Presentation

Lär känna våra praktikanter här.

12 april 2016

Kärlekens och befrielsens teologi

För knappt två månader sedan gick den nicaraguanske befrielseteologen Fernando Cardenal bort, 82 år gammal. Han sörjdes av hela Latinamerika. Det skrevs till och med i utländska tidningar om den nicaraguanska prästen som under andra halvan av 1900-talet stod upp för de fattiga, anslöt sig till den vänsterpolitiska befrielsekampen och betraktades som en förrädare av den dåvarande etablerade katolska kyrkan.

”Padre” Cardenal var, precis som flera av Mary Barredas idéer, genomsyrad av befrielseteologin - den katolska rörelse som anslöt sig till en marxistisk agenda med ett särskilt fokus på social rättvisa och den Latinamerikanska arbetarklasskampen. Medan Fernandos nu 90-åriga bror Ernesto Cardenal gjorde sig välkänd som en intellektuell och poetisk röst under det Sandinistiska upproret som störtade Somoza-regimen 1979, förde Fernando den revolutionära kampen till kyrkorummen och genom bibeltolkningar. För honom fanns det ingen motsättning mellan religion och marxism, två världssyner som i andra fall brukar betraktas som varandras motsatser.


Iglesia de la Recolección, en kolonial kyrka som ligger precis bredvid Mary Barredas huvudkontor i León. Foto: Johannes Rydinger 

Jag pratar med Carmen Flores, en av ledarna för Mary Barreda, om hur befrielseteologin påverkat deras arbetsmetoder och människosyn. Carmen berättar hur, innan befrielseteologins intåg i Latinamerika, många inom den katolska kyrkan bar på en rädsla inför Gud.

Det handlade om den bestraffande Guden. Den som visade sig vara en passande pusselbit i det patriarkala förtrycket. Det var en Gud som tvingade kvinnan i underläge och lät mannen sitta i soffan och få maten serverad utan att han behövde lyfta ett finger, eller möjligtvis handen för att slå henne.

När befrielseteologin spred sin gospel öppnades en rörelse upp med större fokus på frigörelse och kärlek. Det handlar om en kärleksfull Gud som älskar dig för den du är, menar Carmen. På så bereddes en väg för att läsa och kungöra evangelierna utifrån en kvinnas ögon. Göra tolkningar som stödjer även kvinnans frigörelse, en feministisk läsning av bibeln. Det är ett fokus på ett kärleksbudskap som går att ta till sig oavsett om du tillhör den evangeliska eller katolska kyrkan, de två största kristna samfunden i Nicaragua, poängterar Carmen.

Vidare berättar Carmen om betydelsen av att lyfta fram ”La Magnifica”, Jesu mor Maria, som ett betydelsefullt exempel på beskyddande och kvinnlig styrka. Att använda henne som beröringspunkt inom Mary Barredas olika samtalsgrupper har varit ett sätt att ena kvinnorna i deras kamp och visa på deras inneboende förmågor, rätt till agens och frihet.


I samtal med Carmen Flores på Mary Barredas huvudkontor. Foto: Johannes Rydinger 

Vi talar en stund om betydelsen av att kunna ena folk i en gemensam kamp. För Carmen har det varit viktigt att lägga betoning vid spiritualitet, snarare än religiositet, för att kunna öppna upp för fler tolkningar av Gud. Jag fick ytterligare en skymt av hennes intresse för att öppna upp för religionsdialog under ett av mötena förra veckan där hon inledde mötet med en presentation av fyra hinduiska lagar om livet.

Det rörde sig om perspektiv som menade att inget händer av en slump. Vi är del av ett större system och det finns alltid en mening bakom varje händelse, utlöst av orsaker och verkan bortom vår förståelse. I hennes presentation menar hon att personen som kommer in i ditt liv just nu är där för att lära dig eller lära sig själv något. Eller att ”närsomhelst något börjar är den rätta tiden för det att börja”. Det går inte att skynda på. Allt börjar vid rätt tid, antingen före eller efter. Otålighet och intolerans hindrar oss bara från att se det vackra i händelserna.

Tankegångar som säkerligen både kan vara frustrerande eller oerhört hjälpande när man jobbar med personer som varit med om extrema trauman och förtryck.

Johannes Rydinger, infopraktikant, Nicaragua



5 april 2016

Solstrimmor och eldsjälar på Club Infantil

Molnen ligger tunga över Jinotega - staden där du köpa sex av ett barn för mindre än en hundralapp. Ett par solstrimmor bryter sig envist igenom och kastar sitt ljus på ena sidan huvudgatan, precis som en påminnelse om hur eldsjälar ofta har en förmåga att sprida ljus i mörkret. Det ljuset har jag sett idag, under min första dag på Club Infantil.

Vid det runda vita bordet på det färgglada huvudkontoret berättar organisationens samordnare Diana Gonzáles för mig att barnsexhandel är ett utbrett problem i Nicaragua. Barnen är samhällets kärna och vår framtid, men de behandlas inte alltid som det.

- I Jinotega är det vanligt med ”casas de citas”, säger hon. Dessa ”casas” är enkla lägenheter dit småflickor lämnas för att byta om och ”snyggas till” för att sedan få sina kroppar sålda. Diana berättar vidare att de flesta flickor är mellan 12-16 år och att 300 córdobas gott och väl räcker till för att köpa deras sexuella tjänster. Detta är ungefär 90 svenska kronor. När jag frågar Diana varför hon tror att flickorna går med på detta ställer hon eftertänksamt ner kaffekoppen och funderar en stund.
- Problemet är att de ofta blir lovade guld och gröna skogar, svarar hon. Speciellt saker relaterade till det senaste inom ny teknologi. Ibland, om de har tur, kanske de får en ny iPhone - som ett incitament till att fortsätta med verksamheten.

Club Infantil har som mål att agera mot och förebygga sexuell, kommersiell exploatering av barn och unga. I praktiken arbetar de med olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar) och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.


Diana kallar organisationens arbetssätt för ”metiendo el gusanito”, vilket på svenska betyder ungefär att ”att få igång den lilla masken”; att påverka andra och smitta dem med en filosofi att vilja förändra.  På bilden syns Club Infantils logga, som är just en mask. Foto: Linda Fagrell

På eftermiddagen blev även jag smittad av den lilla masken när jag fick träffa organisationens kommunikatörer, närmare bestämt ”Niñas, niños y adolescentes del Club Infantil”. Mycket road av mitt efternamn tog en liten pojke vid namn Kenneth mig bestämt under armen och ledde mig till parken tillsammans med fyra inspirerande och bubblande tjejer. ”- Nu är det dags för nyhetsrapportering”.  Mycket riktigt. Kamerautrustning plockades fram och seriösa uppställningar utbeordrades. Med hög kompetens summerade kommunikatörerna veckans händelser i Nicaragua framför kameran. Det slog gnistor om dem när de pratade om barns rättigheter och om hur de har planerat att presentera olika förslag för stadens auktoriteter under nästa vecka.

Jag blev så imponerad av deras glöd så att jag log hela vägen tillbaka till kontoret. Jag tyckte mig också se att solstrimmorna nu hade letat sig igenom molnen och kastade sitt ljus på hela huvudgatan, och inte bara på den ena sidan.


Club Infantils kommunikatörer är 22 stycken till antalet och alla är mellan 10-17 år. Här är de i full gång med filminspelningen till organisationens eget nyhetsprogram. Foto: Linda Fagrell 

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua




4 april 2016

Viva la fruta – årets fruktfestival i Tipan, Castilla Media, genomfördes med stor entusiasm

Den som har följt bloggen under en tid kanske redan har förstått att jordbruk i olika former är den huvudsakliga sysselsättningen för målgruppen inom PDR II (Programa de Desarrollo Rural) i Peru. De olika distrikten i Castilla Media som ingår i programmet har i mångt och mycket liknande odlingsmöjligheter och förutsättningar, men distriktet Tipan är särskilt fördelaktigt för fruktodlingar, och variationen i fruktbeståndet är stort. Detta är också något som befolkningen i Tipan gärna firar, och onsdagen den 23:e mars var det dags för den årliga fruktfestivalen i distriktet.


Den 23 mars var det dags för den årliga fruktfestivalen i Tipan där producenter samlas för att visa upp sina produkter. Foto: Veronica Haegeland 

Under dagen samlades fruktodlare av diverse slag på det lokala torget för att ställa fram och visa upp sina produkter. Som relativt obildad inom fruktkonst var det fantastiskt att få bevittna (och smaka) på en mängd variationer av fruktkakor och marmelader, och i vissa fall även en drink eller två. Både vuxna och ungdomar deltog i utställningen och Edith Garzon, landsrepresentant för Svalorna Latinamerika i Peru, deltog som domare i en tävling för att avgöra vem som har lyckats bäst med att omvandla frukt till en spännande matupplevelse.


Edith Garzon provsmakar frukt i alla dess former för att utse en vinnare i årets tävling. Foto: Veronica Haegeland 

Efter tävlingen genomförts så såldes det även frukt för fulla muggar i stånden och stämningen var god. När det till sist dukades upp en massiv fruktsallad som alla i Tipan skulle smaka på kunde dagen inte bli bättre.


I slutet av dagen dukades det upp en enorm fruktsallad som alla de som befann sig på plats fick lov att avnjuta. Foto: Veronica Haegeland

Fruktfestivalen i Tipan är ett exempel på ett lokalt initiativ som är fristående ifrån PDR II. Dock är det ett arrangemang som förespråkas av programmet som är gynnsamt för samtliga deltagare. Dels är festivaler och marknader av detta slag ett bra tillfälle för de föreningar som bildats under PDRs ramverk att gemensamt marknadsföra sig, och dels är det ett ypperligt tillfälle för unga att engagera sig i lärandeprocessen om distriktets tillgångar och möjligheter. Dessutom påpekar PDRs fältteam att det är ett effektivt forum för att tillgodose en mötesplats för målgruppen i programmet där de kan träffas och inspireras av varandra. För min räkning var det även mötet med producenterna som var mest givande under dagen. Det märks nämligen tydligt hur stolta de är över sina produkter, vilket är förståeligt då de inte bara är av hög kvalite – de är dessutom organiska!

Veronica Haegeland, programpraktikant, Peru


3 april 2016

Foto, makt och genus (och asgarv)

Så nu var det äntligen dags för mig att hålla min workshop, under det allvarliga namnet ”Foto, genus och makt”, för den unga kommunikationsgruppen här på Mary Barreda i Nicaragua. Idén till min workshop stal jag från Victoria, förra årets informationspraktikant för Svalorna LA (tack Victoria!), som höll en liknande aktivitet med ungdomarna på Club Infantil i Jinotega.

Först håller jag en kort Power Point-presentation om hur vi framställer och förstärker olika könsroller och makthierarkier i samhället genom foto och media. Jag lyfter olika diskussionsfrågor där säkert mer än hälften lyssnar noga och deltar i diskussionen. Jag talar om skillnaden mellan konstnärliga och journalistiska bilder. Vad räknas som subjektivt och objektivt i de olika fallen? Jag ger lite exempel (typiska Genusfotografen-exempel) på hur foton tagna underifrån ger ett intryck av makt medan ett foto uppifrån kan ge en förminskande känsla av subjektet i fråga. Bilder som förstärker föreställningar om män som aktiva subjekt och kvinnor som passiva objekt.

Därefter flippar jag det hela och visar exempel på hur vi kan gå tillväga för att ta bilder som vänder upp och ned på könsrollerna och makthierarkierna. Vi går igenom foton tagna av olika praktikanter från Svalorna LA. Foton som lyfter fram barn och unga som starka och självständiga subjekt, bilder på latinamerikanska män i situationer som bryter mot förstelnade maskulinitetsnormer. En bild på bolivianska kvinnor i traditionell folkdräkt som spelar fotboll. Övertydligt exempel, ja vet. Men tyvärr kan det behövas för att göra poängen om aktiva och icke-stereotypa subjekt tydlig.

Efter presentationen kommer själva uppgiften som de nio unga kommunikatörerna ska få sätta tänderna i. Jag radar upp några teman, kärlek, vänskap, frihet, konflikt, makt, machismo, som de sedan ska försöka fånga med kamerorna som jag lånar ut till dem. De får gärna komma upp med egna teman om de vill också.


En slide från min presentation om hur genus görs inom media och foto. Foto: Johannes Rydinger 

Tillsammans beger vi oss till terminalen och den stora marknaden där ungdomarna börjar knäppa loss utan hämningar. Deras första subjekt: en äldre polisman som sitter och skriver på sin skrivmaskin. Makt! Ungdomarna samlas runt honom, på avstånd, och står ogenerat och fotar.

Vi går vidare, längre in i den myllrande marknaden och jag följer efter dem med min egen kamera och filmar. Tanken är att jag ska göra en kortare dokumentär om den lilla kommunikationsgruppen och deras utveckling (handlingen är uppenbarligen fortfarande "in the making" så mer än så kan jag inte avslöja).

Efter att ha smugit sig på gamla tanter, hästar och polisofficerare börjar de känna sig klara och vi går tillbaka till Mary Barredas kontor intill bussterminalen. Jag samlar ihop alla bilder på ett USB, gör i ordning en slideshow med hjälp av projektorn och sätter på lite skön salsamusik i bakgrunden. Vi går igenom bilderna och diskuterar dem. Men det blir mestadels asgarv till alla suddiga närbilder på bananförsäljare och rumpor. De verkar i alla fall haft roligt och nog har de väl lärt sig ett och annat eller?

Darin, en av deltagarna i den unga kommunikationsgruppen, lunkar förbi i korridoren och jag ropar in honom på mitt kontor. Jag försöker pressa honom på lite frågor:

- Vad tyckte du om workshopen egentligen?

- Visst den var väl bra…

- Vad lärde du dig då?

- Hur man tar foton och sådär…

- Okej men mer specifikt, Darin.

- Ja men hur man tar foton från olika vinklar, olika nära och långt bort, hur det blir olika uttryck för kvinnor och män.

Jag ger upp att pressa honom på mer information den här gången och vi börjar söka upp bra artister på Spotify istället. Selena Gomez, Skrillex. Nästa steg med min kommunikationsgrupp är att redigera bilderna vi tagit. Lära känna ljusstyrka, kontrast, mättnad. Min plan är sedan att skriva ut deras bilder och arrangera en vernissage för folket kring terminalen.


(Nästan) hela gänget unga kommunikatörer. Fotografisk utmaning att fånga alla på bild samtidigt men här ser vi från vänster: Francis Charaina Arelys, Neiyn Trujillo, Adriana de los Angeles Lopez, Darin Stiven Ruiz, Sandra Marcela Hernandez Quezada. Foto: Johannes Rydinger 


Johannes Rydinger , infopraktikant, Nicaragua



1 april 2016

Att leva på landsbygden är en daglig kamp

Just nu är arbetet i full gång med att sammanställa resultaten av mätningarna om PDRs (Programa de Desarollo Rural) resultat från förra årets undersökningar på kontoret i Arequipa, Peru. Detta samtidigt som valkampanjer dundrar förbi på gatorna och debatterna hörs i alla samhällsrum. Den 10:e april är det presidentval och det som upptar den största delen av debatten är angående den omstridda Keiko Fujimoris kandidatur. Keiko är dotter till ex-diktatorn Alberto Fujimori som var president i Peru mellan 1990-2000.


Demonstration mot Keiko Fujimoris kandidatur. Foto: Julia Svanström

Alberto Fujimori slog hårt mot de regeringskritiska rörelserna under sin tid, men det var många fler därtill som föll offer för det krig regimen utförde mot gerilla-rörelserna. Fujimoris brutala metoder med bland annat kvinnlig tvångssterilisering, massaker och dödande av misstänkta gerilla-sympatisörer gjorde sig synliga i den sannings- och försoningskommission som bildades efter hans fall*. Han dömdes för människorätts- och korruptionsbrott i nationell domstol som han just nu sitter i fängelse för. Nu kandiderar hans dotter till presidentposten och är för tillfället den populäraste kandidaten med 28% .

"Vi får aldrig glömma historien!" Skrek demonstranterna när de tågade genom Arequipa, mot korruption, för livet och en levande landsbygd. Våldet under inbördeskriget drabbade främst ursprungsfolk och bönder på landsbygden i den andinska regionen där landsbygdsgerillan Sendero Luminoso höll till. Detta är ännu ett exempel där människorna på landsbygden drabbats värst av krig och fattigdom, och därtill främst kvinnor och unga.

Människorna i Castilla Media, där PDR arbetar, klarade sig undan det grövsta av våldet i inbördeskriget, men de delar en mörk period i Perus historia där landsbygdslivet inneburit en kamp för att överleva som gör sig tydlig även idag.

Under vårat besök i fält så syntes det många övergivna hus och chakran (odlingslotter), då människorna har gett upp landsbygdslivet för att söka en bättre framtid i städerna. Peru har på senare år haft en stark ekonomiskt uppsving, men inte på landsbygden, där fortfarande en stor del lever i fattigdom**.  Det är med denna historia som PDRs arbete för att stärka just människorna på landsbygden blir extra betydelsefullt. Det är här som störst antalet människor som befinner sig under gränsen för vad som räknas vara fattigdom finns och det är också här som människor har minst möjlighet att göra anspråk på sina rättigheter. Som ni kan läsa i förra blogginlägget om det livsviktiga vattnet från Coropuna, så är det naturligtvis också människor på landsbygden som är extra utsatta för klimatförändringarna. PDRs mål är att arbeta emot dessa orättvisor och deras arbete orienteras kring ökat inflytande och delaktighet av målgruppen (kvinnor och ungdomar).


Apelsinträd full med frukt. Foto: Julia Svanström

För samtidigt så är det kanske hos dessa människor som det största hoppet finns. Deras erfarenheter och kunskaper av att leva nära naturen är oerhört viktiga att ta tillvara på inför de stora klimatutmaningarna vi har framför oss. PDR arbetar för att ta tillvara på dessa kunskaper, inom de olika föreningarna som finns under PDR skapas det möjlighet att utveckla dem tillsammans genom att utbyta erfarenheter om livet på landsbygden.

Våren innebär ofta många skiftningar här, både politiskt och klimatmässigt. Fruktträden står fulla av frukt och regnperioden är över. I onsdags hölls den stora fruktfestivalen i Castilla Media, en stor mässa där de olika föreningarna deltar och säljer frukter i alla dess former.

Julia Svanström, programpraktikant, Peru

Källor:
* cverdad.org.pe
** encuestas.com.pe