Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Våld och kriminalitet på Nicaraguas gator

Bristen på trygghet i samhället är uppenbar här. Vad är det egentligen som utgör en sådan stor skillnad mellan Sverige och Nicaragua? Hur lever och tänker folk här till skillnad från hemma? Fortfarande försöker jag få pusselbitarna på plats och jag gläds av att märka att jag blir lite klokare för varje dag.

Den så utbredda kriminaliteten kopplas direkt till kollapsen i samhället. Någon som är arbetslös väljer ibland, för att själv kunna överleva, att bli rånare eller att bli någon annan typ av brottsling. En stor del av den nicaraguanska befolkningen bor utomlands för att kunna försörja sig och sin familj. De flesta av dessa bor i Costa Rica och USA. Känslan av otrygghet blir för många så stor att de väljer att konsumera droger och/eller alkohol för att finna lugn och harmoni. Det är den snabbaste och enklaste vägen dit.

Dessa problem, som svårigheter att hitta arbete, hunger, migration och ökad drogkonsumtion, märks verkligen av i vardagen. Även polisens agerande eller icke agerande är särskilt tydligt. Dagligen hotas människors säkerhet av brottslingar. Brottslingar som ofta är indragna i droger, knarkhandel eller som utövar våld.

Citat från en man i Managua:

”Jag gick på marknaden och hade precis handlat klart. I mina händer hade jag påsar fulla av varor. Plötsligt kom det fram ett gäng män och en av dem satte en kniv mot min nacke. De slog ner mig på marken. Där låg jag utan att kunna göra något. Folkmassan som stod runtomkring gjorde ingenting. De bara tittade. Tjuvarna stal varorna och alla värdesaker jag hade på mig. När de sprungit därifrån och jag lyckats ställa mig upp, sa någon till mig ”hoppsan, blev du rånad?” Anonym –juli 2014

Varje dag hamnar jag i en eller ibland i flera situationer där jag ifrågasätter tryggheten i landet. Jag ser galler vid fönster och dörrar. Jag hör historier om våldtäkter och rån. Knivhot. Pistolhot. Män som stirrar med hungrande blickar i samma stund som de viskar ”åh min älskling!” med trånande röst. Jag ser människor som röker på. Alkoholpåverkade som slåss på gatan. Nyktra som slåss på gatan. Och jag tänker ”Herre gud, vart ska detta sluta?”.

Citat från en kvinna i Jinotega:

”En natt vaknade jag av ett ljud. När jag öppnade mina ögon såg jag två maskerade tjuvar i sovrummet. Den ena tog fram en kniv och satte den mot min hals. Han hotade att döda mig om jag inte gav dem alla värdesaker”. Anonym -augusti 2014

Jag funderar på vad jag själv hade gjort om jag levt under samma förhållanden som de fattigaste människorna i Nicaragua gör. Hur hade jag valt att överleva? Är valet egentligen så jäkla lätt? Hittar du inget jobb, din familj kan inte försörja dig och du inte har en enda krona i fickan till mat för dagen…ja, då kanske jag också hade valt att bli kriminell och bidragit till fortsatt osäkerhet för landets invånare. 

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

LINA: Inte en enda död till

Inlägg 4, Lina Karlsson i Nicaragua.

Den 3:e maj i år blev 22-åriga Yerling López strypt till döds i sitt hem i Estelí i Nicaragua.
Kvar blev Yerlings ettåriga dotter och kvar blev Yerlings förtvivlade mor. Kvar blev ilskan och smärtan och sorgen.
En vecka efter mordet var fortfarande inte brottet uppklarat.
Under en stödmanifestation stegade över tusen personer fram över Estelís gator och torg, slöt upp för att hedra Yerlings minne, för att visa stöd med hennes familj. För att kräva rättvisa.
”Rättvisa för Yerling!” var ett av slagorden. ”Inte en enda död till!” var ett annat.
Inte en enda död till. Statistiken talar tyvärr för att det kommer att bli fler. Enligt Red De mujeres Contra la Violencia´s första kvartalsrapport om kvinnomord 2011 blev 24 kvinnor mördade i Nicaragua under januari, februari och mars.
En siffra som stigit nu, en siffra som Yerling López numera är en del av. Och hon är inte ensam.


Enligt Amnesty utsätts en tredjedel av världens kvinnor – i alla samhällsklasser och kulturer - för allvarligt våld någon gång under sitt liv.
Undersökningar visar ofta att det också är ”i hemmets trygga sfär” det främst sker, att våldet utövas av någon närstående.
Enligt en granskning* som Aftonbladet står bakom har 181 kvinnor blivit mördade i Sverige av närstående män sedan år 2000.
I Nicaragua är medeltalet på kvinnor som mördas av män de har, eller har haft, en nära relation till 63 per år.
Enlig Red de Mujeres Contra La Violencia´s rapport blev 43 av de 89 kvinnor som mördades i Nicaragua under 2010 dödad av någon närstående.
Det är dystra siffror. Siffror som döljer kvinnor som bar på drömmar, tankar och uttryck. Kvinnor, precis som Yerling, som plötsligt blev tvingade bort.


Så varför mördas kvinnor av okända män? Varför mördas de av sina pappor, sina bröder, vänner eller äkta män?
Det är en komplex fråga och en komplex fråga kräver ett likvärdigt svar. Men en del av förklaringen grundar sig i orättvisa samhällsstrukturer, i maktutövande och förtryck. Våld mot kvinnor är ett bara ett symptom av flera. Att förändring behövs är dock tydligt. Strategier för hur kvinnor ska skydda sig räcker inte. Ett ”gå inte hem ensam när det är mörkt” eller ”passa dig för fula gubbar” gör inte att våldet minskar. Än mindre hjälper det när våldet är förlagt i ens hem och utförs av någon närstående. Vi behöver istället prata om komplexiteten i frågan och i svaret.
Om vad som är roten till. Om vilka ytterligare åtgärder som krävs för förändring.


Inte en enda död till!
Vi behöver få slagordet att låta mindre utopisk och mer realistiskt.

* http://www.aftonbladet.se/nyheter/181kvinnordodade/


Lina Karlsson

HANNA: Undervattenshus har blivit ett sätt att leva

Martha vänder vant bönorna i stekpannan. Bönrörans dekorativa färg lierar sig med vitt ris. Några bitar lök får fullborda verket.

De gigantiska springorna i väggen suger effektivt upp aromerna vidare ut i rummet, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.

– På originalritningarna till vissa hus är det högt i tak ovanför köket. Men har man en inkomst som knappt räcker till mat, vill man ju bygga så lite onödig rymd som möjligt, säger Marta och blickar ut över familjens 25 kvadratmeter.

Efter sina tio år tillsammans utan tillräckliga inkomster har Marta och José utvecklat en synkroniserad inredningssmak – stilren och avskalad med drag åt nicaraguiansk lantlig stil.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval.

Så hade början på en nicaraguiansk ironisk variant av den omtalade DN-artikeln av Sara Trus med rubriken ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” kunnat se ut. Parodierna på reportaget om det stenrika paret har varit otaliga, och Mediesverige har sinom upprörts, sinom roats åt ytligheten och bilden av ett konsumtionssamhälle som totalt saknar självdistans.

Jag läste artikeln om det rika unga paret när jag ganska nyligen hade anlänt till Nicaragua. Här fick texten en annan dimension. I Estelís centrum, där jag bor, lever till stor del välbärgat folk med höga grindar. Men bara ett stenkast därifrån ser det helt annorlunda ut.

Jag hade kunnat skriva en längre parodi på DN-artikeln. Om jag hade träffat Martha för bara några veckor sedan. Nu glittrar solstrålarna i vattendraget där hennes hus har stått. Kläder och det som en gång utgjorde väggar och golv skymtar under vattenytan. Barnen står vid kanten och tittar ned på den enorma gropen.

Huset rasade ihop på en enda dag – familjen räddade det som räddas kunde. Martha har ingen aning om familjen kan få någon hjälp att bygga ett nytt hus. De har inte ens betalat av lånen på det som nu snarare ser ut som en flod än en bostad.

Huset under vattenytan.


Artikeln om den svenska vindsvåningen kan te sig exceptionell. Men Marthas tragedi är inte ovanlig - hon är en av många tusen människor i Nicaragua vars hus ligger totalförstört under vatten efter ofattbara mängder regn. Om det börjar regna lika mycket igen drabbas förmodligen många tusen till.

Smaka på det till årgångsvinet ni, vindsvåningägare. Och alla andra som drömmer sig dit. Förhoppningsvis har Sara Trus lyckats sätta igång en viktig debatt om ytlighet, egoism och bristen på engagemang för andra som inte är födda med silversked i mun. I en tid då intresset för omvärlden alltför ofta drunknar i drömmar om en teppanyakihäll.

/Hanna Navier, Estelí, Nicaragua