BALDER: Samvetskval som dödar

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 2.


Vem bestämmer över din kropp? Du själv, staten eller sjukvårdspersonalen? Det beror på var du bor.

Jag har nu varit i Nicaragua en och en halv månad. Det pratas om att gravida kvinnor tvekar till att söka vård i rädsla för att misstänkas vilja göra abort. Att läkare vägrar ge vård till gravida kvinnor av samma anledning. Straffet för abort är 2-3 år för både den gravida och för vårdpersonalen. Jag har fått se siffror som visar att antal unga tjejer som tar livet av sig har ökat sedan 2006, då det totala abortförbudet infördes. En cancersjuk kvinna har vägrats vård för att hon var gravid.

Situationen känns bedrövlig och overklig. Att antiaborttrender stärks i Europa känns i det ljuset helt sjukt. För ett par veckor sedan läste jag att Europarådet hade beslutat att såväl hela sjukhus som enskild vårdpersonal i EU ska ha rätt att avstå från att genomföra aborter.

Organisationen Ja till livet i Sverige välkomnade beslutet från Europarådet och skrev att det stärker "abortkritikers rätt till samvetsklausuler".

Lite som att kassapersonalen på mataffären skulle vägra att sälja palsternacka om de skulle tycka det var äckligt och inte skulle kunna leva med att bidra till att någon annan åt det. "Du får köpa palsternacka av någon annan, och jag har faktiskt rätt att slippa dåligt samvete".

Men det här handlar inte om palsternackor. Det handlar om att människor dör i onödan.

Jag undrar om Ja till livet sover gott om natten när kvinnor dör av att de vägras vård?

Vad är det för samvete som de refererar till?

Jag vet inte.

/Balder

ARIJANA: Snäcka eller fluga utan huvud?

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 5

Snäcka – har hus och det finns omkring 100 olika snäckor i Sverige.

Snigel – saknar hus och det finns 22 olika kända snigelarter i Sverige.

Arijana – Sveriges hundraförsta snäcka, i exil.

Sniglar med ”hus” är snäckor. Så står det på Naturhistoriska riksmuseets hemsida. Jag är en snäcka för jag bär mitt hus på ryggen, i min stora resryggsäck.

Rullande stenar

Enligt Wiktionary, den fria ordboken, så växer ingen mossa på rullande stenar. Ordboken ger två tolkningsalternativ:

1. Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer et cetera blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.

2. För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag tror på nummer två.

Som en rullande sten

I en av sina sånger så sjunger Bob Dylan om mig, så här:

How does it feel

How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone

”Att flänga omkring som en fluga utan huvud”

Mina roliga juggesläktingar skakar jämt på huvudet när vi träffas.

- Vad ska det bli av dig Arijana? Du irrar ju omkring som en fluga utan huvud.

Att vandra utan mål, att resa omkring eftersom man inte har något bättre för sig, är ordspråkets betydelse.

I bland annat Kroatien, USA, Serbien, skogen, Nicaragua, Spanien, Bolivia och Sverige har min brevlåda bott. Jag har räknat ut det för jag har nämligen klurat på sistone. Under ett decennium har jag bott på så sjukt många ställen att jag inte ens orkar räkna.

Nej, tyvärr denna blogg leder ingenvart. Den är ungefär lika förvirrad som jag. Ville dela med mig av mitt kaos.

Eventuellt funderar jag på att låta mossan växa, eller det gör jag inte egentligen, men kanske skaffa ett huvud.

Arijana Marjanovic

HANNA: Undervattenshus har blivit ett sätt att leva

Martha vänder vant bönorna i stekpannan. Bönrörans dekorativa färg lierar sig med vitt ris. Några bitar lök får fullborda verket.

De gigantiska springorna i väggen suger effektivt upp aromerna vidare ut i rummet, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.

– På originalritningarna till vissa hus är det högt i tak ovanför köket. Men har man en inkomst som knappt räcker till mat, vill man ju bygga så lite onödig rymd som möjligt, säger Marta och blickar ut över familjens 25 kvadratmeter.

Efter sina tio år tillsammans utan tillräckliga inkomster har Marta och José utvecklat en synkroniserad inredningssmak – stilren och avskalad med drag åt nicaraguiansk lantlig stil.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval.

Så hade början på en nicaraguiansk ironisk variant av den omtalade DN-artikeln av Sara Trus med rubriken ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kunnat se ut. Parodierna på reportaget om det stenrika paret har varit otaliga, och Mediesverige har sinom upprörts, sinom roats åt ytligheten och bilden av ett konsumtionssamhälle som totalt saknar självdistans.

Jag läste artikeln om det rika unga paret när jag ganska nyligen hade anlänt till Nicaragua. Här fick texten en annan dimension. I Estelís centrum, där jag bor, lever till stor del välbärgat folk med höga grindar. Men bara ett stenkast därifrån ser det helt annorlunda ut.

Jag hade kunnat skriva en längre parodi på DN-artikeln. Om jag hade träffat Martha för bara några veckor sedan. Nu glittrar solstrålarna i vattendraget där hennes hus har stått. Kläder och det som en gång utgjorde väggar och golv skymtar under vattenytan. Barnen står vid kanten och tittar ned på den enorma gropen.

Huset rasade ihop på en enda dag – familjen räddade det som räddas kunde. Martha har ingen aning om familjen kan få någon hjälp att bygga ett nytt hus. De har inte ens betalat av lånen på det som nu snarare ser ut som en flod än en bostad.

Huset under vattenytan.


Artikeln om den svenska vindsvåningen kan te sig exceptionell. Men Marthas tragedi är inte ovanlig - hon är en av många tusen människor i Nicaragua vars hus ligger totalförstört under vatten efter ofattbara mängder regn. Om det börjar regna lika mycket igen drabbas förmodligen många tusen till.

Smaka på det till årgångsvinet ni, vindsvåningägare. Och alla andra som drömmer sig dit. Förhoppningsvis har Sara Trus lyckats sätta igång en viktig debatt om ytlighet, egoism och bristen på engagemang för andra som inte är födda med silversked i mun. I en tid då intresset för omvärlden alltför ofta drunknar i drömmar om en teppanyakihäll.

/Hanna Navier, Estelí, Nicaragua

NADIA: "Familjeangelägenheter"

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 10
Den lilla handen knackar snabbt och desperat på dörren till Svalornas kontor. Mili kommer inspringandes med tårar i ögonen. - Nu är pappa full igen. Får jag stanna här ett tag för jag vågar inte gå hem?

Mili är 8 år gammal och bor granne med Svalorna Latinamerikas kontor. Det har hänt flera gånger att hon har kommit hit på besök. Desperata besök i brist på någon annanstans att ta vägen.

Milis mamma jobbar med att köpa in och sälja kläder och ofta måste hon resa till Tacna, en stad som ligger sex timmar söder om Arequipa, för att göra sina inköp. Dottern måste stanna hemma med en pappa som ofta super och med trötta, gamla farmor som också bor i lägenheten.

I fredags var det farmor som kom och knackade på hos oss klockan sju på kvällen. Att ta sig de få metrarna från sin lägenhet till kontoret går inte snabbt eftersom hon har svårt att gå och ofta ramlar.

- Jag har väntat på mitt barnbarn sedan klockan ett på dagen då Mili slutar skolan. Milis pappa gick för att hämta henne, men de kom aldrig tillbaka, berättar farmor skakande och hennes ögon blir blanka.

- Min son dricker mycket och då kan han slå henne. Jag vet inte vad jag ska göra, säger hon.

Bilden är från ett teateruppträdande om våld inom familjen.

Jag frågar om hon har något nummer till någon vi kan kontakta. Efter ett tag kommer farmor tillbaka med en bibel och en massa ihopknycklade lappar. På några av pappersbitarna står det telefonnummer och jag ringer alla som finns. Inget av dem går till varken mamma eller pappa.

Farmor vill att vi ska gå ut och leta men hon har inga nycklar för att låsa dörren om sig. Och om man stänger den går den sedan inte att öppna utifrån. Jag ger mig ut och letar själv för jag vet ungefär var pappan brukar stå och sälja kläder på gatan. Jag frågar alla jag ser om de sett till honom eller hans dotter. Utan framgång.

Jag pratar med en polisman som skrattar åt mig när jag berättar vad som hänt. Precis som så många kvinnor berättat för mig när det handlar om våld inom familjen – alla familjeangelägenheter får man lösa själv och det finns ingen hjälp att få.

Efter ett par timmars letande hittar jag Mili sittandes i en liten affär två kvarter upp, tack vare vaktmästaren i huset. Först blir jag nästan arg på henne där hon sitter och ser så nöjd ut. Sen blir jag lättad och uppgiven.

– Pappa hämtade mig i skolan klockan ett och då var han nykter. Nu är han full med farbror Walter. Farmor sover alltid så jag känner mig ensam hemma och då är jag hellre här, säger Mili.

Jag fick till slut med mig flickan hem till farmor som då kunde pusta ut. Det händer mycket saker kring grannfamiljen. Senast i dag var farmorn inlåst i lägenheten med hänglås på utsidan och mamman hade tagit med sig nyckeln. Bara att vänta... Det är en ”familjeangelägenhet”.

Not: Flickan heter egentligen inte Mili och bilden har inget att göra med familjen.

Text och bild: Nadia Enedahl

Balder: Tiden är en konflikt!

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua. Inlägg 1

- Vart på Jean Paul Genie ska ni?

- Till rondellen

Taxichauffören ser lite förvånad ut, och vi förstår varför - rondellen är stor och tungt trafikerad. Det känns helt enkelt fel. Vi är de enda, förutom en mo

torcykelpolis lite längre bort, som står där och väntar. Efter fem minuter har han åkt. Det regnar.

Klockan är tjugo i nio på morgonen och jag och Hanna har kommit för att bevaka en demonstration mot abortförbudet. Från flera håll har jag hört att tiden inte är så noga i Latinamerika. Det känns som den mest uppenbara kulturkrocken, ändå står jag där och undrar om det verkligen kan vara rätt.

Vid nio dyker Patricia Orozco, samordnaren för demonstrationen, upp och säger att alla är försenade på grund av regnet.

- La tema de la hora es un conflicto, säger hon. Jag tycker att det fångar bra den här grejen med att komma sent, eftersom man antar att alla andra är sena och att det då inte är någon idé att komma i tid. Ordagrant betyder det att “tiden är en konflikt”.

En timme senare är det fullt med bussar, flakbilar och aktivister vid vägrenen i rondellen. Det är kul med uppslutningen och alla engagerade människor. Aktivisterna är unga, gamla, kvinnor och män. Det känns som att alla är superengagerade. Många har kämpat sedan 2006 för att få ändring i lagen som totalförbjuder abort. Det är toppenstämning när bilarna i karavanen börjar rulla genom Managuas gator.

Vi åker med Helen som arbetat i 20 år i olika kvinnorättsorganisationer i Nicaragua. Hon berättar om pakten mellan presidenten och kyrkan om abortförbudet. Att vissa journalister som kritiserar presidenten blir förföljda och misshandlade. Helen berättar om ett arbete i motvind. Samtidigt känns demonstrationen trygg och jag ser inte skuggan av några motdemonstranter eller poliser.

Tiden är en sak, men det jag får verkligen känslan av är en kvinnorrörelse med stenhård kämparanda som inte ger upp. Hur peppande som helst!

/Balder