som blev misshandlad av sin fru, en mamma som kände sig ensam och deprimerad samt en pappa som hade svårt att förstå varför hans tonårsdotter inte kommunicerade alls. Problem som de uppenbarligen inte kan vädra och inte stöttas i. Den otroligt betydande samhällstjänsten, terapin,  når bevisligen inte ut till alla delar av området.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Styrkeprov från Castilla Medias organisationer och unga talanger under lördagens marknad

Under lördagen var det dags för ett av årets största event inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR. Det var en marknadsdag där stånden fylldes av alla produkter som Castilla Media har att erbjuda - som frukter, grönsaker, honung, hantverk och traktens typiska rätter. Några av höjdpunkterna var de olika tävlingarna som anordnades – det snyggaste marsvinet utsågs, unga och äldre talanger från distriktet uppträdde i talangjakten och till sist korades den smakrikaste marsvinsrätten.

Bröderna Taco från Pampacolca vann talangjakten 

Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över det engagemang som jag ser här uppe i det andinska höglandet.  Runt 125 deltagare samlades på torget i Viraco för att tömma de fullastade bussar som anlänt från de olika distrikten i Castilla Media. Mycket förberedelser hade försiggått den tidiga morgonen - de hade lagat mat, broderat kuddar, putsat sina marsvin och förberett sina produkter. Stånden dekorerades och produkterna ställdes ut för försäljning. Vi räknar på att det kom ungefär lika många besökare som utställare till marknaden.

Kvinnoorganisationen Club de Madres de Tipan ställer ut sina makraméverk

Den organisation av kvinnor i Tipan som jag tidigare berättat om hade till dagens tillfälle slutfört sina makraméverk och de fina väskorna såldes för hundralappen. De var tyvärr svårsålda på grund av ett relativt högt pris. Däremot var frukt, grönsaker, honung, marsvin och olika maträtter populära varor som såldes i skuggan av den heta solen till både besökare och vår egen PDR-personal.  Frukterna från de olika byarna är otroligt söta och maträtterna mycket smakrika. Själv provade jag den smarriga efterrätten mazamorra de la cayote- en traditionell rätt gjort på mjölk, kanel, den pumpaliknande cayoten (växt av kurbitssläktet) och dess soltorkade kärnor. Det blev en bra paus i allt vimmel och förberedelser för alla tävlingar som anordnades.

Det segrandet marsvinet med sin ägare

Det var uppriktigt inspirerande att få vara med en dag när så många av ortens organisationer engagerade sig och visade ett genuint intresse för sina egna och andras produkter. Jag såg också mycket stolthet i de ansikten som leende svarade på frågor om hur man gör en viss maträtt eller hur bra lucuma-frukten växer i år. De bryr sig mycket om sina produkter och värnar om sina traditioner och kompetenser. Dessutom var det en bra möjlighet att få sina varor sålda. Marknaden var initierad och planerad av PDR men jag tycker att det höga deltagandet visar på ett engagemang som förhoppningsvis kommer att fortleva även efter programtiden tar slut och PDR-kontoret är tömt på sin arbetsstyrka.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Till vilken nytta? - om lagstadgade skyldigheter och förbud i det peruanska valet

En strid ström av människor rörde sig till och från vallokalen på söndagseftermiddagen här i Arequipa. Valet gick förhållandevis lugnt till i Arequiparegionen men runt om i Peru rapporterades om oroligheter, vandalism, kandidater som attackerats, saboterat valmaterial och tre dödsfall i samband med valet. 

Utanför en vallokal i Arequipa

Som en strategi för att minska det valrelaterade våldet har den peruanska staten lagstiftat om ett förbud för affärer, restauranger och barer att sälja alkohol, vilket trädde i kraft på lördagsmorgonen. Peruanerna kallar det för ”Ley seca”. Det vidhålls att de 48 timmarna utan alkoholförsäljning ska säkerställa en informerad och medveten röstning. Jag förhåller mig skeptiskt till det sista påståendet och tror snarare att det är ett politiskt ointresse som kan förklara hur hela 42 % av valmanskåren uppger att de röstar enbart för att undvika böter eller för att de måste. Det ointresse som många röstberättigade peruaner känner beror till viss del på ett politikerförakt som många gånger grundas i fall av maktmissbruk och korruption.

Det är ingen nyhet med politiskt ointresse. Detta skulle rimligtvist leda till ett lägre valdeltagande än om förtroendet för politiker var högt. Men som de flesta latinamerikanska länder har Peru lagstiftat om obligatoriskt valdeltagande för att försäkra sig om att en minoritet av befolkningen inte ska bestämma det politiska styret.

Anhängare till en av kandidaterna

 
Från flera håll har jag hört den retoriska frågan ”till vilken nytta?”. Som alltid i valtider kommer det fram att de som kandiderar till politiska ledarpositioner inte är de hygglo män och kvinnor som de vill framställa sig själva som. Fall med korruption, maktmissbruk och annat fuffens gör att många saknar ett pålitligt alternativ. ”Väljarna tar det alternativ som är minst dåligt”, säger den politiska analytikern Hernán Chaparro till tidningen La Republica. Han liknar valet med val av schampo där inget riktigt hjälper eller passar din hårtyp, men logiken ger att du då väljer det som gör minst skada.

Då ställer jag mig själv frågan - till vilken nytta är dessa förbud och enligt lagen obligatoriska skyldigheter när politikerkåren inte uppfyller medborgarnas krav på värderingar, ärlighet, moral och representativitet.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

En ensam lärare och en hektisk valspurt i Peru

Som ni redan vet, om ni läser inläggen från Peru flitigt, så jobbar vi i fem olika distrikt i Castilla Media. Uñon är det minst befolkade och mest avlägsna utav dem. Här, i en tom möteslokal, träffar jag byns enda lärarinna. Hon var på väg till vårt möte som inte blev av.

Diana med sina två barn

Mötet som uteblev var ett försök från landsbygdsutvecklingsprogrammet att skapa en plattform för skol- och utbildningsfrågor. Diana var en av många som bjudits in, men den enda som dök upp.  Jag passar på att ställa henne några frågor. ”När du ändå har tagit dig hit”, börjar jag. Men hon behöver inte övertalas utan sitter gärna ner och berättar om sina blandade erfarenheter från sitt jobb och livet i byn.  Diana flyttade från sin hemstad Aplao för ett drygt halvår sedan för att undervisa en klass med åtta barn från sex- till tolvårs ålder. Jag frågar henne om fördelar och nackdelar med en sådan blandad klass. Det är uppenbart att det finns stora utmaningar, svarar hon med eftertryck. Det finns stora skillnader i behov och olika metoder krävs för undervisningen. En strategi som Diana använder sig av är att låta de två sjätteklassarna vara mer deltagande i en del av undervisningen för de yngre eleverna.  Hon tycker att de har en väldigt bra miljö i klassrummet och att eleverna tar mycket ansvar. Barnen är väldigt vana vid ansvar, säger Diana. När skolan slutar så har de mycket att göra. Barnen hjälper till med familjens jordbruk, sköter om korna, lagar mat och mycket annat, tillägger hon. Samtalet avslutas med att jag bjuds in för att berätta om Sverige för klassen.


De två ONPE- representanterna i Uñon

Tidigare samma fredagskväll träffar jag två kvinnor från organisationen Oficina Nacional de Procesos Electorales eller ONPE (översättning: Nationella byrån för valprocesser).  De frågar om de kan få några minuter av vårt planerade möte för att informera om valprocessen, vilket är deras av lagen bestämda uppdrag. Det hade gått bra, men nu kom det ju ingen till mötet.  De två kvinnorna bor och jobbar i Uñon under två månader för att finnas tillgängliga för frågor om valet. De sitter också som röstmottagare på valdagen som infaller den 5 oktober.  Vi lägger märke till organisationens utsända i vilket distrikt vi än är i, de syns verkligen överallt med sina mörkblåa västar. Vad vi också lägger märke till är att valkampanjandet går ut över programmets aktiviteter. Färre personer kommer på mötena och en förklaring är att de är upptagna med det ena eller det andra inför valet.  Nu är det bara ett fåtal dagar kvar till valet och den sista kraftsamlingen för att locka fler väljare pågår för fullt. Speciellt kvällens planerade mötesdeltagare, auktoriteter och representanter från olika organisationer, prioriterar annorlunda i dessa valtider. De är upptagna med valspurten.


Glada kollegor på vägen till Uñon

För programmets del kan valresultatet innebära en försvåring av det arbete som har pågått sedan 2012. Detta då goda kontakter och bra samarbeten har jobbats fram med de nuvarande borgmästarna i Castilla Media. Vi får hoppas att också nästa omgång folkvalda ledare förstår vikten av landsbygdsutvecklingsprogrammet som stöd och samarbetspartner för utveckling i distrikten. Det handlar inte bara om att få folk till planerade möten. De valda politikerna måste prioritera och jobba hårt för en hållbar utveckling efter valdagen.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

- Allt är möjligt! Ines vill öppna affär i storstaden Arequipa, Peru

- Jag har alltid tyckt om affärsverksamhet. Därför har jag främst ägnat mig åt det, säger en leende Ines när jag frågar henne vad hon helst gör om dagarna. Hon öppnade sin butik för sju år sedan på huvudgatan i Tipan. Hon började med att köpa in varor för 300 nuevo soles (motsvarande cirka 740 svenska kronor). Idag har butiken en omsättning motsvarande 20 000 svenska kronor i månaden.

Huvudgatan i byn Tipán. Bild: Emma Tengwall

Jag träffar butiksägarinnan och småbarnsmamman Ines en förmiddag i hennes butik. Hyllorna är staplade med ris, konserverad tonfisk, mjölk, olja, rader med läsk och andra populära varor. Här finns också kyckling, nötkött, bröd, frukt, grönsaker och sötsaker. Kvinnan bakom disken berättar med glädje i rösten om familjens vardag och hennes planer för framtiden.

Det mångsysslande paret har en liten combi som hennes man skjutsar närförorternas ungdomar till och från skolan med. Senare på eftermiddagen, när Ines tar hand om butiken, hemmet och de två små barnen,  åker mannen för att köpa ost från grannbyarna som sedan transporteras för försäljning till Arequipa. Emellan sysslorna är han på fältet och jobbar, berättar hon. Jag blir imponerad av allt de hinner med på en dag och funderar en stund på vad jag själv gör under en vanlig dag.


Ines

Ines avbryter mina tankar och visar en stor anteckningsbok som ligger på glasbänken mellan oss. Där skriver hon upp priset på de varor som folk köper på kredit. Det är inte alla butiker som erbjuder kredit men för Ines är det en uppenbart viktig del av hennes affärsidé. Här i byn har vi inte pengar på fickan varje dag, förklarar Ines. Det finns såklart ett vinstsyfte men hon säger flera gånger hur viktigt det är att folk får handla mat och sådant de behöver medan de väntar på att lönen ska komma. Hon är väldigt noga med att det bara är det viktigaste som får köpas på kredit. Ingen alkohol eller godis tillåts.

Ingång till butiken på huvudgatan. Bild: Emma Tengwall

Vi pratar om framtiden och jag undrar om hon har några planer på att utveckla sina affärer. Hon svarar att hon, liksom många andra, ser sig själv i Arequipa om ett par år, när barnen är lite större. Ines säger att familjen trivs väldigt bra just nu och att affärerna går bra. Men hon ser inte en framtid i Tipan för resten av livet.  Jag vill öppna upp en butik i storstaden och min man skulle kunna arbeta som chaufför, fortsätter Ines. Men den planerade flytten är främst för att hennes barn ska få tillgång till högre utbildning och fler möjligheter. Det finns två skolor i byn som motsvarar den svenska grundskolan. Mitt i resonemanget utbrister hon - allt är möjligt! Tillsammans med din partners hjälp eller med egen kraft är allt möjligt, menar Ines. Hennes röst är stark och övertygande.

Ines förstärker den bild som vi ser och hör om nästan dagligen. För många finns ingen hållbar framtid i byn. Storstäderna lockar med fler jobbtillfällen, utbildning och ett liv med fler moderniteter. Samtidigt lurar också många faror i staden för de 17- åringar som skickas dit för att studera vidare. Alkohol, droger och tonårsgraviditeter är vanligare i staden, säger en polisman som vi pratar med tidigare i veckan.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Ungas röster från landsbygdens Peru

Under en hel lördagsförmiddag i byn Machahuay samlas barn och unga för att lekfullt  arbeta med och diskutera mänskliga rättigheter tillsammans med oss från landsbygdsutvecklingsprogrammet. Vi möter upp omkring 20 ungdomar vid den vattenfattiga fontänen på torget som utgör centrum i byn. Luften är härligt frisk och det biter lite i kinderna av både kylan och solen. Vi har förberett olika stationer av lekfulla samarbetsövningar kryddade med tävlingsmomentet- den grupp som kommer först i mål vinner.  

De unga måste jobba tillsammans för att nå dagens mål

Den första uppgiften blir att dela upp sig i grupper för att sedan få den första ledtråden. Stationerna har strategiskt valts ut med hänsyn till dagens tema. De följer ledtrådarna från utkikstornet, till polishuset, genom hälsocentret och vidare till ortens kyrka. De unga utmanas vid varje station - de ska omfamna varandra, ropa ut en artikel ur FNs allmänna förklaring till de mänskliga rättigheterna och ta sig cirka 200 meter med benen hopbundna med tejp. Deras samarbetsförmåga och skicklighet att hitta lösningar sätts på prov. De springer mellan stationerna och jublar när de lyckas med uppgiften eller hittar nästa ledtråd. Alla tre grupper tar sig till slut i mål - svettiga och skrattande. Vi har alla glömt bort att ge det vinnande laget sitt pris. Det kommer vi på i bilen tillbaka. Men ingen verkar tycka att priset var särskilt viktigt.

Det högsta tornet vinner

De reflekterande tävlingslekarna fortsätter. Nu ska byggas ett högt och stabilt torn av A4 papper. Grupperna kastar sig genast över uppgiften. De rullar papper och tejpar ihop dem. De bygger högre och allt faller. Det diskuteras livligt inom grupperna och de provar igen. När tiden är ute är det uppenbart att en grupp har det högsta tornet. Men dess hållbarhet och stabilitet ska testas genom att en färgglad peruk placeras på toppen. Papperskonstruktionen faller. Som övningen visade gäller det inte bara att komma framåt och uppåt, det krävs också en bra och trygg bas. Tillsammans reflekterar vi över vikten av att arbeta tillsammans och vad som krävs för att bygga hållbara organisationer. Tillit, samarbetsförmåga och åtaganden pekas ut som särskilt viktiga.

När deltagarna ombeds lista upp vilka olika rättigheter de har kommer svaren snabbt. "Att få gå i skolan" utropas det första svaret. "En bra hälsa... och att ha ett namn!" ropar den yngsta av deltagarna, en pojke på åtta år. Alla skrattar lite åt det sista men Edith som är mötesledare skriver upp pojkens svar på ett brunt papper som hänger på väggen. Efter många svar som resulterar i en lång lista kommer nästa fråga: "Så om ni har alla dessa rättigheter, vilka är då era skyldigheter?". Den listan blir kortare, det är lättare att känna till sina rättigheter - menar en av de äldre deltagarna.


Tillitsövningar efter målgången

Efter nästan fyra timmar av aktiviteter undrar vi om de är redo att avsluta (de börjar se lite trötta ut). Men då piggnar de till och vill gärna fortsätta lite till. Vi pratar om värderingar  och hur dessa spelar in för att man på ett bra sätt ska utnyttja sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter. Som avslutning på en intressant och livlig helgmorgon äter vi en smörgås tillsammans, grannortens dagsfärska bröd med en bit lokalproducerad ost i mitten. Det är inte alla som har fått i sig en ordentlig frukost och oftast har vi med oss något till våra möten som energipåfyllnad. En del utav de som deltagit kommer ifrån närliggande områden, så kallade annex, och deras skjuts tillbaka väntar in dem på torget. De sista mackorna delas ut och lokalen töms fort på den livliga samlingen. Den värmande vårsolen lockar.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Rätten till ditt eget liv - tankar från en praktikantvardag i Peru

Peru är inte världens fattigaste land. Därav inte heller det mest prioriterade i biståndssammanhang. När Sverige gjorde den kända landfokuseringen för sju år sedan, vilken innebar en minskning från 125 till 33 samarbetsländer, hamnade Peru i kategorin ”utfasningsländer där relationerna främjas på annat sätt än via det bilaterala utvecklingssamarbetet”. 

Den svenska närvaron i Peru idag bygger nästan uteslutande på ett fortsatt arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och offentlig förvaltning i form av stöd till det civila samhället.  Idag arbetar bland andra Rädda Barnen, Svenska Kyrkan och Svalorna Latinamerika med olika projekt i landet.

Under en introduktionsvecka i ett sommargrönt Stockholm fick jag en inblick i hur Svalorna Latinamerika jobbar när utvecklingsprogram ska utformas. Det låter precis som det ska år 2014 -  det utgår från rättighetsbärarna. Målen arbetas fram av de människor som direkt berörs - kvinnor, män och unga i fattigdom på landsbygden.  Rättighetsperspektivet är centralt. Men det är inte alltid lätt att avgöra vad som är vad när utvecklingsinsatser ska formuleras och behov ställs mot rättigheter. I grunden handlar arbetet för rättighetsbaserat bistånd om att stärka det civila samhället för att detta ska utkräva ansvar från staten när mänskliga rättigheter inte efterlevs. Motsatsen är behovsbaserat bistånd där biståndsorganisationer går in och stöttar mänskliga rättigheter när dessa inte efterlevs.

Diplomutdelning efter utbildning om politiska rättigheter och skyldigheter

På landkontoret denna vecka diskuterar vi hur vårt arbete kan utformas för att på bästa sätt stötta människor i sin strävan efter ett liv med bättre villkor. Det är intressanta och självreflekterande diskussioner som mynnar ut i flera förslag på förbättringar. Det handlar dels om att utöka insatser för kapacitetsbyggande, att nå ut till fler människor med information om frågor som rör jämställdhet, politiska rättigheter och möjligheter till ekonomisk försörjning. Det handlar också om att fortsätta stötta organisationer i deras arbeten, att hjälpa fram deras förslag och visioner och att jobba för att hitta lämpliga forum där beslutsfattare och civilsamhället kan mötas. Att tydligt fokusera på rättigheter snarare än behov betyder bland annat att makten till förändring läggs i händerna på rättighetsbärarna, att vi tror på att strukturer kan och bör förändras och att utvecklingen ska genomsyras av demokratiska principer. Det måste få vara varje människas rätt att kunna påverka de strukturer som bidrar till  den egna utsattheten.


Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Den peruanska marsvinsmarknaden

Kanske har du hört att i Peru äter man marsvin. Ungefär som ”man äter hund i Kina”. Visste du också att marsvinsköttet är mer proteinrikt än kyckling? Här i Peru produceras och äts fler marsvin än i något annat land. Hela 65 miljoner marsvin per år.

Hungrig?, ta ett marsvin.

Under besöken i Castilla Media träffar vi bönder som vid sidan om sitt jordbruk ägnar sig åt småskalig marsvinsuppfödning. Marsvinsuppfödningen utgör en möjlig alternativ inkomstkälla och på grund av den relativt låga kostnaden är det flera som är intresserade. De som vi träffar har idag mellan 25 och 150 marsvin på sin utegård. Det som saknas är en tydlig strategi för kommersialisering. De uppfödare som bor i samma by har nyligen organiserat sig för att dela erfarenheter och hitta samordningsfördelar. Under ett möte som landsbygdsutvecklingsprogrammet deltog i diskuterades engagerat hur marknaderna ska hittas och hur man på bästa sätt kan arbeta tillsammans för att öka försäljningen.

På hembesök och marsvinsinspektion

Organisationens nyvalda ordförande är en av flera som vill utveckla sitt företag och öka antalet marsvin. Han är 28 år och kämpar för en bättre framtid för sig själv, sin fru och deras 6 månaders bebis. Vi är hemma hos honom och samtalar på en utegård om alternativa foder, olika behandlingar av sjukdomar och städning av burarna som viktiga aspekter för att lyckas med företaget. Vi inser snart att den unga ordföranden kämpar mot tuffare problem än så. Hans farbror rusar in på gården och är uppenbart upprörd. Den äldre mannen berättar om allergier som han menar beror på marsvinen. Han anser att marsvinen måste bort och stödjer inte alls planerna på att föda upp fler. Just nu används en del av den gemensamma utegården till marsvinsburar och högar med foder. Den unga mannen slår ner blicken i marken när farbrodern gått. Han säger att han letar efter en ny plats att föda upp marsvinen på men att det är svårt. Samtidigt har han rätt till en stor del av gården och huset där de också bor. Flyttar han med familjen så förlorar han sin del säger han uppgivet.

Utsikt över byn Viraco

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

Borgmästare för en dag, Peru

Idag sätter vi oss in i rollen som borgmästare, en person som väljs av sitt distrikt och ska leda arbetet för utveckling under fyra år. I varje utav de fem distrikten i delprovinsen Castilla Media bor mellan 200 till 2000 invånare. De har både gemensamma mål och gemensamma utmaningar. Samtidigt finns det en hel del som skiljer dem åt.

Landsbygdsutvecklingsprogrammet anordnar en heldagsutbildning inom temat hur politiken på bästa sätt kan utformas. Det handlar dels om politikens innehåll, som ekonomisk utveckling, utbildning och hälsa, men också om strategier och metoder för att uppnå redan satta mål. Utbildningen går under namnet Escuela de formación politica.

Samarbetsövning under Escuela de formación politica i Tipán

Deltagarna droppar in 30-90 minuter efter utsatt tid. Jag är inte längre överraskad, jag har lärt mig att det är så det fungerar. Hit kommer bland andra kandidater för borgmästarposter, kandidater som vill stötta sin borgmästare i rollen som regidores, sittande borgmästare och andra lokala ledargestalter från hela Castilla Media. Erfarenheter ska delas, problem, drömmar, utveckling, samarbeten, etik och god styrning ska avhandlas. Mer än 70 personer dyker upp till kommunhuset i Tipán. Det finns ett betydande intresse av att delta och fältarbetarna har gjort ett bra jobb med att informera om dagens utbildning. Första punkten på programmet är en rad samarbetsövningar som inkluderar kramar, dans och en stor portion eftertanke.

På besök hos Paula i Pampacolca

Höjdpunkten under dagen, åtminstone för mig, var när Paula och Eustacia delade med sig av lärdomar från sina år som borgmästare. Deras tal till seminariedeltagarna var personliga och fyllda av engagemang.  Ingen utav dem har suttit en full mandatperiod utan de valdes in efter det att deras föregångare avsattes av de röstberättigade. De ställer inte upp som kandidater i årets val och berättar om svårigheterna att som kvinna stå sig i politiken och uppnå legitimitet. De vittnar om ett hårt klimat, en samhällsstruktur där kvinnor inte tillåts ta den plats som arbetet kräver. Men Paula är stolt, hon har kämpat hårt och tycker själv att hon har uppnått mycket under sin korta tid som borgmästare. Det är två starka kvinnor som på ett sätt erkänner sig besegrade, ”arbetet som borgmästare har ett högt pris och nu vill jag prioritera min familj” avslutar Eustacia sitt tal. När frågan om varför det inte finns fler kvinnliga kandidater till de olika posterna så svarar gruppen samstämt -Machismo! Ett ord. Machismo. Förklaringsmodellen går givetvis djupare än begreppet machokultur men där finns mycket att reflektera kring. När vi pratar enskilt med de båda kvinnorna efter mötet tycker jag att de verkar se sig själva som stärkta av sina erfarenheter.

Nybyggt torg i Uñon under borgmästare Fredys mandatperiod

Att vara borgmästare, om så bara för en dag, är ett tufft och uppoffrande jobb. Du har höga förväntningar på dig, att just du ska förbättra livskvalitén för invånarna i distriktet. Högst sannolikt får du jobba fyra år i hård motvind då majoriteten av befolkningen kanske röstade på andra kandidater. Som kvinna får du dessutom vara förberedd på en och annan stormby. Skulle du anta utmaningen? Själv är jag inte så säker.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

Vägen framåt i Peru

Visst är vi överens om att det finns otaliga strategier för utveckling? Att en skola och utbildning med hög kvalitet är nyckeln, att det behövs sjyssta vägar, en välfungerande rättsstat, tillräckligt med mat och vatten och så vidare. Men vad ska prioriteras? Vilka projekt ska få del av årets budget? Där finns det mindre enighet mellan stat, politiker och det civila samhället.

En del av vägen i Castilla Media

Någonting som är bärande till mycket är en välutvecklad infrastruktur. Vägar som tillåter att en lärare kan ta sig till skolorna för att undervisa och att produkter kan nå ut till marknader. En utvecklad infrastruktur skapar jobb och ökar ett lands konkurrenskraft. En bra väg är också ett nödvändigt steg för att utöka landsbygdsturismen. Just detta var temat under ett möte som borgmästarna i Castilla Media tillsammans med provinsens borgmästare samlades kring nyligen. Självklart var vi representanter från landsbygdsutvecklingsprogrammet också där.

Tanken med vägprojektet och landsbygdsturism är att möjliggöra  en kompletterande inkomstkälla för Castilla Mediaborna. Borgmästrarna är överens om att Castilla Media har stor potential för att bli en attraktiv turistdestination. Med förkoloniala kyrkor, vackra miljöer, natur- och kulturupplevelser, närproducerad frukt och mjölkprodukter. Problemen är som vanligt resurser. Budget ska räcka till mycket. Dessutom är det, som tidigare nämnt, valår i år. Den nya mandatperioden från 2015 betyder att ingen i rummet egentligen vet om de kommer kunna fortsätta trycka på för att projektet ska påbörjas. Kanske kommer en ny borgmästare att ta över vid årsskiftet med andra prioriteringar.

Möte med borgmästare från distrikten i Castilla Media och provinsen Castilla

 Provinsborgmästarens sekreterare lyssnar till det förslag som ska överlämnas till den regionala regeringen. Hon antecknar och kommer tillbaka med ett officiellt dokument där det står att borgmästrarna är överens om att projektet, som innebär att sträckan mellan Ayo till Huambo ska asfalteras, måste prioriteras. Vi skålar i ett andra glas mörk, sötsliskig läsk när dokumentet är signerat av närvarande parter. Det saknas två signaturer som Dalia, en av programmets medarbetare, tar på sig att ordna under veckan. Mycket av det jobb som programmet gör är att samordna och koordinera möten med beslutsfattare. Ett viktigt och inte alltid så lätt arbete.

Efter mötet så tänker jag på alla andra bitar som måste till för att landsbygdsturismen ska ta fart. En asfalterad väg kommer inte i sig att bringa med sig vallfärdande turister. Som borgmästaren sa "Turister duschar ju också, minst en gång per dag!". Ett stort problem i Castilla Media är just tillgången till vatten. En sak känns ändå klar, finns viljan så finns möjligheten.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru

Entreprenörsanda och makramé - landsbygd under utveckling i Castilla Media, Peru

En tidig morgon när resten av Arequipa sover hoppar jag och fältkoordinatorn Irma på en minibuss till Tipán i distriktet Castilla Media. Chauffören tvingar oss att vänta i bensinångor från fordon som går på tomgång runt Terminal Terrestre. Bussen är nämligen inte full än - det finns en plats ledig. När jag tror att mina lungor bara består av avgaser kommer äntligen en äldre dam och fyller det sista sätet. Och vi åker!


Vackra landskap i Castilla Media

Besöket i Castilla Media bjuder på vackra, sceniska vyer av det andinska bergslandskapet. Jag följer med agronomen Nicanor och Anthony som båda jobbar inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (hädanefter programmet) med fokus på ekonomisk försörjning. Vi hälsar på hos Gloria, Mario och deras dotter Rosario. Familjen säljer mjölk från sina kor och odlar mycket av det som växer i området som alfalfa, potatis, majs och avokado. Deras grödor verkar ha klarat sig från det skadedjur som härjar i trakten. Andra familjer som vi besöker har sina tomter fulla med ståtliga avokadoträd men allt är förstört av den vita och svarta typen av queresa. Den förstör hela fruktträd och underminerar lantbrukarnas möjlighet till försörjning.


Utredning inför bevattningssystem

"Men det största problemet är tillgången till vatten", säger Mario. Han berättar engagerat om sina planer på ett bevattningssystem på familjens tomt. Det är därför vi är här, för att undersöka möjligheterna till projektet. Mario tar oss med upp på en mindre bergsklättring genom dammig och stenig terräng. De tre männen diskuterar rutten för den kanal som ska ge vatten till majsfältet, nästan 200 avokadoträd och annat som växer här. Jag hänger med på resonemangen men har lite att tillägga. Istället hittar jag lite skugga, tittar nervös ner från höjden och oroar mig en aning för nedstigningen. Jag blir full i skratt när Mario ropar på hjälp från ett buskage, han har 10 kg avokado hoprullat i sin tröja. Anthony hjälper till och fångar en frukt i taget. Mario själv tar en säck med torkad majs och bär över huvudet. Jag kan knappt lyfta den men Mario springer- ja han springer verkligen, nedför dödsstupet (ur mina ögon sett) med majsen på axeln. Själv försöker jag att inte ramla - men misslyckas.

När vi kommer tillbaka till familjens hus, dammiga och varma från den stekande solen, erbjuds vi alldeles färsk mjölk och bröd som Gloria ställer på bordet. Jag känner igen henne och den lekglada dottern från gårdagskvällens möte med en kvinnogrupp i centrum. Där diskuterades alternativa inkomstkällor och vilken typ av hantverk som de skulle börja tillverka. Gruppen bestämde sig för att prova makramé. "Vi kan göra skor och väskor" sa en kvinna runt 70 år. Programmet som stöds av Svalorna Latinamerika kommer att hjälpa gruppen genom att anordna en introducerande kurs i tekniken och stå för material till kursen.

Intrycken som jag tar med mig från denna första resa är en stark vilja hos de vi pratar med att komma vidare, att göra mer än att överleva, att utvecklas. Det finns ett stort engagemang, både hos människor vi möter men också hos fältarbetarna inom programmet. Jag vill tro att den drivkraft som jag ser är tillräcklig för att uppnå verklig skillnad här.

Familjemedlemmarna heter egentligen någonting annat.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru





Vid foten av vulkanen, Peru

Nu har ännu en svala landat i Latinamerika, mer specifikt i Arequipa, Peru. Hit har praktikanter kommit och gått i många år. Vi kommer hit för att lära oss om Svalorna Latinamerikas arbete för utsatta grupper och för att sprida kunskap och information om det viktiga arbete som pågår hem till Sverige.

Ingång till landkontoret i Peru

Igår var min första dag på kontoret och jag känner mig lite som en nybörjare på det mesta.  Såhär i början känns det viktigt att försöka läsa sig in på allt som handlar om det landsbygdsutvecklingsprogram (Programma desarollo rural, PDR) som Svalorna Latinamerika stödjer och som verksamheten här i Peru kretsar kring.  Programmets mål är att kvinnor och ungdomar i fattigdom i området Castilla Media får en förbättrad livskvalitet, att de aktivt deltar i processen mot en hållbar utveckling och utövar sina ekonomiska- , sociala- och politiska rättigheter. Programmet har många ambitiösa delprogram och jag fokuserar särskilt på hur politiskt deltagande förväntas förbättra situationen för kvinnor och ungdomar. Mina nya kollegor här på kontoret svarar vänligt på mina frågor om allt mellan himmel och jord. De ställer i sin tur intresserat frågor tillbaka om hur jag upplever Arequipa hittills, om jag sover bra och hur vädret är i Sverige.

Av Irma, som är fältkoordinator för programmet, får jag veta att det ska hållas en skola för kvinnliga ledare den kommande veckan. Nästan 50 kvinnor förväntas delta. Det känns extra relevant med en sådan aktivitet då det ska hållas kommunalval här i oktober. En del av strategin för att öka kvinnors politiska deltagande och utövande av sina rättigheter är att bidra med information och verktyg genom utbildning som den här s.k. skolan.

Lek på gatan vid vulkanen El Misti

Jag och min praktikantkollega Emma tillbringar förmiddagen med att lyssna till Irmas engagerande introduktion till programmet, vilka problem som finns och vilka strategier som används. Hon berättar om svårigheter med ekonomisk försörjning, bristande kvalitet på utbildning, utbredd alkoholism och att kvinnor och ungdomar inte syns tillräckligt i det offentliga rummet. Jag slås av en känsla av deja vú. Liknande problem och utmaningar för utsatta och fattiga delar av befolkningen känns igen från en tidigare vistelse på landsbygden i Moçambique. Frågorna klingar desamma. Det finns aldrig någon enkel lösning på fattigdom och utsatthet. Men det finns steg i rätt riktning och jag är enormt nyfiken på hur arbetet går här i Peru.

Fem spännande månader väntar och vi börjar med en resa till Tipán nu på fredag.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru